Henry Brogan har ägnat sitt liv åt att mörda i den militära underrättelsens tjänst. Nu känner han sig redo för pension men frågan är om hans arbetsgivare känner detsamma? Henrys sista jobb, en avancerad nedskjutning av en rysk terrorist på ett framrusande snabbtåg, väcker dessutom frågor som han tidigare inte behövt ställa. Har hans arbetsgivare ljugit för honom och använt hans talanger för onda syften?
Etikett: Ang Lee
X5: Spider-Man (2002-2014) #3
Ännu lite fler tankar om allas vår Spider-Man.
***
Men är det något kvinnorna i någon av dessa fem Spider-Man-filmer inte behöver bekymra sig för är det sin identitet. Det kan förvisso vara knöligt att vara så dödligt kär i en upptagen kille som Peter Parker, men den allt överskuggande frågan ”Who am I?” är förbehållen vår hjälte och hans antagonister.
Precious (2009)
Precious hade stått länge i hyllan, osedd. Jag tvekade inte när jag fick chans att köpa hem den, med tanke på alla hyllningar den fick när den kom. Men sedan blev det liksom inte av, förrän jobbokcirkeln plockade upp förlagan av Sapphire.
Och då, plötsligt, när jag kollade runt lite insåg jag att regissören Lee Daniels tycks satsa på samma bredd som Ang Lee i sin repertoar. Jag hade bara aldrig kopplat ihop namnen förut. Men en kille som kan få Nicole Kidman att pinka på flickidolen Zac Efron och sedan följa upp det med en (vad det verkar i alla fall) förhållandevis konventionell biopic gör att man blir aningens nyfiken.
Gravity (2013)
För ett par veckor sedan var det mycket diskusson om den här A-märkningen som utgår från Bechdel-testet. Gravity kan tjäna som ett alldeles utmärkt exempel på varför en sådan märkning inte blir så lyckad när den appliceras på enskilda filmer.
Gravity kan faktiskt också tjäna som exempel på det skumma i SF:s smultronställemärkning. Filmen är inte överstruken med en rosa penna, vilket alltså kan tolkas som att den inte är en film som ”stannar kvar länge”, inte är en film som SF ”själva gillar och vill rekommendera till alla filmälskare”. Frånvaron av märkning kan eventuellt tolkas som att Gravity inte är ”utmärkt film, helt enkelt”. Jag kan ha fel, men det verkar som om större delen av västvärldens filmuniversa inte håller med…
Demons of the Mind (1972)
Demons of the Mind börjar med en rejäl tankenöt. Överallt listas den som kommande efter Straight on Till Morning (även om de producerades samma år), men förtexterna informerar oss om att Demons of the Mind ”introducerar” Shane Briant som ju i den tidigare filmen spelade den galne Peter/Clive. Lista ut den, om ni kan…
Alltnog, här får Shane variera sig storligen genom att spela den galne Emil Zorn (can you say type casting?), bror till den galna Elisabeth Zorn och son till den galne Friedrich Zorn. Just det, syskonens mamma tog livet av sig inför ögonen på sina telningar också. Och det var väl det hela…
Wo hu cang long (2000)
alt. titel: Crouching Tiger, Hidden Dragon
Möjligen skulle man kunna se filmintresse som en nackdel, i det att man allt som oftast blir påmind om hur snabbt tiden går. I min skalle är nämligen Ang Lees wuxia Crouching Tiger, Hidden Dragon en rätt ny film. Och så inser man en dag att den faktiskt har tretton år på nacken…
A Piece of the Pi
På förekommen anledning från onsdagens filmspanartema om specialeffekter har jag valt att dyka lite djupare ned i VFX (visual effects) och diskussionen kring branschens överlevnad som ställts på sin spets genom bland annat Life of Pi. Jessica på The Velvet Café var redan i onsdags inne på samma tankar. Great minds think alike…
***
Så här i efterhand är det lätt att se de olika element som långsamt rågade måttet, knäckte kamelens rygg och gjorde 2013 års Oscarsgala till en perfekt VFX-storm. Att Taiwan tog tillfället i akt och försökte sträcka på den nationella ryggraden mot det globala samfundet med Ang Lees regissörsvinst försvann som en fis i motvind. Man skulle också kunna se det som lite ironiskt att de nominerande filmerna fick CNN att kalla galan och diskussionerna som ledde fram till den för ”politically saturated”. För det var ju inte alls Lincoln och inblandningen från vita huset i prisceremonin som blev den stora snackisen.
Life of Pi (2012)
alt. titel: Berättelsen om Pi
Jag vill se mer vattenfilm i 3D. Efter Life of Pi längtar, trånar, jag efter att återuppleva Titanic, Deep Blue Sea eller varför inte Le grand bleu med samma tekniskt raffinerade ögongodis som regissör Ang Lee, fotograf Claudio Miranda och Rhythm & Hues Studios bjuder på.
En Fantastisk Berättelse eller Sanningen? Det är vad Pi Patel ger åhörande författare att välja mellan. Föga förvånande föredrar både författaren och säkert majoriteten av filmpubliken den Fantastiska Berättelsen.
Se, jie (2007)
alt. titel: Lust, Caution
Fyra kinesiska kvinnor spelar mahjong. Tidpunkten är 1942 och platsen är det av Japan ockuperade Kina, Shanghai. Av kvinnornas samtal förstår man att deras män har höga positioner eller åtminstone är rejält förmögna, för det tycks defintivt inte vara några svårt krigsdrabbade människor som sitter runt bordet. Värdinnans man, Mr Yee, kommer in och en av de andra, Mrs. Mak, får plötsligt väldigt bråttom. Genom ögonkast förstår man att det är något på gång mellan Mrs. Mak och Mr. Yee. Kvinnan åker till ett café och ber att få låna telefonen. Ett till synes oskyldigt samtal gör att en grupp motståndsrörelseaktivister beväpnar sig. Mrs. Mak sätter sig igen och väntar nervöst.
Klipp.
X2: Woodstock (1994 och 2009)
Woodstock — 3 Days of Peace & Music (1994)
Publicerad i Västerbottenskuriren ?
Det finns tillfällen och händelser som antingen formar en generation eller som formas av den existerande genaretionen till att bli ikoner och symboler. Woodstock är en sådan händelse som på något sätt personifierar hela den sextiotalistiska rörelsen med allt vad det innebar av fredsrörelse, sexuell frigörelse och drogkultur.
Rörliga bilder och tryckta ord 