Professor John Oldman gör sig redo att lämna sin tjänst och de vänner han skaffat under sina år vid det namnlösa universitet (men beläget någonstans i södra öken-USA vad omgivningarna anbelangar). Den här typen av avskedsfester tenderar ofta till att bli lite bitterljuva affärer och Johns fest är inget undantag, hans kollegor är uppriktigt sorgsna över att se honom fara iväg.
Stämningen blir så förtroligt melankolisk att John helt plötsligt outar sig själv. Han är egentligen inte alls en vanlig universitetsprofessor i 40-årsåldern utan en Cro-Magnon på modiga 14 000 år. Kollegorna vet väl inte riktigt vad de ska tro – skratta eller gråta? Antingen talar John sanning med allt vad det innebär för deras tidigare så stadiga världsbild. Alternativet är att han ljuger eller är så galen att han själv tror på sin lögn och inget av de valen känns särskilt attraktiva. Allt eftersom natten lider försöker de på olika sätt att fastställa hur det egentligen ligger till med John Oldman.
Rörliga bilder och tryckta ord 