ALIMu: 2008-2011

2008
Med mindre lyssnande på radio och mer på Spotify blir det generellt sett färre nyupptäckter, i alla fall till dess att jag kommer i kontakt med folk som rekommenderar specifika band och låtar. Men ibland funkar Spotifyrouletten som den ska och i sökandet efter Frank Sinatras version av ljuvligt avspända Polka Dots and Moonbeams ramlar jag över skivan The Cost of Living, av för Internet näst intill okända The Tell-Tale Hearts. I alla fall kan de sökträffsmässigt inte konkurrera med Edgar Allan Poe och hans novell med nästan samma namn. Inledande Polka Dots var vad som gjorde att de fastnade på radarn.

ALIMu: 2006-2007

2006
Året som vi bägge två styr kosan söderut igen utmärks av tre album, sinsemellan rätt olika. Melody Club släpper Scream, skivan som gör att jag upptäcker dem till att börja med. Hitsinglarna Destiny Calling och Fever Fever förutan gillar jag inledningen Feed on Me och Walk of Love.

ALIMu: 2003-2005

2003
Min enda möjlighet till att framhäva en riktig jag-mötte-Lassie-situation i musikaliska sammanhang måste så klart utnyttjas. På mellanstadiet är det till stora delar en ny grupp som möts och för ett kort tag går jag i samma klass som Andreas Lundstedt. Vi är till och med ett litet gäng som han försöker lära att dansa innan han för alltid förvinner till bigger ’n better things.

ALIMu: 2001-2002

2001
Året tycks vara som gjort för covers. Helt rätt queeriga Marilyn Manson repriserar Soft Cells Tainted Love och gör den bara lite lite tyngre. Singer-songwritern Gary Jules gör en otroligt fin och nästan sövande lugn version av Tear for Fears Mad World.

ALIMu: 1999-2000

1999
Nu är det länge sedan Rick Astley och Glenn Medeiros. Kombattanterna för året är istället Britney Spears med …Baby One More Time och Christina Aguilera med Genie In A Bottle. Britney lyckas till en början bättre med sina försök att både ha kakan kvar och äta upp den genom en präktig Lolitaimage medan Christina är något mer explicit. Historien har än så länge dock gett den senare en något värdigare karriär.

ALIMu: 1997-1998

1997
Robyn släpper Show Me Love som också blir titeln på nästa års filmsuccé Fucking Åmål när den går på export. Era gör gemensam sak med Enigma och satsar på det gregorianska soundet i Ameno. Gwen Stefani hoppar runt i prickig klänning med No Doubt till tonerna av Don’t Speak och Neneh Cherrys brorsa Eagle-Eye släpper Save Tonight. Betydligt mindre akustiskt är Alexander Bards nya projekt Vacuum och låten I Breathe.

ALIMu: 1995-1996

1995
Mer Nick Cave, den här gången med draghjälp från Kylie. Alla dansar tryckare till en låt som handlar om hur en kille slår ihjäl sin tjej med en sten. Betydligt mer lättsamma toner kommer från unga stjärnskottet Robyn som med barnramserepetition frågar Do You Really Want Me?

ALIMu: 1993-1994

1993
Jag lyssnade inte särskilt mycket på Duran Duran när det begav sig på 80-talet förutom Bondlåten A View To a Kill, men jag fastnar stenhårt för Ordinary World. Pet Shop Boys dyker upp igen och lovar guld och gröna skogar i Go West och Sting sjunger om detsamma i Fields of Gold. R.E.M. är mer pessimistiska i Everybody Hurts medan Haddaway undrar, säkert för första gången i världshistorien, What is Love.

ALIMu: 1991-1992

1991
Jag slutar gymnasiet och flyttar norrut för att börja på universitet. En massa nya bekantskaper innebär förstås också lite ny musik. Det tidiga 90-talet är det grunge som gäller, men den enda skiva jag egentligen lyssnar in mig på är Nirvanas Nevermind. Smells Like Teen Spirit är helt ok men jag tycker bättre om Come As You Are.

ALIMu: 1989-1990

1989
Vi åker på semester till Frankrike och förutom höjdarfilmer på TV som Panique sur le green stiftar jag bekantskap med en jäkligt skum och rätt otäck musikvideo: The Cures Lullaby. Det är en bra sommar och en perfekt solvarm eftermiddag, inne i en söndagsövergiven stad, hör jag Neneh Cherrys Manchild strömma ut från ett öppet fönster.