Persuasion (1816)
Sir Walter Elliot högaktar två saker här i livet: utseende och titlar. Så det är ju tur att han är rikt begåvad med båda; lite mindre tur att ett liv fyllt av utseende och status kräver ekonomiska medel på en nivå som Sir Walter inte har. Han tvingas till slut acceptera den krassa verkligheten och bestämmer sig för att hyra ut det anrika Kellynch.
Frances Hodgson Burnett (1849-1924) var en brittiskfödd dramatiker och författare som sannolikt blivit mest känd för sina tre barnböcker, vilka alla återuppstått i många olika versioner och adaptioner. Hon var tidigt påhittig och skrev små historier i anteckningsböcker. När Frances var i femtonårsåldern tvingades den ruinerade familjen att flytta över Atlanten, från Manchester till Knoxville. Innan den unga kvinnan var tjugo hade hon börjat tjäna pengar på sitt skrivande genom att få sina alster publicerade i bland annat Godey’s Lady’s Book och Harper’s Bazaar. Ungefär tio år senare publicerade hon fortfarande texter och efter ett möte med bland andra Louisa May Alcott (Little Women) i Boston började hon också skriva för barn.
Så hade turen kommit till den tredje Brontë-systern. Anne och hennes Agnes Grey har ju alltid stått lite (ganska mycket om man ska vara ärlig) i skuggan av Charlottes Jane Eyre och Emilys Wuthering Heights. Det känns som att det borde funnits goda förutsättningar för Norén-aktiga prestationsdiskussioner i den familjen.
Smaka på följande karaktärsbeskrivning: ”the sweetness of her temper, the purity of her mind, and the excellence of her principles”. Låter som en ganska bra person, eller hur? Rättfärdig och moralisk. Låter som en ganska ointressant person också, inte sant? Detta är det största problemet med Mansfield Park — att dess hjältinna framställs som så färglös och trist att klockorna stannar.
Rörliga bilder och tryckta ord 