You are currently browsing the tag archive for the ‘Addepladdes filmblogg’ tag.

FilmspanarnaFilmspanartemat ”På väg” ger lika många tolkningsmöjligheter som någonsin de tidigare ”Omstart” eller ”Mat”. Den här gången har jag valt en extremt bokstavlig lösning med en klassiker som till 95 procent utspelar sig på just en väg. När Mr. Spielberg klämmer ur sig pekoralvarningsfilmer som kan tyckas mer riktade till en Oscarsjury än gemene man kan det vara trevligt att med dimmig nostalgi i blick återbesöka regissören när han var ung och hungrig.

***

DuelDuel (1971)

Efter att ha bevisat vad han kunde prestera genom episoder av exempelvis Columbo fick Spielberg till slut chansen att ta sig an projektet ABC Movie of the Week. Veckans film den här gången var dessutom skriven av ingen mindre än nestorn Richard Matheson (både novellen, publicerad i Playboy, och TV-manuset).

Läs hela inlägget här »

Årets sista inlägg, tillika årets sista filmspanartema, tar oss rakt in i kaklet och 2013. Vi ses på andra sidan!

FilmspanarnaFilmspanartemat för dagen — Omstart — gav upphov till många tankar. Eller i alla fall många potentiella tolkningar. Till att börja med ligger det ju så att säga i tiden — veckorna precis efter nyåret gissar jag är högsäsong för exempelvis Friskis och Svettis eller Viktväktarna. Filmmässigt (det här är ju ändå en filmblogg) kan man välja och vraka i den uppsjö av sequels (Bride of Frankenstein), prequels (Fast & Furious), remakes (A Nightmare on Elm Street), reboots (The Amazing Spider-Man) och allt vad de heter. Man kan se det som en mer personlig omstart för filmens huvudperson (The Nightmare Before Christmas), eventuellt kopplat till en reell omstart (Groundhog Day). Omstarten kan vara en fysisk verklighet (Flatliners) eller en mer Teslabetonad sådan (The Prestige). De allra flesta former av tidsresor (Back to the Future), alternativt minnesmanipulering (Total Recall) innebär ofta någon form av omstart.

Läs hela inlägget här »

Jag börjar ana ett mönster. Hittills har alla gemensamma teman (inklusive Filmitch upprop om ångerfilmer) varit sådana att man spontant tänker ”Vad kul, det här blir en lätt match!”. Sedan visar sig den där matchen innehålla både utvisningar, krossade näsor och hämndlystna supportrar.

Så även med detta senaste tema: ”En filmupplevelse utöver det vanliga”. Helst hade jag velat kunna berätta någon pikant historia om en undanskymd filmvisning i Montmarte med Jean-Luc Godard närvarande. Eller varför inte om den där drive-in-biografen i Nebraska som hade ett Iron Jim-maraton med The Abyss, Aliens och T2? Läs hela inlägget här »

Ny header (av pålitliga Dogday design, vem annars?) — nytt tema — nya tider

***

Jag fyller obehagligt jämt och tänkte kontra en vid sådana händelser nästintill obligatorisk livskris genom att låta mitt liv passera i revy. Inte bara inför mina egna ögon utan för alla mina bloggläsare också. Ett lika ohämmat som ogenerat vältrande i total egoism. I, I, I, me, me, me! Nu ska den smutsiga byken luftas och skandalerna blottläggas! Kokainlinorna, landsförräderierna, de oäkta barnen med oräkneliga fäder, utpressningen av hans majestät konungen och det glassiga livet på franska rivieran. Läs hela inlägget här »

Professor John Oldman gör sig redo att lämna sin tjänst och de vänner han skaffat under sina år vid det namnlösa universitet (men beläget någonstans i södra öken-USA vad omgivningarna anbelangar). Den här typen av avskedsfester tenderar ofta till att bli lite bitterljuva affärer och Johns fest är inget undantag, hans kollegor är uppriktigt sorgsna över att se honom fara iväg.

Stämningen blir så förtroligt melankolisk att John helt plötsligt outar sig själv. Han är egentligen inte alls en vanlig universitetsprofessor i 40-årsåldern utan en Cro-Magnon på modiga 14 000 år. Kollegorna vet väl inte riktigt vad de ska tro – skratta eller gråta? Antingen talar John sanning med allt vad det innebär för deras tidigare så stadiga världsbild. Alternativet är att han ljuger eller är så galen att han själv tror på sin lögn och inget av de valen känns särskilt attraktiva. Allt eftersom natten lider försöker de på olika sätt att fastställa hur det egentligen ligger till med John Oldman.

Läs hela inlägget här »

Wes Anderson, ständigt denne Wes Anderson! Åtminstone känns det så när jag snart efter den rejäla genomgång av filmskaparens produktion på Addepladdes j-vla filmblogg och vad som känns som otaliga diskussioner för och emot får möjlighet att se The Life Aqautic.

Steven Zissou är en dokumentärfilmare som tycks ha sett sina bästa dagar. Hans senaste filmvisning hälsas inte med mycket mer än en gäspning och det faktum att hans närmaste medarbetare Esteban uppges ha blivit uppäten av en ”jaguarhaj” under själva inspelningen renderar fler fniss än upprörda utrop.

Läs hela inlägget här »

Människan är en fantastisk varelse. Fysiskt sett har vi många övermän i naturen, men vårt intellekt är svårslaget. Med hjälp av det har vi kunnat kompensera våra fysiska tillkortakommanden och sakta men säkert erövrat världen. Vi har utvecklat och uppfunnit många tekniska innovationer, där datorn utmärker sig med en nästintill oändlig kapacitet. Därför är det väldigt intressant att se hur vi väljer att konstruera den.  I dagens läge är det inte lika aktuellt, men i datorernas ungdom sågs den artificiella intelligensen som den absoluta framtiden. Inte nog med att datorer skulle kunna utföra alla fysiska arbeten vi inte har lust med, den skulle även kunna ta över tänkandet från oss.

Läs hela inlägget här »

Apropås den diskussion som uppstod kring 2009 års bästa filmerAddepladdes j-vla filmblogg härförleden. Många tyckte till: Fiffi och Pladd var (nästan) i extas medan Filmitch hade träffat helt rätt (dvs. tyckte likadant som jag).

I amerikansk film är den galne killen som viftar med en skylt med texten, alternativt själv skriker, ”The End Is Near!” något av en klassiker. Han måste ha gjort ett outplånligt intryck på Roland Emmerich som i 2012 för tredje (nästan fjärde) gången tar mänskligheten så nära utrotningens gräns man kan komma.

Läs hela inlägget här »

Vi är tre bloggare som har sett indie-succén Little Miss Sunshine och trots att texterna skiljer sig rätt mycket åt i inställning ska det visa sig att vi betygsmässigt inte ligger särskilt långt ifrån varandra. OBS! Texterna kan innehålla spoilers.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg