Antlers (2021)

Det är en bild så välkänd och reproducerad att många till och med i Sverige sannolikt känner igen den – en tår som långsamt rinner ned för den fårade kinden hos en ursprungsamerikan samtidigt som vi får veta att det är jättejättejättedumt att skräpa ned i naturen.

Något liknande verkar vara på gång i upptakten av Antlers. Vi får veta att Moder Jord blivit skövlad och plundrad en gång för mycket och nu är hon redo för hämnd, särskilt på de svaga och omoraliska. ”Pray it doesen’t seek you”.

I den lilla Oregon-staden Cispus Falls kämpar hemvändande läraren Julia Meadows med trauman och inre demoner. Hon bor tillsammans med sin bror Paul som också är stadens sheriff och vi förstår snart att det är något som ligger och pyr i syskonens gemensamma familjehistoria. Julia är dock inte mer självupptagen än att hon noterar utsattheten hos lille Lucas Weaver i sin klass.

Tolvåringen är mager som en speta, lindrigt ren och luktar…döda djur? Dessutom målar han oroväckande teckningar fulla av svärta och varelser med vasstandade samt rödfärgade munnar. Vad händer egentligen hemma hos familjen Weaver och varför går inte Lucas lillebror Aidan i skolan? Paul råder sin syster att ta det lite lugnt med lärarengagemanget – han vet allt för väl att pappan Franks huvudsakliga sysselsättning stavas M-E-T-H. Men det ska visa sig att det är något mer än ett amatörmässigt knarklabb som göms i familjen Weavers hus.

Jag hade ingen aning om vad Antlers var för något när jag bänkade mig framför filmen, vilket ju alltid är spännande. Så här i efterhand känns det inte det minsta konstigt att Antlers lyckas bättre med beskrivningen av sin vardagsmisär än de genuina skräckinslagen. Regissören är nämligen en viss Scott Cooper som slog igenom med Jeff Bridges-rullen Crazy Heart och sedan dess också gjort bland annat Black Mass med Johnny Depp.

Det innebär att allt som inte har att göra med försöken att skrämma sin publik är riktigt bra – skådisprestationerna, fotot, bilden av den ständigt gråkalla och fuktiga lilla staden. Keri Russell är helt ok i rollen som Julia och hyfsat trovärdig som psykologiskt sliten. Jesse Plemons är i sin tur lite mer än bara ok som den lätt ohälsosamt plufsige sheriffen Paul – en man som jobbar för mycket, knaprar piller (oklart för vilken åkomma), äter för dåligt och generellt känner sig en aning fångad i sin yrkesroll som han verkar ha tagit på sig mest för att ingen annan ville ha den. I mina ögon gör även unge Jeremy T. Thomas en bra prestation som Lucas.

Den rena skräcken skäms tyvärr å andra sidan av riktigt usla effekter. Jag kan inte bestämt säga om de alla bygger på CGI eller om en del faktiskt vilar på fysiska effekter, men det spelar mindre roll. Med tanke på regissören Coopers bakgrund kan jag inte låta bli att fundera på om han egentligen varit särskilt sugen på att göra en övernaturlig skräckfilm. Det är något med de oerhört generiska ”kroppsbrytar”-scenerna (ni vet, armar och ben i omöjliga vinklar tillsammans med knakande ljudeffekter) som andas ett visst ointresse för just de elementen.

Samma ointresse har även fått prägla manuset när det gäller det övernaturliga, vilket jag har svårare att ursäkta. Den avslutande vändningen känns lika uråldrig som de ovan nämnda scenerna och hänger dessutom så pass dåligt ihop med vad som hänt dessförinnan att min reaktion inte blir ”Wow, mind blown!” utan ”Men hur fasiken gick det där till?!”. Det känns inte som om manuset anstränger sig överhövan för att få ihop den inneboende logiken för sitt monster.

Rent symboliskt finns också en otroligt rik mylla att gräva i – den mytiska wedigon som representerar omättlig hunger och girighet kombinerat med ett samhälle där en icke föraktlig andel av ungarna inte går i skolan för att de langar åt sina föräldrar. Som det är nu finns det absolut ingenting som gör att ett mytiskt hittepå-monster på någon fläck kan tävla i läskighet mot meth-misären och hotet om förnyad gruvbrytning med allt vad det kan komma att göra med miljön. Vilket blir ännu konstigare eftersom filmen gör en ganska stor poäng av vad berättelser, myter och sagor kan innebära för ett samhälles kulturarv.

Som film betraktat är Antlers riktigt bra. Som skräckfilm fallerar den i nästan alla avseenden. Men rätt ska vara rätt, en hyfsad hoppa till-effekt lyckas den ändå klämma ur sig, Lucas teckningar ser ganska obehagliga ut och Keri Russell får ändå avsluta med att göra något av det mest förbjudna i amerikansk skräckfilm. Men med det lovande konceptet känns det som om jag hade kunnat få så mycket mer.

American Made (2017)

Barry Seal är uttråkad. En skicklig pilot, en av de yngsta någonsin att ha blivit anställda av bolaget TWA (Trans World Airlines) och vad får han göra? Sitta och skjutsa folk fram och tillbaka mellan städer som Toronto och Miami som en annan busschaffis. Det enda som livar upp vardagsslitet är enstaka lådor med kubanska smuggelcigarrer och inte ens det gör Barry särskilt pirrig i magen.

Fortsätt läsa ”American Made (2017)”

2015 års tio bästa filmer

Sista listan ut. Längre fram än till 2015 har jag svårt att ta mig eftersom det känns som om jag fortfarande saknar allt för många filmer. Påfyllning av åren kommer väl dock vad det lider. Och imorgon kickar årets Halloween-tema igång! På återseende då.

***

10. Jupiter Ascending
Jag såg denna bespottade film inte bara en, utan två, gånger och älskade den bägge gångerna. Helt jäkla utflippad både vad gäller design, historia och rollfigurer. Men Channing Tatum i vargöron och raketboots i all ära, detta är Mila Kunis film!

”Are those flying boots?”

9. Spotlight
Dagens nyckelord är “gedigen”. Både när det gäller det filmiska hantverket och för att den beskriver ett journalistiskt grävjobb som det inte finns mycket utrymme kvar nu för tiden. Fortsätt läsa ”2015 års tio bästa filmer”