Min kamp (2009)

Ibland känner jag att jag borde läsa mer modern och ”riktig” litteratur. Så då kunde jag väl lika gärna hugga tag i den första delen av norrmannen Karl-Ove Knausgårds självbiografi Min kamp? Jag mindes inte så mycket mer än att det varit mycket snack om arbetet som skulle vara enormt omfattande. (Vilket fick till följd att jag tolkade ljudbokens 18 timmars speltid som att detta var det samlade verket. I wish…). Mitt intryck var ändå att böckerna blivit höjda till skyarna.

Kalldrag (2016)

Therese Frisk hoppade knappast jämfota av lycka när det stod klart att familjen skulle flytta till den lilla bruksorten Gränshammar. Men vad annat finns att göra när maken John fått chansen till ett toppjobb på Gränshammar Steel och Therese insett att ekonomjobbet i storstaden sakta håller på att ta livet av henne.

Svinalängorna (2010)

alt. titel: Beyond

Finlandssvenska Leena försöker utplåna sitt förflutna genom att bli svenska Lena och leva det där tomtebolyckliga kärnfamiljslivet hon aldrig fick chans på när hon var liten. Men när Ystads lasarett ringer och meddelar att Lena mamma Aili ligger intagen kan hon inte längre värja sig för minnena. Präktige maken Johan ser det som självklart att han och döttrarna ska följa med Lena söderut men de ska i och med den resan komma att möta en kvinna som är betydligt mer trasig än de någonsin kunnat ana.

Låt den rätte komma in (2004)

Nu för tiden kan man knappt svinga en spetsad träpåle utan att träffa en bok eller film eller TV-serie om vampyrer i högst vardagliga miljöer, gärna amerikanska små- eller storstäder. Tiden när de långtandade enbart utgjordes av grevar i slängkappa med en centraleuropeisk brytning är sedan länge förbi.

Men 2004 var det ännu inte riktigt lika vanligt (även om Buffy redan hade hunnit både komma och gå) och särskilt inte i svenska sammanhang. Därför slog John Ajvide Lindqvists debutroman Låt den rätte komma in ned som en smärre bomb när vi fick stifta bekantskap med 80-talsvampyrer i något så oglamoröst som Blackeberg.

Aprilhäxan (1997)

Stämningen i Tant Ellens hus i Motala är vanlig, andäktig, kvävande eller full av ouppfyllda drömmar, helt beroende på vem av de från hagasessorna döpta flickorna man frågar. Margareta bor ju där och vet inte av något annat, men tycker nog att det var allra bäst när det bara var hon och Ellen. Christina vill gärna att det egentligen var Ellen som var hennes mamma istället för tokiga Astrid, Astrid som har väldigt hårda nypor. Hon trivs bra i Tant Ellens lugna, gråa trygghet med husmorssysslor och handarbeten.