You are currently browsing the tag archive for the ‘Alexandre Aja’ tag.

Ingen kan in alla fall anklaga Elijah Wood för att vila på lagrarna av barnskådis- och hobbit-kändisskapet sedan The Return of the King 2003. Frågan är dock om han någonsin tagit sig an en mer utmanande roll än Frank Zito i remaken av William Lustigs kultklassiker Maniac från 1980.

Jag var ju lite tveksam inför originalet och kände mig därför än mer skeptisk när det kom till denna remake. Jag menar, ”skräck-remake” andas lite för mycket samma luft som When a Stranger Calls eller Friday the 13th om vi nu ska snacka nyliga exempel från årets Halloween-tema. Skulle Frodo fixa galnings-biffen?

Men det går faktiskt ganska snabbt för mig att fångas av denna nya Maniac och Elijah Wood. Även om det dröjer innan vi får se honom, eftersom detta är en film som nästan uteslutande består av killer-o-vision. Så i det avseendet borde den vara den ultimata slashern, n’est pas? Mja, när det gäller dess plats inom slasher-genren gäller samma ”problem” som med originalet. Jag skulle säga att Maniac är mer av en psykologisk skräckfilm än en renodlad slasher.

Frank är ingen ikonisk seriemördare, ingen Michael eller Jason eller Freddy, bara en rejält sjuk man. Inblandningen från ett mestadels franskt filmteam – manus av Alexandre Aja och Grégory Levasseur, regi av Franck Khalfoun och foto av Maxime Alexandre – säkerställer dessutom att hans dåd känns avsevärt mer trovärdiga och därmed avsevärt hemskare än Lustigs version. Jag upplevde fortfarande inte någon Hitchcocksk spänning i väntan på det oundvikliga slutet i alla Franks möten med olika kvinnor. Däremot var själva mordscenerna så pass brutala och välgjorda att jag först i efterhand upptäckte att jag suttit och hållit andan under flera av dem.

Att göra Maniac till en PoV-film är ett genidrag eftersom greppet på samma sätt som found footage skapar både intimitet och klaustrofobi. Vi vadar hela tiden (nästan) runt i Franks träsklika psyke, vare sig vi vill eller inte. Jag vet inte om det är PoV-greppet som gör det, men Maniac lyckas till och med med konststycket att få hans monologer att låta förhållandevis naturliga i sammanhanget. En annan av filmens styrkor är musiken av fransosen Robin Coudert, artistnamn Rob. Electronica-slingorna passar i mina öron alldeles utmärkt till Franks regelbundna kvinnostalkning på L.A.:s gator och förhöjer spänningen i den ganska rejält. Soundet påminner dessutom så pass mycket om den två år yngre It Follows att jag undrar om inte dess kompositör, ”Disasterpeace”, hämtade viss inspiration härifrån.

Manusmässigt har Aja och Levasseur gjort både bra och dåliga val. Franks mammarelation är övertydligare den här gången och har förstås inte blivit mer nyskapande än den var 1980. Jag vet inte om den till och med skulle kunna vara den absolut allvarligaste invändningen till hela produkten: antagandet att en pojke som ser sin mamma plocka hem främmande män (jag är inte säker på om hon otvetydigt görs till prostituerad) oundvikligen blir komplett galen och börjar skalpera kvinnor för att häfta fast deras hår på skyltdockor.

Men skyltdockorna får ändå en mer naturlig del i Franks liv eftersom han faktiskt arbetar med att renovera sådana tingestar. Det innebär att han också får en betydligt mer organisk ingång till relationen med Anna som gillar att fotografera skyltdockor. De delar alltså ett gemensamt intresse som dessutom representerar någon slags fast mark för Frank att kliva på. Vi har tidigare i filmen också sett Frank föra sig tillräckligt i sociala sammanhang för att få följa med en kvinna hem trots att de inte känner varandra särskilt väl. Fast nog är det aningens märkligt att Anna dröjer så länge med att droppa att hon har en pojkvän?

Lite synd var det förstås att jag var spoilad på det absoluta slutet, men denna nya Maniac gör det samtidigt mer logiskt än originalet (både berättelsemässigt och symboliskt) och därmed i någon mening mer tillfredsställande. I det perspektivet tycker jag absolut att man ska se originalet före remaken eftersom det kom som en så total överraskning för 40 år sedan. Att redan vara spoilad från remaken skulle förta hela effekten.

Maniac anno 2012 var utan tvekan temats hittills mest obehagliga film. En film som hittade flera ömma triggerpunkter i mitt filmtittarpsyke. Däremot måste jag erkänna att den absolut inte har samma omittningsvärde som Psycho eller Black Christmas– och ANoES-originalen. En riktigt bra film, men något av en pärs att ta sig igenom.

Final girl: Finns ingen. Vilket känns helt följdriktigt i oceanen av tröstlöshet som var Maniac.

Historik/psykologi: Say after me: promiskuös mor=galen son. Har vi hört den förut?

Vapen: Här måste man ändå ge Maniac en rejäl slasherstämpel eftersom vapnen par preferance är olika typer av skarpslipade instrument.

Killer-o-vision: Som sagt, filmen är i princip en enda lång killer-o-vision.

alt. titel: Instängd, The Descent: Nedstigningen, The Descent – Nedstigning til helvede

Ett år har förlupit sedan den tragiska olycka som berövade Sarah både make och dotter. Livet har börjat återgå till någon slags normalitet och hon har blivit övertalad av kompisgänget att hänga med på en enkel grottforskningstripp i Appalacherna.

Läs hela inlägget här »

Växte man upp under 80-talet fanns det en stor skiljelinje där man var tvungen att hålla sig på antingen ena eller andra sidan: Stephen King eller Dean R(ay) Koontz. De allra flesta höll på team King, så även jag. De få Koontz-böcker jag testade nådde aldrig upp till samma nivå vare sig språkligt eller spänningsmässigt.

Läs hela inlägget här »

Man kan tänka sig att Ignatius Perrish föräldrar hade stora förhoppningar på sin son när de döpte honom. Hans namne Ignatius av Loyola är ingen mindre än grundare av Jesuitorden, en samling män som genom historien (bland annat annat) varit kända för sin bildning, sin asketism och sin obrottsliga lojalitet mot påven. Vad de sannolikt inte tänkte sig var att han skulle gör mer skäl för den etymologiska betydelsen av sitt namn, ”den eldfängde”.

Läs hela inlägget här »

HornsIg Parrish genomlever sin kanske sunkigaste dag under vad som redan varit ett rätt sunkigt år. Människorna i hans omgivning tycks ha bestämt sig för att de ska dela med sig av sina innersta hemligheter och uppfattningar om just Ig själv. Och Ig tycks ha kraften att ge dem tillåtelse att agera ut dessa innersta önskningar.

Läs hela inlägget här »

MirrorsNär jag i Mirrors snygga förtexter blir påmind om att jag skaffade filmen på grund av Alexandre Aja får jag ändå erkänna att förväntningarna kom igång en aning. Mirrors har i och för sig inte låtit tala om sig särskilt mycket, men Haute Tension var riktigt bra och Piranha 3D om inte annat underhållande.

Ben Carson är en slätt sliten man som vaknar på soffan i sin systers lägenhet och inleder morgonen med lite pillerknaprande. Det leder oss till att anta att jobbet som nattvakt på det utbrända Mayflower-varuhuset inte är något förstahandsval. Det och tidningsurklippen som antyder att Ben är en före detta polis som varit inblandad i en olycklig skottlossning. För alla säkerhets- och nattvakter är antingen avdankade poliser eller polis-wannabes.

Läs hela inlägget här »

Under parollen ”Twice the terror. Double the D’s” gör Piranha 3DD entré. Som om inte titeln vore nog för att man som tittare skulle fatta vad som står i fokus den här gången. Hint: det är inte pirayorna. I än högre utsträckning än Piranha 3D är det de mjölkproducerande körtlarna som sitter på den kvinnliga bröstkorgen, vilka har huvudrollen.

I en kort nyhetsresumé påminns vi vad som hände för ett par år sedan i Lake Victoria, en ort som därefter dött brist-på-turist-döden. Hela sjön är de facto död i försöken utrota de förhistoriska och fjälliga krypen och det är bara att be till gudarna att man har lyckats. Eller har man? Nyhetsinslaget missar inte ett så uppenbart anslag – ”Can it happen again?” Ehhhh, jag gissar på ”you’re damn right it can and it will!”

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Piranha 3-D

Vatten! Spring break! Partybrudar! Wet T-shirt! Fylla! Förhistoriska pirajor! Blodbad!!

Ungefär så. Och så någon lam handling som filmen försöker låtsas är huvudsaken om en blyg kille som till slut står på sig och därmed får tjejen han trånat efter i flera månader. Fast både filmen och vi vet ju att huvudsaken är blodbadet (bokstavligt talat) och Bröst. Tuttar. Tatas. Brön. Pattar.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lisa See, Flower Net
Ian Fleming
, James Bond-series
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg