You are currently browsing the tag archive for the ‘Black Panther’ tag.

Efter Steve McQueens långfilmslånga Mangrove var det ju lika bra att köra på med de övriga, och kortare, delarna i filmserien Small Axe, inalles fem stycken. Sedda så här i ett sträck skapar Mangrove tillsammans med Lovers Rock, Red, White and Blue, Alex Wheatle och Education en rik väv med många olika infallsvinklar på hur livet kunde te sig för Londons västindiska befolkning under 60-, 70- och 80-talet.

”Inte särskilt bra” skulle man väl kunna sammanfatta det med utan att för den skull vara särskilt pessimistiskt lagd. Jag har naturligtvis ingen aning om hur pass välkänd den systematiska rasism som McQueen visar upp i sina filmer är för den genomsnittlige britten, men för mig är historien ny. Jag har hört talas om 1972 års irländska Bloody Sunday men aldrig 1981 års Bloody Saturday i Brixton. Samtidigt är McQueens berättelser förstås deprimerande välbekanta eftersom alla berättelser om systematiskt förtryck och diskriminering (samt påföljande vrede och uppgivenhet) i någon mån liknar varandra.

Därför får vi möta en poliskår som utan något egentligt signalement stoppar, visiterar och i största allmänhet trakasserar unga, svarta män (ibland inte ens det, råkar några rutor ha pangats kan de lika gärna gå på skoluniformerade grabbar). Poliser som slår ned en medelålders lastbilsförare eftersom han vågar sig på att käfta med dem om huruvida hans parkering är olaglig eller inte. Ett rättsväsende som inte bryr sig över hövan om att utreda en misstänkt mordbrand, möjligen för att alla 13 offren var svarta. Ett utbildningssystem som är benäget att placera just svarta barn i skolor för ”the educationally sub-normal” istället för att lära dem att läsa. I den ”vanliga” skolan består lärarens specialpedagogiska stöd i att kalla sin unge elev för ”block-head” och låta honom hoppa över högläsningen. Efter att ha tvingat fram ett av klasskamraterna utskrattat försök, givetvis.

Undantaget till det här temat i pentalogin torde vara film nummer två, Lovers Rock, som primärt är ett en timme långt partyhäng i en lägenhet under en lördagskväll. Vi får uppfiffandet, raggandet, festvåldtäktsförsöket och den där första, försiktiga förälskelsen i gryningsljuset på väg hem. Plus musiken så klart. Musiken är kanske också i lika stor utsträckning det som binder filmerna samman stämningsmässigt, även om den kan skifta från rastafari och reggae till disco och funk. Gillar man partyhäng är Lovers Rock spot on, själv var jag kanske inte lika begeistrad i just denna denna andra del.

Lovers Rock lägger dock mycket fokus på en annan ambition som jag uppfattar att McQueen haft med sin filmserie. Han vill inte bara sätta ljus på konflikterna mellan ”vi” och ”dem”, utan också hur detta ”vi” kan te sig. Finns det ens ett ”vi”? Utan tvekan vill åtminstone dagens filmskapare göra gällande att ju mer systemet och samhället håller emot, desto större incitament finns det för att allt tätare sluta sig samman. Förutom bilden av kollektivet och den karakteristiska musiken ligger också doften av såväl ris och ärtor som ganja tung över flera delar av Small Axe. Allt för att förmedla en bild av ett samhälle i samhället, en kultur, även för oss fåkunniga.

Samtidigt lyfter McQueen också fram individer som Mangroves Black Panther-agitatorer Altheia Jones-LeCointe och Darcus Howe, polisen Leroy Logan (den före detta forskaren som bestämde sig för att bli polis i början av 80-talet i ett försök att förändra kåren från insidan (del tre, Red, White and Blue)), eller författaren Alex Wheatle (som fängslades under Brixton-upproren (del fyra, Alex Wheatle).

Ett annat element vi känner igen från den här typen av historier är banden som binder samman, men också klyftorna som separerar, generationerna. Alla föräldrar vill kunna hoppas på en bättre framtid för sina barn men påminns ibland enbart om tröstlösheten i sådana förhoppningar när de ser sin avkomma misslyckas i ett system som är riggat för just det. Samma tröstlöshet som avkomman själv inte sällan trillar ned i – ”Om samhället ändå bara förväntar sig att jag ska misslyckas kan jag väl lika gärna göra alla till viljes”.

I den mån McQueen erbjuder någon lösning skulle jag vilja påstå att han pekar med hela handen mot kunskap och utbildning. Det behöver dock inte per automatik innebära ett utlämnande till ett korrupt system. Lyckas man skapa ett kollektiv har man också större möjligheter att hitta eller skapa den utbildning och kunskap som behövs.

Small Axe är en filmserie fylld till brädden av känslor och patos men också av ett tydligt budskap, förmedlat genom ett fingertoppskänsligt filmskapande. För min del lyckas dock ingen av de påföljande delarna slå den inledande Mangrove.

Mangrove

Lovers Rock

Red, White and Blue

Alex Wheatle

Education

Hade Mangrove producerats av Netflix istället för BBC hade den kanske fått titeln The Trial of the Mangrove 9. Det finns nämligen en hel del som förenar Steve McQueen och Aaron Sorkins respektive filmer. Den brittiska rättegången bygger förvisso främst på att alla som sitter i de anklagades bås har en viss hudfärg medan den amerikanska i större utsträckning handlar om åsikter och ideologi på kant med det etablerade samhällets. Men signifikant för dem bägge är att de redan i sin samtid satte ljus på obekväma frågor och de trakasserier som inte minst polisen gjort sig skyldiga till. De delar dessutom tidsperiod: rättegången i London gällde en demonstration som ägt rum i augusti 1970 medan den i Chicago avhandlade protester som de anklagade deltagit i under sommaren 1968.

Men även om innehållet i filmerna liknar varandra är nu Steve McQueen och Aaron Sorkin två väldigt olika filmskapare. Där Sorkin, i välbekant stil, jobbar med dialog, understatement-humor och juridisk surrealism fokuserar McQueen snarare sin energi på passion, patos och vrede. Främst personifierat av forskaren Altheia Jones-LeCointe och skribenten Darcus Howe, porträtterade av Letitia Wright och Malachi Kirby. När filmen tar sin början är de bägge redan aktiva inom den brittiska Black Panther-rörelsen och därför uppfyllda av idéer om Black Power och vikten av att ta ställning tillsammans, som ett kollektiv.

Rent rörelse-mässigt står Shaun Parkes Frank Crichlow lite vid sidan av de två då han inte var en aktiv Black Panther. Men han hade ändå en stark ställning i det västindiskt immigranttunga Notting Hill i slutet av 60- och början av 70-talet. Det är också hans restaurang som fått ge namn till både rättegången och filmen för dagen: The Mangrove. Direkt när Frank stolt sätter ut skylten ”Black ownership” i restaurangfönstret förstår vi att detta kommer att sluta illa. Och visst, snart avbryts var och varannan kväll på The Mangrove av att polisen genomför tillslag, med eller utan god anledning. Till slut är både restaurangens ägare och dess kunder så trötta på trakasserierna att de anordnar en marsch mot den lokala polisstationen.

Det är lite svindlande att tänka på att alla dessa tre huvudsakliga skådisar inte ens var födda när rättegången ägde rum. Det blir också tydligt hur pass van i alla fall jag är vid amerikanska berättelser om rasism och rasprofilerat polisarbete och hur pass ovan jag är vid brittiska dito. Men om Mangroves beskrivning av sakernas tillstånd inte är alltför fantasifull var det knappast roligare att vara svart Londonbo 1968 än svart amerikan. Segdragna kortspelskvällar på Notting Hills polisstation livas upp av att den som spelar ut spader ess åläggs att haffa första bästa ”black bastard” han ser. Någonting har ”förövaren” säkert gjort sig skyldig till, det är sådana de är.

Med rollen som Altheia Jones-LeCointe har Wright fått lite mer att bita i än det unga tekniska geniet Shuri i 2018 års Marvel-Black Panther. Och tillsammans med sina två manliga kollegor gör hon en tillräckligt bra prestation för att, tillsammans med McQueens filmskapande, sälja in både passionen, patoset och vreden till mig som tittar. Visst, det blir lite storvulet ibland, men jag övertygas som sagt av McQueens framställning av Mangroves huvudsakliga budskap. Därmed gör han för min del om bravaden från både Hunger och 12 Years a Slave, det vill säga att levandegöra historier om en kamp på ett sätt som gör mig inte bara intresserad utan också engagerad och berörd. Att han är part i målet upplever jag inte är något problem eftersom hans filmer aldrig hymlar med vems parti de tar.

Rent visuellt är 1960- och 70-talens Notting Hill kanske inte lika sällsamt som 1840-talets Louisiana men McQueen lyckas ändå med utsnitt, noggrant arrangerade scener och kameraåkningar skapa något mer än en strikt redovisande BOATS. Det märks att hans ambition går utöver det enbart dokumenterande och generellt sett tycker jag att han ror det i land. Det enda jag undrade lite över var ett slags litet mellanspel med stillbilder som jag gissar visar upp stadsdelens utveckling och ytterligare urbanisering men jag får kanske svar på dess betydelse när jag sett de övriga delarna i serien Small Axe?

Det ska bli intressant att se i vad mån McQueen kan skapa en ännu rikare väv med ytterligare fyra produktion men i nuläget står Mangrove utan tvekan också stadigt på egna ben.

Dagens film fick se sig helt lottlös vid förra veckans Oscarsgala. Därmed inte sagt att den är dålig, långt därifrån…

***

Varför sitter det sju…nej, vänta…en, två, tre…åtta unga män framför domare Julius Hoffman i rättssalen i september 1969? De är åtalade enligt en lag som gör det olagligt att frakta idéer över statsgränser, hur märkligt det än kan låta. Men 1968 — året för Pragvårar, Röda armé-sprängningar och 2001-premiärer — instiftades Civil Rights Act i USA. En lag som under tio rubriker talar om hatbrott, diskriminering och…att det är förbjudet att korsa statsgränser i syfte att ”incite a riot, organize, promote or participate in a riot or to extend activities of a riot, or to aid and abet any person performing such activities”. Ety slutet av 60-talet var utan tvekan en period av upplopp. Världen stod i brand och en hel del av de flammorna hade sitt ursprung i ett krig som fördes av USA, men knappast på amerikansk mark.

Ett slag som däremot kom att stå på amerikansk mark var när ca 10 000 demonstranter i slutet av augusti 1968 samlades i Chicago för att uttrycka sitt missnöje över demokraternas presidentkandidat, Hubert Humphrey (samt partiets generella politik får man anta). Humphrey var i demonstranternas ögon inte den motkraft som behövdes för att få ett slut på Vietnamkriget. Partikonventet följde på morden av Dr. Martin Luther King i april och Bobby Kennedy i juni. Desillusionen, desperationen, missnöjet och misströstan torde ha varit allestädes närvarande hos många av de 10 000, vilka nu ställdes mot mer än dubbelt så många poliser och nationalgardessoldater. Scenen var redo.

Regissör och manusförfattare Aaron Sorkin återvänder i The Trial of the Chicago 7 än en gång till mammas gata med politiska spörsmål och rättsprocedurer i fokus. Den här gången har han alltså tagit sig an rättegången för de som kom att kallas för The Chicago Seven (inledningsvis The Chicago Eight). Alltså sju unga män som enligt Civil Rights Act åtalades för att ha anstiftat upploppen året innan vid partikonventet i Chicago. En uppställning som får mig att tänka på Life of Brian. Ni vet; People’s Front of Judea, Judean People’s Front och en uppsjö andra, likalydande organisationer. Här är det ledare för Students for a Democratic Society, Youth International Party och National Mobilization Committee to End the War in Vietnam som står i skottgluggen. Och så lite så där vid sidan av, en av grundarna för Black Panthers (den åttonde av The Chicago Eight).

Tydligen skrev Sorkin manuset redan under 00-talet men av olika anledningar lades det i malpåse. Ingen verkar ha varit mer överraskad än han själv när det visade sig få förnyad aktualitet ungefär tio år senare tack vare valet av en viss president, vars styre skulle komma att präglas av just upplopp. Såväl för som emot.

Alltså, Sorkin kan ju det här. Det finns aldrig ett uns av tvekan över att ett rättegångsdrama med hans signatur inte ska hålla måttet. För min del blir det dock inledningsvis en smula förvirrande eftersom jag lyckas missa att filmen gör ett tidshopp på fem månader. Därför tror jag ett tag att det ska handla om en rättsröta så genomgripande att justitiedepartementet bestämt sig för åtal redan innan upploppen skedde, men riktigt så illa var det inte.

Illa nog ändå, kan man tycka. Frank Langella spelar domare Julius Hoffman, vars beteende i rättssalen får Mark Rylance försvarsadvokat att fundera på om det kan vara läge att plocka in en demenspsykolog. Särskilt utsatt blir svarta pantern Bobby Seale, spelad av Yahya Abdul-Mateen II. Han förvägras att invänta sin egen advokat (som är sjuk) och till slut blir både bojad och försedd med munkavle i själva rättssalen. Hade det inte varit för att händelsen verkligen inträffade, är det den typen av scen som man annars slagit ned på som överdrivet symbolisk.

Självklart tar sig manuset vissa friheter med vem som säger vad eller i vilken ordning saker och ting utspelas men jag vill ändå påstå att framställningen är förhållandevis nyanserad. I alla fall om vi betänker att de huvudpersoner som vi ska sympatisera med sitter på endast en av två sidor i rättssalen. Det diskuteras en hel del om hur föräldrauppror gärna tar formen av politiskt engagemang och hur lätt det är att tända upploppsgnistan, även om det inte är meningen. Plus den förvärrande faktorn som var Vietnamnkriget, där unga amerikaner stupade samtidigt som en hord vänstervridna “non-conformists” skanderade slagord på hemmaplan istället för att göra sin patriotiska plikt. Men det råder samtidigt ingen större tvekan om att detta till syvende och sist är en film om hur Staten eller Systemet försöker kväsa medborgarnas misshagliga åsikter genom att ge sig på enskilda individer.

Skådismässigt är det Sacha Baron Cohen och Eddie Redmayne som skiner allra starkast, vilket kanske inte är så konstigt eftersom de organisatoriskt, utseende- och åsiktsmässigt ställs mot varandra. Cohens hippeanarkist Abbie Hoffman (Youth International Party) mot Redmaynes mer politiskt polerade Tom Hayden (Students for a Democratic Society). Just den dynamiken bränner till när det är en halvtimme kvar av filmen. Enda nackdelen med det är att de scenerna är så pass bra att de tyvärr får de föregående dryga 90 minutrarna att kännas lite omständliga.

Slutet blir också närmast parodiskt “Oh, Captain, my Captain”-bombastiskt men fram tills dess måste jag säga att The Trial of the Chicago 7 var en film som levererade både underhållning och upplysning. Finns det någon bättre kombo? Skulle väl i så fall möjligen vara Allen Ginsberg och hans “war chant”.

Arthur Curry må tvivla på att han är kungavärdig men superhjälteposen sitter i alla fall som en smäck. Ni vet, den där med ett knä och en knytnäve i backen.

Läs hela inlägget här »

Captain America 2016På ett sätt är historien om Steve Rogers, aka Captain America, en sinnebild för ett i viss mån schizofrent USA. Å ena sidan fick han alla sina krafter eftersom han litade på vad hans regering sade måste göras för att kunna vinna ett avgörande krig. Å andra sidan har han vid pass sin tredje film (eller femte, beroende på hur man räknar) lärt sig den hårda vägen att den ende man kan lita på är sig själv och möjligen också ett fåtal av sina vänner.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, House of Many Ways
Mats Strandberg, Hemmet

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg