Call Me By Your Name (2017)

‘Tis better to have loved and lost than never to have loved at all…

…skulle kunna ha varit sensmoralen i Luca Guadagninos Call Me By Your Name om det inte vore för att jag misstänker att akademikerfamiljen Perlman rynkar på näsan åt en så lättillgänglig typ som Lord Alfred Tennyson. Samuel och Annella, med sonen Elio i släptåg, spenderar somrarna i norra Italien och är ungefär alla sorters ”-ella” man skulle kunna önska sig. Intellektuella, kulturella, spirituella. Regniga kvällar sysselsätter man sig med att läsa tyska medeltida texter, ögonblicksöversatta till engelska och Samuel grillar alla sina nytillkomna forskarassistenter på frukt-filologi.

Mrs. Dalloway (1925)

Dags att försöka sig på lite Virginia Woolf! Mrs. Dalloway visade sig vara en roman som vann på två saker: omlyssning och originalspråk. Originalspråket säger sig kanske självt – klart att en av engelska språkets bästa böcker vinner på att läsas och upplevas på engelska istället för i en svensk översättning.

1985 års tio bästa filmer

En månad går snabbt och tio år går ännu snabbare. Från toppåret 1995 har färden gått vidare till…kanske inte toppåret 1985. Jag kan i alla fall inte hitta samma uppsjö av starka filmer, vare sig som jag har sett eller som jag tycker att jag har missat.

IMDb’s förslag på titlar som Police Academy 2, Howling II, Porky’s 3 eller Fraternity Vacation lockar särskilt mycket. Andra filmer vet jag att jag har sett men minns inte tillräckligt av dem för att kunna säga vare sig bu eller bä när det kommer till listvärdighet, det gäller exempelvis storsnyftarna Out of Africa eller The Color Purple. En lista och några bubblare blev det i alla fall.

X2: Edward Morgan Forster (1905 och 1907)

Efter att ha återbesökt filmklassikerna Howards End och A Room With a View och läst förlagorna hade jag fått blodad tand för böckernas brittiske författare. E.M. Forster tycks ha ägnat hela sin (kortlivade) romankarriär till att skriva om sitt eget liv. Fyra böcker publicerades mellan 1905 och 1910 med ett litet påhäng i form av A Passage to India 1924. Ännu senare, 1971, kom den skandalomsusade Maurice, utgiven posthumt på grund av sitt homosexuella innehåll.

ALIMo: 1985-1986

1985
Hela tre filmer jag minns från biobesök. The Black Couldron som inte är någon särskilt bra Disney och som dessutom gav mig helt fel förväntningar när jag väl tog mig an Lloyd Alexanders Prydain-cykel. Sällskapsresan II – Snowroller var (då) till och med roligare än originalet eftersom jag hade mer erfarenhet av skidorter (Vemdalsskalet rules!) än charterresor. Det var på den tiden när man fortfarande tyckte att koleriska fadersfigurer var höjden av komedi. Och jag och min mamma går och ser The Color Purple. Minns att jag grät på slutet men att jag redan då tyckte det var lite småskämmigt och försökte låtsas som ingenting när ljusen i salongen tändes.