Här fortsätter inlägget om tidskriften Astounding stories eftersom det blev så oheligt långt.
***
Om en vital del av dessa historier är mer eller mindre osannolik vetenskap och ingenjörskonst blir det snart tydligt att en minst lika vital del är kvinnor. Inte så att de får vara huvudpersoner (herregud, någon måtta får det väl ändå lov att vara!) men med tanke på att historiernas teman känns väldigt manliga (vetenskap och teknik i äventyrsförpackning) är det påfallande ofta som de samtidigt kräver någon form av kärlekshistoria.
I det allra första numret av pulptidningen Astounding Stories (eller, som den först hette, Astounding Stories of Super-Science) lämnar redaktören Harry Bates en programförklaring: det enda som skiljer “the astounding” från “the commonplace” är tid. Sådant som på 1800-talet skulle ha varit science fiction – telegrafen, flygplan eller telefonen – var vid pass 1930 vardagsmat. Vad är det då som säger att “the astounding” anno 1930 inte någon dag också kommer att tillhöra det alldagliga?
Rörliga bilder och tryckta ord 