You are currently browsing the tag archive for the ‘8 1/2’ tag.

alt. titel: Smärta och ära, Pain and Glory

Pedro Almodóvar är en filmskapare vilken numera uppnått den aktningsvärda åldern av 70 år och som fortfarande känns spännande. Inte så att hans filmer alltid är mästerverk, men jag vet i alla fall aldrig vad jag ska få när jag bänkar mig inför en ny film av spanjoren. Och när Dolor y gloria ändå till och med blev uppmärksammad i Oscarssammanhang kändes det ganska givet att hugga en chans till titt i flykten.

Det känns hyfsat okontroversiellt att konstatera att filmen är Almodóvars version av Fellinis . En eventuellt självbiografisk huvudperson kämpar med sin brist på kreativitet efter en uppburen yrkeskarriär som regissör och författare. Han återbesöker barndomsminnen och återknyter kontakter med förlorade vänner i nutiden. Skillnaden är kanske att medan Marcello Mastroianni sökte förlösning i kvinnoarmar och alkohol, gör Antonio Banderas det genom att dra igång en rätt avancerad knarkregim samt fokusera på sina mångahanda kroppsliga och själsliga smärtor.

Men det ligger också nära till hands att stämpla Dolor y gloria som en slags självterapi (vilket väl i och för sig också var? Kanske?) för vad låter väl mer biografiskt och terapeutiskt än att skapa en historia om en regissör som inte längre kan eller vill regissera? I det perspektivet känner jag mig i och för sig betydligt mer dragen till alster som Barton Fink. Gemensamt för såväl Fellini, Almodóvar och Coen-bröderna är att emellertid deras filmer knappast kan kallas vare sig lättillgängliga eller lättolkade. Rumsterandet i de egna hjärnvindlingarna sänker blicken successivt allt längre ned och i slutänden har jag i alla fall svårt att undkomma känslan av navelskåderi.

Det är lika bra att erkänna det: jag förstod inte Almodóvars senaste film. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Antonio Banderas vedermödor engagerade mig inte särskilt mycket. Jag fann mig ganska ointresserad av både hans barndomsminnen (vare sig de var fiktiva eller verkliga) och vad Dolor y gloria eventuellt skulle kunna säga om skapandeprocesser när det kommer till skrivande och regisserande.

Jag förstod inte hur jag skulle tolka huvudpersonens mångahanda smärtor eller filmens fixering vid vatten i det kreativa eller skapande perspektivet. Jag förstod heller inte hur det var meningen att jag skulle läsa det förlösande barndomsminnet. Det kändes nämligen överhängande lätt att se det som en pedofils önskedröm, det vill säga det försigkomna barnet som själv tar initiativ till relationen med en vuxen person. Så inte heller här helt olikt Fellini med andra ord…

Det jag är beredd att ge Dolor y gloria är det den kanske fått mest uppmärksamhet för, det vill säga Antonio Banderas rollprestation. Han skulle mycket väl ha kunnat svassa omkring som värsta silverräven men framstår i både uttryck, känslor och kropp mest som en moloken liten farbror. I det avseendet måste också erkännas att filmen är ovanligt lågmäld och o-mycket skruvad för att vara en Almodóvar-produkt. Även om regissören äntligen fått chansen att casta den 25 år yngre Penélope Cruz i rollen som sin egen mamma.

NineOm Federico Fellinis tyckte jag inte. Möjligen kan man undra om jag är lagd åt det masochistiska hållet eftersom jag får för mig att det skulle kunna vara en idé att se en musikal som baseras på filmen. Inte nödvändigtvis en bra idé, men är det musikaler som gäller så är det.

Nine var en film som trots strödda Oscarsnomineringar, regi av Chicago-regissören Rob Marshall och en rollista to die for försvann förvånansvärt snabbt från biorepertoaren. Möjligen ger ett medelbetyg på IMDb på 5,9 och nesliga 30% ”fresh” på Rotten Tomatoes en aning om varför.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
Mats Strandberg, Färjan

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg