Den lilla gränden vid Pont Neuf är ett miserabelt parisiskt råtthörn – mörk och fuktig. Här ligger små och generellt miserabla butiker med skitiga skyltfönster som innehåller dammiga och ålderstigna varor som få längre ens är intresserade av att köpa. Dagsljuset når sällan ned till gatunivån, gasljus kastar flackande skuggor och får hela passagen att likna ett ”mördarnäste”.
Hade det här varit en anglosaxisk historia hade någon av de vämjeliga små butikerna mycket väl kunna inhysa en ljuv och älsklig varelse som med mod och flit sjungande går genom svårigheter mot alla odds och samtidigt håller ett rent och snyggt hem mitt i misären. Men nu snackar vi fransk naturalism och Émile Zola och i miserabla miljöer finns bara miserabla människor.
Fortsätt läsa ”Thérèse Raquin (1867)”