alt. titel: Kvinnan i svart
Likt en annan advokat som tvingas lämna sin älskade och bege sig till en avlägsen plats å yrkets vägnar kommer den unge Arthur Kipps till byn Crythin Gifford, belägen vid Englands nordöstra kust. Men till skillnad från Jonathan Harker är hela äventyret inledningsvis ganska trivsamt för Arthurs del. Visst, tågresan är lång men när han kommer fram till Crythin Gifford väntar en utsökt måltid, en brasa och en god natts sömn.
Mest känd som enbart Hard Times, bör det här vara Dickens magnum opus när det kommer till beskrivningar av sociala orättvisor. Historien om Mr. Bounderby, Louisa Gradgrind och Stephen Blackpool är för ovanlighetens skull inte placerad i London eller dess närhet, utan äger istället rum i den fiktiva industristaden Coketown (typ Koksköping).
I Coketown ligger röken från industrierna tät och ger hela staden en atmosfär av sotig och ständig natt. De som arbetar för att producera röken skulle säkert hellre ha befunnit sig någon annanstans, men de som tjänar på den menar att röken är stadens livsblod, att den rent av är hälsosam. De som tjänar på arbetarnas svett tycker dessutom att det klagas för mycket i leden, arbetet i Coketown är inte bara det mest tillfredsställande som finns, det är också det mest välbetalda. Arbetare är helt enkelt otacksamma typer som ständigt förväntar sig att bli gödda på sköldpaddssoppa, serverad med guldsked.
Det tidigare så pretentionslösa paret Boffin, Nikodemus och Henrietta, finner sig plötsligt mycket förmögna och vet inte riktigt vad de ska göra av alla sina pengar. Extra knepigt känns det eftersom de ärvt alltihop från Mr. Boffins tidigare arbetsgivare, John Harmon, utifrån ett rätt skumt formulerat testamente. Fortsätt läsa ”Our mutual friend (1865)”
Paris exploderar i brinnande revolution och ingen går säker på stadens gator från de skränande hoparna av vildögda våldsverkare. Nej, det är ingen Nostradamusartat förutseende science fiction som Charles Dickens har hittat på. Istället är A Tale of Two Cities en av författarens få historiska romaner som, vilket den historiskt orienterade läsaren vid det här laget antagligen redan räknat ut, tilldrar sig under den franska revolutionen anno 1789.
Boken tar emellertid sin början redan 1775 men börjar nog så dramatiskt ändå. I en tid när ingen gick säker för stråtrövare när man gav sig ut på långresa är misstänksamheten stor mot mannen som jagat ikapp postdiligensen mot Dover. Inte är den heller mindre mot Jarvis Lorry, passageraren som mannen sökte (för han var ju inte alls någon stråtrövare) för att överlämna ett kryptiskt meddelande – ” Wait at Dover for Mam’selle”. Svaret är lika kryptiskt det: ”Recalled to life”.
Det var ju tack vare Dan Simmons och hans Drood som jag upptäckte Wilkie Collins och hans The Woman in White, en väldigt trevlig sensationsroman. Men den bok Collins primärt arbetar med inom ramen för Drood har ännu tydligare deckardrag — The Moonstone.
***
Lord Herncastle, som tjänat i den brittiska imperiala armén i Indien, testamenterar den berömda diamanten The Moonstone till sin systerdotter Rachel Verinder på hennes födelsedag. Vissa personer kanske skulle undra över detta med tanke på att lorden under sina sista dagar levde som en hemsökt man och inte stod på särskilt god fot med sin syster. Men Rachel är inte den som skådar en given häst i munnen (eller intentionerna bakom en given diamant) och bär stolt sin present i sitt (eventuellt generösa, detta förtäljer icke historien) decolletage på födelsedagsmiddagen. Juvelen är av en sällsamt gul färg, sägs vara helgad åt en hinduisk mångud och när solen lyser på den blir gästerna i det närmaste förhäxade av dess sken.
Filmitch, this one’s for you…
***
I början av juni 1865 for ett tåg av sina spår vid Staplehurst i det brittiska grevskapet Kent. Trots att tio passagerare mötte sin död vid tillfället finns det ingen större anledning till att just denna olycka skulle ha satt sitt avtryck i de historiska annalerna. Framemot mitten av 1800-talet var järnvägskatastrofer av större eller mindre omfattning ganska vanliga, likaså att ett visst antal passagerare oftast strök med.
Men det speciella med just Staplehurstolyckan var inte själva olyckan i sig, utan det faktum att av tågets passagerare var den vid tiden exceptionellt populäre författaren Charles Dickens. Han beskriver i ett efterord till boken Our Mutual Friend hur han klättrade tillbaka in i vagnen för att rädda sitt dyrbara manuskript och skrev också spökhistorien “The Signal-Man”, om en tågkrasch. Dessutom tyckte han efter detta aldrig om att åka tåg, vilket naturligtvis blev något problematiskt för en så upptagen man i ett land och en tid när allt resande över ett par mil företogs via järnväg.
Idag har jag tittat lite närmare på sockersöta Carey Mulligans tidiga karriär, i form av filmen Pride and Prejudice och BBC-minserieversionen av Bleak House, bägge från 2005. Tillsammans med några andra bloggare har vi samlat våra Careytankar hos Fiffis Filmtajm. Hoppa över och läs om skådespelerskan som redan trollbundit filmpubliken i An Education och Never Let Me Go och som snart kommer att porträttera Jay Gatsbys gamla flamma Daisy Buchanan.
Rörliga bilder och tryckta ord 