You are currently browsing the tag archive for the ‘After the Storm’ tag.

alt. titel: Efter stormen, After the Storm

Tre kvinnor och tre män skulle man nästan kunna sammanfatta detta skilsmässorelationsdrama från japanske regissören och manusförfattaren Hirokazu Kore-eda. Men något Bechdel-test vete tusan om filmen skulle klara, för trots att det som sagt inte saknas kvinnliga rollfigurer får de lov att ägna mestadelen av sin tid att prata med eller om tre generationer av släkten Shinoda – farfar, far och son.

I centrum står Ryota som för femton år sedan klämde ur sig en roman. En prisbelönt roman, icke desto mindre. Men sedan dess har det varit dåligt bevänt med skrivarkreativiteten även om han fortfarande hävdar att han främst innehar sitt nuvarande jobb på en detektivbyrå för efterforskningssyften.

Och det kan man väl på ett sätt hålla med om, om man med ”efterforskning” menar ”sätt att klämma pengar av både kunder och kollegor”. Ryota har med partnern Kento Machida exempelvis satt i system att sälja komprometterande bilder till de som bilderna föreställer istället för att langa över dem till beställaren. Kollegan har dessutom fått vänja sig vid att Ryota sätter sprätt på större delen av extrainkomsterna på vadslagning och sedan ber om att få låna mer.

Förutom vadslagning rinner också Ryotas pengar iväg på en ex-fru och son. Underhåll ska betalas och han vill självklart köpa sin grabb en massa dyra baseballprylar som han egentligen inte har råd med när de nu bara kan ses en gång i månaden. Därför besöker han också med jämna mellanrum sin mor Yoshiko, nybliven änka, för att i hård konkurrens med sin syster försöka snoka rätt på var mamman gömmer sina pensionsbesparingar.

Förutom husguden Akira Kurosawa har jag extremt dålig koll på japanska regissörer och det var inte förrän i efterhand som jag insåg att jag ju faktiskt också sett Hirokazu Kore-edas Sådan far, sådan son. Återigen fokus på far- och sonrelationer alltså, men på ett sätt som kändes avsevärt mer klyshigt (eller välbekant om man nu föredrar det ordet).

För mina ögon framstår Ryota som en klassisk fuck up – ett mansbarn som inte kan hantera ett familjeansvar och som under större delen av sitt liv jobbat för att positionera sig mot sin egen far. Som han nu i vuxen ålder givetvis efterliknar mer och mer. Med den skillnaden att hans ex-fru Kyoko knappast haft samma tålamod med en slackermake som modern.

Både skådespeleri och historia är befriande vanligt och naturligt. Med den olyckliga bieffekten att Ryotas försök att vara en bra far och samtidigt i allt för hög utsträckning leva i det förgångna genom att tråna efter Kyoko knappast kommer med något nytt i sammanhanget. Hur ofta har vi inte sett den här mannen som aldrig riktigt klarar av att ta tag i sitt liv eller släppa det förgångna? En man som inte drar sig för att både spionera på sin ex-fru och pumpa sonen på information om mammas nye kille? En man som mot bättre vetande gång på gång tackar nej till både jobb och förnuftiga beslut (som att inte köpa den där lotten)?

Efter stormen blir aldrig tråkig eller dålig men heller aldrig särskilt upphetsande. Vem vet, en sådan här ingående beskrivning av relationer makar emellan är kanske emotionellt sprängstoff i den japanska kulturen men i mina västerländska ögon hände inget som jag inte sett i otaliga filmer förut.

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser