Tempus fugit

Igår var jag hemvändare. Vi var ett gäng ålderstigna naturare som gemensamt försökte hantera det faktum att det var 20 år sedan vi gick ut gymnasiet. Det gick rätt bra med benäget bistånd i flytande form men känns fortfarande helt osannolikt.

Nästan lika osannolikt (men betydligt mindre traumatiskt) känns det att det idag är exakt ett år sedan jag med darrande fingrar publicerade de första inläggen på Rörliga bilder och tryckta ord. Efter en tids försiktiga filmomdömen via Flixter och Facebook samt kringsurfande på andra recensionsbloggar (säkerligen i likhet med många andra var Fiffi den första jag började trakassera) kände jag mig redo att kasta mig rakt ut i det okända.

Elf (2003)

En julfilm är inte riktigt vad man förväntar sig att se på kanalernas filmutbud så här års, men sexan kanske fick ett gäng på rea?

Uppe på Nordpolen är arbetet i full gång för Tomten och hans alver (hädanefter försvenskade till ”nissar”). Nissar är särskilt lämpade för arbetet i Tomtens verkstad, dels för att det är roligare än att laga skor mitt i natten eller baka bröd i ett trädbageri, dels för att de är kvicka, gladlynta och tillräckligt små för att få plats i den uppenbarligen underdimensionerade verkstaden. Den enda som sticker av lite är Buddy. Humöret är det inget fel på men han är helt enkelt inte lika flink i fingrarna som sina kollegor. Av en slump får Buddy veta att han egentligen inte alls är en nisse utan en människa och han beger sig därför till den magiska staden New York för att söka upp sin biologiska pappa. Lyckligtvis lackar det mot jul även i New York varför Buddy inte omedelbart hamnar på psyket när han äntrar staden iförd full nisse-mundering.