You are currently browsing the category archive for the ‘Tid’ category.

Once Uponalt. titel: Once Upon a Time…in Hollywood

Det är frågan om inte Quentin Tarantino i fallet Once Upon… gjort en Stephen King. Det vill säga försökt återuppliva och därmed återuppleva sin egen barndom. Vi snackar alltså om en man som är döpt efter Burt Reynolds rollfigur i TV-serien Gunsmoke, som redan vid späd ålder älskade filmer och dessutom bodde i Los Angeles-området på slutet av 60- och början av 70-talet.

Tarantino har ju ägnat större delen av sin karriär att på ett eller annat sätt kopiera filmer, vilka ofta haft sitt ursprung i den period han nu vänder kameran mot. Är det då så konstigt att det över hela produktionen flödar en mild sol, som smält guld? Att det mesta som har med Hollywood och film-skapande att göra är glatt och trivsamt, fräckt och sorglöst?

Men drömfabrikens guldplättering börjar trots allt vara tunnsliten anno 1969. Eller i alla fall om vi ser det genom ögonen på skådisen Rick Dalton och hans trogne kompanjon samt stuntman Cliff Booth (”more than a brother and a little less than a wife”). Dalton var stor på 50-talet, i western-TV-serien Bounty Law, men är nu hänvisad till att jaga skurkoller i osäkra pilotprojekt eller på sin höjd erbjudas jobb i italienska spagettiwesterns.

Hans hus på avskilda och exklusiva Cielo Drive är inget mindre än ett monument till hans egen karriär, på den tiden när han hade någon sådan att tala om. Nu för tiden sänker han istället väl många whiskey sours för att vara riktigt fit for fight morgonen efter. De roller han får kräver inte heller särskilt mycket i form av stuntarbete, varför Cliff reducerats till att agera som Ricks chaufför och allt-i-allo.

Och…det är väl ungefär det hela. Som jag ser det har Tarantino i mångt och mycket valt att göra halt vid en ganska uppenbar motsvarighet mellan Daltons föredettingstatus och det ”gamla” Hollywood. Under nästan tre timmar tycks regissören vara ganska nöjd med att cruisa runt på gator, kantade med biograf efter biograf, och låta en ljum vind leka i Brad Pitts solblekta hår. Pitts Cliff Booth blir förstås också än coolare med en cigg mellan läpparna eftersom vi befinner oss i en tid när Marlboro-cowboyen ännu inte förtvinat i lungcancer.

Nå, i ärlighetens namn finns här också en parallell historia om hippiekollektivet där ett par av medlemmarna gick till historien som Charlie Mansons djävuls-anhang. Det var också den vinkeln som gjorde att filmprojektet lät tala om sig till att börja med. Men jag upplever som sagt inte alls att den historien har varit Tarantinos primära drivkraft i skapandet av Once Upon… Möjligen har den tjänat som en motorvägspåfart.

Eller också har Tarantino gjort det väldigt lätt för sig genom att introducera ett spänningselement som han själv inte behöver arbeta det minsta för att upprätthålla. Har man noll koll på vilka Sharon Tate och Roman Polanski var, eller vilket ödesmättat år 1969 var för dem, undrar jag nämligen om man verkligen förstår varför filmen ibland väljer att följa en spröd blondin och porträttera hennes sociala sammanhang i form av Playboy mansion-fester och sällskap med kändisfrisören Jay Sebring.

Men min gissning är att regissören kallt satsat på att hans publik har åtminstone en (eller kanske två) koll på dådet som döpts till ”60-talets död”. Det vill säga att vi har tillräckligt med bakgrundsinformation för att scenerna med Margo Robbies Tate ska ges tyngd och betydelse enbart tack vare att hon dyker upp i dem. Hon får nämligen inte särskilt mycket att säga eller jobba med. Även när hon placeras i en charmig scen där hon går på bio och ser sin egen film The Wrecking Crew, bara för att kunna njuta av publikens reaktioner på hennes roll, blir hon inte stort mer än en representant för ett enkelt och sorglöst tidsfördriv eller tidevarv. Långt ifrån hatiska och förvirrade hippes som letar efter försvar i den genomkommersiella TV- och filmindustrin för att kunna motivera sina vedervärdiga handlingar.

Jag vill gärna tro att det inte bara är bristen på en saftig historia som gör att jag har större problem med Once Upon… än med Inglorious Basterds, Django Unchained och The Hateful Eight. Men det går inte att komma ifrån att kopplingen mellan det som händer Rick och Cliff å ena sidan och hippiekollektivets dova hot å den andra känns väldigt tunn. Jag tycker inte heller att Tarantino riktigt lyckats landa i någon grundläggande stämning – filmen är för humoristisk och innehåller för många distanserande grepp för att vara ett renodlat drama men ber samtidigt publiken ta den på större allvar än den humoristiska tonen motiverar.

För min del blir den här ambivalensen tydligast i och med slutet, där det inte känns som om det är meningen att vi ska uppfatta det handgripliga ultravåldet som uteslutande komiskt. Samtidigt lockas vi ändå att skrocka lite över det bisarra faktum att någon får ansiktet mer eller mindre intryckt av en hundmatsburk (”Good food for mean dogs”). Jag vet att den här balansgången är lite av Tarantinos grej, men just den här gången tycker jag att han vinglar mer än i tidigare projekt (jag har å andra sidan inte sett om Pulp Fiction sedan premiären). Till saken hör eventuellt också att jag uppfattar att ”skrock-våldet” primärt reserveras för kvinnliga rollfigurer.

Samtidigt går det givetvis inte att racka ned på Tarantinos kärleksförklaring i allt för hög utsträckning, han är alldeles för kompetent för det. L.A. anno 1969 ÄR minutiöst och nostalgiskt återskapat, Leo DiCaprio ÄR bra som Rick Dalton och Brad Pitt ÄR cool som Cliff Booth. Dessutom finns det, som alltid när det gäller regissören, ett egenvärde i en film som inte tycks vara designad enbart för att dra så mycket folk som möjligt till biograferna. En film som trots referens-kaskadspyorna vare sig är en uppföljare, prequel eller reboot.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser

EqualizerEn enkel knegare som varje dag går upp, jobbar i sitt anletes svett på Home Mart för att sedan sitta hemma och läsa innan han nogsamt viker in en tepåse i en servett som han tar med sig till Bridge Diner där han läser lite till. En tystlåten och hövlig man som hjälper sina kollegor och pratar vänligt med den uppenbart prostituerade unga tjejen som frekventerar samma diner.

Så varför får vi följa denne vanlige mans tröööökiga vardagsliv? Kan det möjligtvis bero på att han är så långt ifrån en vanlig man det är möjligt att komma utan att, säg, vara Steve Jobs eller Michael Jackson?

Såklart… För när Robert McCall ser att någon i hans närhet behöver hjälp, agerar han. Det är helt enkelt så en Riktig Man gör, han gör de Rätta Valen. Till en början, i den första Equalizer-filmen, hålls publiken lite på halster innan helvetet fullkomligt brakar lös när ”Bob” vill ställa upp för den unga Alina och straffa de som såg till att hon hamnade sönderslagen på akuten.

Men det kommer inte ens i denna första The Equalizer som någon större överraskning att ”Bob” knappast är den enkle man som varje dag möter kollegorna på Home Mart. Och när vi väl kommer fram till uppföljaren (fantasifullt nog döpt till The Equalizer 2) är det ju inte längre någon större idé att hålla fast vid illusionen, varför Robert McCall med en gång får fortsätta att göra det Rätta och rädda kidnappade småflickor.

Så om Robert McCall är the equalizer handlar det alltså om att han utjämnar orättvisor eller ställer orättfärdigheter till rätta. Det eleganta med dessa två Equalizer-filmer är att historierna samtidigt tillåter honom att bli en högst formidabel hämnande ängel som lämnar högvis med döda kroppar i svallvågorna där han drar fram. Samtidigt som han har en faiblesse för att vara mentor för ungdomar på glid.

Equalizer 2Nej, några större överraskningar bjuder som sagt ingen av filmerna på. Det skulle då möjligen vara det faktum att Robert McCall spelas av allas vår Denzel Washington som vi kanske inte är vana att se riktigt så kallhamrad som han ändå får vara här. Föga förvånande är han dock en högst kontrollerad och resonabel hämnare som alltid ger sina offer chansen att göra det Rätta innan han ser till att skipa lite välbehövlig rättvisa. Vilket allt som oftast sker genom att han får någon slags Terminator-blick och tajmar sina attacker in i minsta detalj redan innan de inträffar.

Mannen som regisserar Denzel i bägge dessa filmer är Antoine Fuqua som tycks ha smitt ett alldeles särskilt vänskapsband med skådisen efter filmer som Training Day och remaken av klassikern The Magnificent Seven. I bägge fallen är det Harry Gregson-Williams som tillhandahåller den thriller-pumpande musiken som gör så gott den kan för att försöka upprätthålla pulsen hos oss åskådare.

Och visst, Denzel är ju alltid Denzel. Stabil och pålitlig. Aldrig direkt dålig. Samtidigt beroende av omständigheterna i all sin stabilitet. Därför tycker jag att originalet ändå hade en viss flair som uppföljaren saknar. Där bjuds jag dessutom på en händelseutveckling som jag hela tiden var orolig för i The Equalizer men lyckligtvis aldrig behövde uthärda.

The Equalizer 2 gör tappra försök att fjärma sig från den första filmen, men trampar i allt för många kliché-gropar. Underrättelseagenter som gör tveksamma moraliska val med motiveringen ”vi gjorde alla samma sak på uppdrag av regeringen” har jag sett allt för många gånger för att det ska få mitt hjärta att banka snabbare och min hjärna att engagera sig i händelseutvecklingen i just det här fallet.

Tyvärr vet inte Fuqua när det är dags att sätta punkt och originalets översvallande bildspråk (som inledningsvis är menat att förmedla hur supercoolt allt är, från Bostons skyline till filmens überskurk) har efter efter 90 minuter förvandlas till klyshigt, teatraliskt och affekterat. Och då är det fortfarande en dryg halvtimmes speltid kvar, då vi dessutom trakteras med inte bara en Denzel i slow-motion mot bakgrunden av en enorm explosion utan också Denzel i slow-motion i sprinkler”regn”.

Jag gillar hur den första filmen tar ganska gott om tid på sig innan det börjar bli dags för Denzel att sparka lite rysk skurkröv. I uppföljaren försöker Fuqua använda samma grepp genom att ge oss exempel på en massa olika bilpassagerare (Robert McCall har vid det laget istället börjat jobba som privat taxichaffis) men det känns då enbart trött och upprepande. I bägge filmerna förekommer ”coola” och kvasifilosofiska sentenser som ”There are two kinds of pain. The pain that hurts and the pain the alters” och de funkar aldrig för min del.

Bägge historierna vill visa hur Denzel, nästan helt utan egen förskyllan, hamnar i situationer som leder till att han mer eller mindre måste förklara krig mot en till synes oövervinnerlig motståndare. Jag måste erkänna att jag hade lättare att svälja den vinkeln första gången jag ombads att tro på den, kanske för att den illustreras genom en litterär klassiker-övergång. Från Hemingways The Old Man and the Sea till Welles The Invisible Man. Så ska vi tolka Robert McCalls utveckling från en av ödet olycksdrabbad man till en megalomanisk galning? Only Denzel knows…

The Equalizer (2014)
star_full 2star_full 2star_full 2

The Equalizer 2 (2018)
star_full 2star_full 2

Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.

Blå stjärnanMen redan då fick läsarna smaka på vad hans döttrar, Johanne och Rosa, hade för sig under samma period och i Blå stjärnan, bok nummer fem, breddas det perspektivet. Vi får nu under ungefär samma tidsperiod alltså följa både Johanne (som arbetar för både norska Hjemmefronten och brittiska SOE) samt viss mån systern Rosa. Men hennes arbete på UD är så hemligt att det inte finns mycket att berätta, systrarna emellan.

I likhet med pappa är Johanne ytterligare en av dessa Guillouska övermänniskor (så i det avseendet kan man knappast skylla honom för könsdiskriminering). Hon är snygg, intelligent och fattad i krissituationer. Det där sista är förstås av avgörande betydelse eftersom hon medverkar vid såväl sabotage och hemliga operationer inne i det ockuperade Norge som att agera honungsfälla i både England och gamla Svedala.

Enligt min uppfattning fortsätter Det stora århundradet att vara en slags anti-tes till Star Trek-filmserien. Det vill säga att böckerna med udda nummer är avsevärt bättre än de med jämna. I Blå stjärnan finns ett bra driv i berättandet och författaren kan ju sin spionverksamhet. Här uppmärksammar han dessutom historiska aktörer som jag hittills haft dålig (i klartext: ingen) koll på. Visst blir det ibland både föreläsande och skriva-på-näsan-tendenser, särskilt när Guillou vill försöka ta feministiska poäng, men ämnet är som sagt tillräckligt intressant för att bära det.

Äkta amerikanska jeansDöm då min besvikelse när de två efterföljande delarna, Äkta amerikanska jeans och 1968, övergår till att vara, vad jag uppfattar, en slags förtäckta självbiografier. Från kapabla kvinnliga spionäventyr till att i alldeles för stor utsträckning sysselsätta sig med en ung mans frustrerade libido.

Nu vänds författarblicken nämligen mot Oscar Lauritzens dotter Helene (eller Hélène om man vill köra franskt) och sonen Eric. I Äkta amerikanska jeans är det 50-tal och Eric lider svårt under sin misshandlade styvfarsa Harry. Om jag säger ”efter maten-stryk”, simning, relegering och internatskola, vad säger ni då?

Kom igen nu, alla på en gång: Ondskan! Jag är den förste att erkänna att jag slukat den boken både en och två gånger, tonårsglatt överraskad av att Jan Guillou kunde skriva något mer än småtorra spionromaner. Men att återvinna sitt eget skrivande så till den milda grad sticker ärligt talat en del i ögonen. Det finns flera scener som böckerna delar sins emellan. Om inte ordagrant, så nästintill. För att lägga på ytterligare ett lager har Guillou splittrat sitt alterego, eftersom romanens Eric träffar en annan Erik med efternamnet Ponti på internatskolan.

Eftersom jag uppfattar boken som så pass självbiografisk blir det också en lätt kladdig känsla med den ingående beskrivningen av den unge Erics försök till sexdebut. Inte är jag särskilt mycket mer intresserad av hans allt uppslukande kvinnointresse i uppföljaren 1968. Eric är nu några och tjugo, nyutexaminerad jurist och kan uppenbarligen inte träffa en enda bröstbärare utan att bedöma chanserna att få begrava ansiktet mellan sagda bröst inom en snar framtid. Med tanke på att Eric rör sig i vänsterkretsar med allt vad det innebär av FNL, demonstrationer, kollektivboende, chili con carne med råris, såar av billigt rödtjut, träskor, batik och fri kärlek är de chanserna allt som oftast ganska goda.

1968Återigen träder också Erik Ponti in från vänster och liksom bara råkar vara journalist engagerad i Palestina-frågan. Jan Guillou har alltså i hög utsträckning grävt där han står med dessa två delar och jag finner det inte alls lika intressant som de tidigare böckerna. Jag känner också igen greppet med lövtunt förklädda verkliga personer (Eric får jobb hos advokaten ”Henning Sjöstrand”), något som redan i andra Guillou-verk retat gallfeber på mig. Mervärdet i 1968 är främst en ingående beskrivning av neurosedyn-rättegången i Tyskland.

I Äkta amerikanska jeans har författaren dessutom valt ett berättartekniskt grepp där juriststudenten Eric (som har författarambitioner) skriver ned sina barndomsminnen åt sin mors kusin Johanne, vilken arbetar på DN. För min del funkar hoppandet, mellan de självbiografiska styckena om en yngre Eric och delarna när han direkt tilltalar Johanne samt hennes kritik av det han nyss skrivit, inte alls. Jag kan inte ta till mig perspektivskiftena och uppfattar metavinkeln (alltså att den vuxne Eric kan adressera konstigheter eller kritik mot delarna som handlar om honom själv som barn) som allt för sökt.

Fortfarande är såklart ambitionen med Guillous serie berömvärd och jag kan mycket väl se böckerna som en slags portalverk för att skapa ett intresse för 1900-talets historia. Men nu måste det till en uppryckning om inte det stora århundradet ska avslutas i en besviken tummetott istället för en varm och gosig rock.

Blå stjärnan (2015)
star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Äkta amerikanska jeans (2016)
star_full 2star_half_full

1968 (2017)
star_full 2star_full 2

Clan of the Cave BearJag törs tippa att de flesta av mina generationskamrater har någon slags relation till Grottbjörnens folk, boken om hur cro-magnon-flickan Ayla växte upp hos en grupp neanderthalare. Jean M. Auel var kvinnan som, tack vare idén att förlägga sina romaner till den senaste istiden, lyckades smyga in kittlande sexskildringar på bibliotekshyllorna.

Men böckerna handlade ju inte bara om sex. Jag minns en läsupplevelse späckad av spännande fakta och en stark hjältinna. Så med tanke på det generationsfenomen som inte minst de två första böckerna (The Clan of the Cave Bear från 1980 och The Valley of the Horses från 1982) blev är det förstås inte så konstigt att man ville ge sig på att göra film av det hela.

Jag såg aldrig The Clan of the Cave Bear när det begav sig och därför bjöd förtexterna på trevliga överraskningar i form av Jan de Bont bakom kameran, John Sayles bakom manusskrivandet och Alan Silvestri bakom taktpinnen. Däremot kanske man borde ha lagt lite mer kosing på regissören? Michael Chapman har förvisso en högst imponerande CV som fotograf. Innan The Clan… hade han däremot bara regisserat All the Right Moves med en ung Tompa Cruise i huvudrollen.

Av det intressanta populärvetenskapliga innehållet kvarstår platt intet. Filmen är på det hela taget fruktansvärt…platt och, icke minst, tråkig. Sayles och Chapman har försökt renodla själva händelseutvecklingen men det är förstås svårt när så mycket av förlagan går ut på att Ayla skulle lära sig en massa saker.

I det avseendet skapas därmed inget som helst engagemang för Darryl Hannah där hon hasar omkring i pälstossor och skinnkolt. Inte heller är det en historia som skapar särskilt många möjligheter för Jan de Bonts kamera. Mitt intryck är att han är bra på action-sekvenser och det finns det förstås försvinnande lite av här.

En annan hörnsten i romanen var relationerna inom klanen men inte heller det funkar särskilt bra i filmens sammanhang. Det enda språk som finns till hands är enkla gester och gutturala ord, varav hälften utgörs av klanmedlemmarnas namn. The Clan… har i någon mån försökt att lösa språkfrågan genom att texta vissa delar av neandertalarnas gester och dessutom slänga på en berättarröst men det hjälps inte. Återigen har jag bara min minnesbild av boken att gå på, men därifrån hade jag med mig en intrikat beskrivning av en hyfsat avancerad kultur med ett väl utvecklat teckenspråk. Av all detta får publiken ingen uppfattning i filmen.

Darryl Hannah är förstås The Clans… mest välkända fejs men i rollen som hennes fostermor Iza ser vi också Pamela Reed. Vilken tyvärr större delen av filmen tvingas gå runt i en allt mer markerad neanderthals-ålders-make up som mest av allt får henne att se ut som om hon skulle ha varit med i Labyrinth istället. James Remar är å sin sida närmast oigenkännlig som shamanen Creb eftersom halva hans ansikte består av stora ärr. Vi kan dock inte lämna skådisuppräkningen utan att också nämna veteranen Bart the Bear som gör en stabil ritualinsats där han får bita skallen av en man (effekterna är inte toppklass i de scenerna för att uttrycka det milt) innan han huggs ihjäl med en stenkniv.

The Clan… floppade föga förvånande rejält på biograferna men jag hade hoppats att i alla fall kunna få mig till del en skrattretande dålig film. Tyvärr kunde Darryl & Co inte ens stå till tjänst med det.

star_full 2

Måste gittLillgrabben Metin avgudar sin pappa över allt annat. Så när pappan säger att en man måste ha planterat ett träd, skrivit en bok och skaffat barn innan han lämnar jordelivet, samtidigt som han gräver ett hål för en tanig ung trädplanta, är nästa steg liksom rätt givet för Metin.

Nästan 20 år senare är Metin dock ingen firad författare. Inte ens en utgiven författare. Han har däremot kommit så långt i en småkriminell karriär att han inte har något emot att ta emot ett par enkla tusenlappar för att försäkringsbedrägeribränna en bil eller försöka panta fejkade Rolexklockor. Alla eventuella bokdrömmar kanaliserar han genom att skriva ned allt han vet om vem som gör vad samt var och när. En explosiv dagbok med andra ord.

Och i likhet med många andra dagboksskrivare med bara ett halvt konsekvenstänk finns det inte på Metins karta att det kanske skulle vara en bra idé att göra sig av med sprängstoffet eller sluta skriva. Däremot är han i ett ständigt dilemma över var han ska förvara eländer. Så när hans pestiga lillbrorsa, som är lite för impad av Metins eskapader, tjuvläst boken en gång för mycket ser Metin ingen annan utväg än att släpa den med sig varthelst han går.

Föga förvånande tar det max en halv dag innan Metin har tappat bort sin ögonsten, sitt hjärteblod. Tur för honom att det varken är polisen eller någon av hans kompisar i Jordbro som plockar upp boken. Otur för honom att den snart hamnat i klorna på en ivrig förlagsredaktör som är ute efter det hetaste och senaste på den svenska bokmarknaden. Vad passar väl bättre än en osminkad skildring från Förorten?

Regissören Ivica Zubak har skrivit manus till Måste gitt tillsammans med huvudrollsinnehavaren Can Demirtas. Alla potentiella anklagelser om att visa upp en stereotyp bild av Förorten med inofficiella domstolar, kriminalitet och våld får udden avskavd mot det faktum att bilden av Kultureliten med champagne, hästsvansar och opera är precis lika stereotyp den. Vi förstår att Måste gitt inte gör anspråk på en konkret realism utan vill göra en både humoristisk och halsbrytande kontrast mellan de här två världarna, vilka bara till namnet inryms i samma stad.

Och filmen lyckas faktiskt ta en annan väg än någon av de höggradigt förväntade. Den är alltså vare sig: (1) En helvetestung nedgång för Metin tills dess att han antingen är död eller sitter inne på livstid eller (2) en feel good-lättsamhet där de otrevliga får sitt straff (ingen är någonsin ond På Riktigt i feel good-historier) och vår huvudperson både sin rättmätiga belöning och moraliska upprättelse. Version (3) där Måste gitt förfulas bortom allt förnuft i en flåshurtig flabbkomedi om tokroliga kulturkrockar är så hemsk att jag inte ens vill tänka på den.

Och lyckligtvis behöver jag ju inte det. Det jag möjligen kan skylla Måste gitt för är att den pulat in väldigt mycket olika trådar i sin historieväv. Men jag tycker att filmen kommer undan med det med hänvisning till att vi får följa Metin under ett av hans livs mest omtumlande perioder. Jag kan heller inte riktigt säga vilken av de här trådarna som i så fall borde ha kapats, eftersom alla skapar nyanser i Metins tillvaro.

På det hela taget skulle jag säga att även skådespeleriet flyter på bra. Till och med Metins berättarröst som pockar på uppmärksamheten när vi måste få oss något förklarat funkar. Det lilla som kan kännas lite teatraliskt glider under radarn eftersom jag som sagt inte uppfattar Måste gitt som en ultrarealistisk historia. Att Can Demirtas är betydligt mer avslappnad tillsammans med polarna än i finvåningarna på Södermalm är ju bara att förvänta.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Stardust movieBodbiträdet Tristan Thorne påstår sig älska den vackra Victoria Forester men frågan är om den unge mannen inte snarare är besatt intill vansinnets gräns? Hans fixering vid Victoria får honom avskedad från sin anställning men till och med efter den betan lägger han ut sina sista slantar på en extravagant picnic. Victoria finner förvisso ett visst nöje i att kolka i sig champagne för första gången i sitt liv men så mycket mer intresse har hon verkligen inte i bodknodden.

Och kan hon nu bli av med honom genom ett förhastat löfte om giftermål ifall han hämtar en fallen stjärna åt henne, desto bättre. För Tristans del är det bara en formsak att stjärnan föll på den sidan av muren som är strikt förbjuden att beträda för invånarna i byn Wall. Han ser till att ta sig in i felandet Stormhold och utan några större problem hitta Victorias stjärna.

Problem blir det däremot när stjärnan visar ha formen av en ung flicka vid namn Yvaine. Hon är inte det minsta trakterad av idén att bli bortskänkt till Tristans hjärtas kär och har dessutom skadat benet. Så hur ska Tristan kunna hinna tillbaka till Wall inom den vecka han fick på sig av Victoria? Och hur ska han och Yvaine kunna undvika alla andra som också är ute efter det en fallen stjärna kan bjuda på?

Först när jag läst Neil Gaimans bok Stardust insåg jag att filmen med samma namn, som jag hade ett vagt minne av, förstås var en adaption. Det var emellertid en av de där filmerna som fläktat förbi som en vårbris under en i övrigt iskall marsmånad så minnesförlusten var kanske begriplig. Efter att ha sett Stardust kan jag också tycka att det är begripligt varför den inte stannade längre och blev mer uppmärksammad när det begav sig.

För trots att Gaimans bok är en saga för vuxna är den verkligen inte simpel, särskilt inte när det gäller berättande och stämning. Och det är förstås de två delar där filmen brister. Gaiman har förvisso gett sin välsignelse till manusförfattarna Matthew Vaughn (som också regisserade) och Jane Goldmans version av hans bok men själv är jag inte riktigt lika förlåtande.

Jag har inga större problem att acceptera att den fina balansen mellan prosaiskhet, fantasifullhet, humor och allvarsamt mörker är svår att översätta i bilder. Men det finns ju ändå exempel där ”ofilmbara” förlagor blivit till något annat i en varsam regissörs händer. Där den kunnige filmskaparen inte enbart försökt översätta, utan ersätta (mina bästa exempel torde vara A Clockwork Orange och No Country for Old Men).

Med blott en tidigare långfilm i bagaget (Layer Cake) är Matthew Vaughn inte en så kunnig filmskapare. Stämningen i Stardust har fått en klar tyngdpunkt mot det tokroliga och knasiga med resultatet att den känns…simpel. I det avseendet underlättar inte heller förändringarna i själva historien. Även här har jag i och för sig full förståelse för att en bok måste koncentreras för att kunna bli ett rimligt manus, men alla genvägar som Stardust tvingas ta har förvandlat nytänkande och fantasi till standardklyshor. Och ett mer konventionellt berättande har tyvärr, men föga förvånande, resulterat i en tråkigare film. Hur Gaiman exempelvis kunde tycka att filmens, utan tvivel mer dramatiska men också stereotypa, damsel-in-distress-upplösning var bättre än hans egen övergår mitt förstånd.

Med förtvivlans mod försöker man fixa till de här skavankerna medelst den nya tidens animeringsmöjligheter och visuellt har jag inte mycket att invända mot Stardust. Men i likhet med den senaste (?) J.M. Barrie-adaptionen Pan från 2015 hjälps inte en tråkig berättelse och ett traditionellt berättande av en snygg yta.

Skådismässigt finns lika lite att invända som mot filmens yta. Alla gör vad de ska och rollbesättningen flödar över av kända namn (Michelle Pfeiffer, Claire Danes, Robert De Niro, Ricky Gervais, Ruper Everett, Peter O’Toole, Henry Cavill, Sienna Miller). En som däremot vid den här tidpunkten inte var så värst känd utanför det brittiska öriket var Mark Strong, där man dock kan anta att samarbetet mellan honom och Matthew Vaughn funkade så pass bra att Strong sedan fått spela en bärande roll i Kingsman-filmerna. Men inte heller adekvata rollprestationer gör någon större skillnad i det stora hela.

Jag kan tänka mig att man mycket väl kan gilla Stardust om man bara hittar till den innan man hunnit läsa Gaimans bok. Att komma från andra hållet skulle jag säga är mer eller mindre omöjligt.

star_full 2star_full 2

Stardust bookTre olika personer skyndar mot stjärnan som föll i felandet. Tristran Thorn har lovat bort den till sin älskade Victoria Forester (en önskan som från hennes sida mest handlade om att bli av med den ovälkomne älskaren). Någon av de tre sönerna till lorden vid Stormhold måste få tag på den för att kunna efterträda sin far på tronen. Och en av tre häxsystrar vill ha stjärnans hjärta för att återfå sin ungdom.

Tristran är den som hinner fram först och blir därmed lite förvånad när han förstår att en fallen stjärna inte är en sten, kristall, juvel eller något liknande. Istället är det en ung kvinna vid namn Yvaine som dessutom har brutit benet i fallet. Tristran fångar in henne med hjälp av en tunn silverkedja, något som hon inte är särskilt tacksam över (av förklarliga skäl). Nu måste han bara släpa henne tillbaka till Victoria men det är en resa genom felandet som ska visa sig innehålla många strapatser och faror, både för Tristran och Yvaine.

Av det jag har läst av Neil Gaiman tidigare har det ofta varit berättelser som rört sig i urbana och nutida miljöer. Stardust placerar i och för sig sina läsare i ett 1800-tal med Charles Dickens och drottning Victoria men när vi väl kommer fram till den lilla byn Wall och feernas marknad spelar det där ”verkliga” 1800-talet inte så stor roll längre.

I sitt efterord tackar Gaiman bland annat föregångare som C.S. Lewis och Lord Dunsany, för Stardust påminner i mångt och mycket om det här tidiga fantasyförfattarna som mer eller mindre skrev sagor för vuxna. Jag skulle nog också vilja slänga in Edith Nesbit i den mixen. Även om hennes sagor oftast riktade sig till barn hade hon ett ganska modernt och ironiskt tilltal (något som hennes manliga kollegor saknade) men som återkommer lite nu och då hos Gaiman. Tristran försöker till exempel fånga en hare till middag men den smiter undan och stannar bara tillräckligt länge för att kunna säga ”Well, I hope you’re proud of yourself, that’s all” innan den försvinner.

Själva miljön med ”faerie” är välbekant men Gaiman har skapat något större än enbart ett återberättande av gamla sagor. Förvänta er inte att i likhet med Stephen Sondheims Into the Woods stöta på välkända figurer som Rödluvor eller peddo-Vargar. Det som gör att Stardust känns vidare än historien om den fallna stjärnan är att Gaiman lite nu och då skjuter in början eller slutet på en helt annan historia som läsaren bara får sig en smakbit av innan vi skyndar vidare i det utstakade spåret.

Tidigt berättar bland annat författaren om musen som egentligen är en prins och som bara kan förvandlas tillbaka om han äter The Nut of Wisdom. Men innan han hinner med det blir han fångad och uppäten av en uggla, som i sin tur bara kan återfå sin sanna form om hon äter en mus som ätit The Nut of Wisdom. Alla de här små avstickarna gör att berättelsen hela tiden känns underfundig, fräsch och fängslande.

Och Gaiman vore ju inte Gaiman om det där utstakade spåret vore allt för lätt att följa eller förutse. Jag, som läst min beskärda del av Gaimans sago-föregångare, blir ständigt överraskad eftersom historien hela tiden utvecklas i riktningar som jag inte förväntat mig. Särskilt gäller det vilka som ska komma att spela en viktig roll i det stora händelseförloppet. Här ges inga garantier av den sorten som man kanske är van vid när det gäller sagor. Än en gång visar författaren också att han är otroligt skicklig på att väva ihop sina historier, där en relativt tidig plantering (som inte ens känns som en plantering) får sin utdelning först mot slutet och det på ett synnerligen elegant sätt. Stardust må kännas lättsam och enkel men är för den skull vare sig simpel eller banal.

Gaiman skrev Stardust eftersom han tyckte att vuxna också kan behöva sagor ibland. Jag kan inte annat än hålla med honom.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Hobbs & Shawalt. titel: Fast & Furious: Hobbs & Shaw

Den ene är ”kort” (178 cm) och den andre är lång (på riktigt, 193 cm). Den ene synes normalbyggd medan den andre är lika bred som en ladugårdsvägg. Den ene klär sig i lårkort trench och skjortor medan den andre föredrar tajta T-shirts och cargo-brallor. Vilka är de?

Jomen, omaka paret Deckard Shaw och Luke Hobbs, förstås. Snubbarna som lite (extremt lite. FÖR lite om ni frågar mig) nu och då tar sig tid att avbryta sin standup odd couple-rutin för att rädda världen. Nu i sällskap med MI6-agenten Hattie som, surprise, surprise, inte alls försökt stjäla ett livsfarligt domedagsvirus vid namn Snowflake.

Men det tror alla att hon gjort eftersom motståndarna den här gången är Eteon, en toppenhemlig (men inte mer hemlig än att typ alla inblandade verkar veta vilka de är) ”tech cult”. Ett gäng typer som är övertygade om att de står för det nästa steget i den mänskliga evolutionen, vilket i sin tur per automatik innebär att de också tagit på sig den hårda uppgiften att utrota alla som inte är beredda att ta steget med dem. Som Hobbs och Shaw exempelvis.

Ja, denna spinoff till Fast & Furious-serien gör inga som helst försök att ta sig bort från den Mission:Impossible-riktning som franchisen tagit rygg på sedan flera filmer tillbaka. Det räcker med den första tio minutrarna för att inse att vi kommit en bra bit sedan streetracing, amerikanska muskelbilar och Vin Diesel som familje-grillar på tomten.

Jag minns ärlig talat inte särskilt mycket av den senaste F&F-filmen (nummer åtta i serien om jag inte missminner mig) men det gör ingenting. Hobbs & Shaw har inga större behov av någon bakgrundshistoria, bortsett från att filmen förstås förutsätter att vi omedelbart ska vara med på det omaka par-konceptet. Komplett med kontrasterande och samtidiga morgonrutiner samt slagsmål (”ice cool can of whoopass” vs ”a champagneproblem”). Tyvärr har jag vissa svårigheter med det. Efter en halvtimme är jag redan less på ”gnabbet” mellan Dwayne Johnson och Jason Statham. Efter en timme kollar jag klockan och tänker ”helvete, har det bara gått en timme?!”

Exakt tre saker räddar Hobbs & Shaw från fullkomlig kollaps och det är faktiskt vare sig Johnson eller Statham (vars mångahanda omnämnanden av ”balls” inte var roligt ens första gången). Till att börja med är Idris Elba – föga förvånande – en formidabel skurk. Vi visste ju redan från filmer som Pacific Rim att han med stålblick kan riva av ett bombastiskt tal utan att det blir lökigt och det är precis vad som krävs i rollen som den fanatiskt övertygade övermänniskomaskinen Brixton Lore.

Sedan har vi Vanessa Kirby i rollen som Hattie, lika mycket badass-kvinna som någonsin Charlize Theron i Atomic Blonde. Förutom att hon, i egenskap av virusbärare, ibland tilldelas funktionen ”the asset” har hon inga som helst problem att hantera sina egna fajter och de handlar faktiskt inte bara om att hon får slåss mot skurkens kvinnliga sidekick. Vilket skulle ha blivit svårt i det här fallet eftersom Idris inte har någon sidekick.

Och så, äntligen, tvingar den sista (och minst sagt spektakulära) halvtimmen mig att inse att det tamejtusan faktiskt gick att andas (lite) nytt liv i det här ganska trötta konceptet. När Hobbs & Shaw bjuder mig på en biljakt — samoan style — är jag faktiskt återigen en villig tågpassagerare trots att jag fram tills dess mer eller mindre gett upp hoppet om serien, inklusive alla tänkbara prequels (just you wait…) och spinoffs.

Till viss del antar jag att en del av äran för alla tre delarna också måste landa i knät hos regissören David Leitch, även ansvarig för tidigare nämnda Atomic Blonde. Kan det vara så väl att Leitch faktiskt är en actionregissör som också är bra på att boosta sina kvinnliga skådespelare?

För helt ärligt är det inte alls komedi-elementen som funkar i denna, på ett sätt klassiska, actionkomedi. Det är de avslutande actionmunsbitarna, förebådade av ett Rocky IV-montage. Plus det faktum att vi då dessutom befinner oss på Samoa (ok då, Hawaii) med allt vad det innebär av Dwayne Johnsons polynesiska kulturarv samt stora, tatuerade män och krigsdansen siva tau. Det är så idiotiskt och påklistrat att det blir riktigt underhållande.

star_full 2star_full 2star_full 2

Bloggkollegorna Fiffi , Filmitch, Flmr, Movies-Noir och Henke har också passat på att ta del av konceptet tre-charmiga-medelålders-män-utan-hår.

Neverwhere TVI förhållandet mellan bok och film tillhör det inte vanligheterna att det är filmen som är förlagan och boken adaptionen. Och börjar man leta runt i denna lilla grupp är det ännu mera sällsynt att den resulterande texten är mycket att hänga i julgranen. Själv minns jag bland annat en oerhört olycklig liten trasa till fantasyroman som skulle vara baserad på Ron Howards Willow.

Det är fullt möjligt att undantaget som bekräftar den regeln är Neil Gaimans Neverwhere – först påtänkt som en TV-serie om sex halvtimmesavsnitt för kanalen BBC Two och vars manus sedan omarbetades till en bok. Neverwhere kom att bli författarens första egna roman eftersom han dessförinnan ”bara” skrivit seriemanus, noveller och Good Omens tillsammans med Terry Pratchett.

Rent handlingsmässigt har Gaiman inte utökat boken jämfört med TV-serien, de handlar båda i allt väsentligt om den normale och tråkige mellanmjölkskillen Richard Mayhew. Som en kväll sträcker ut en hjälpande hand till en blödande flicka på gatan och en lång tid efter det får betala ett dyrt pris för sin omtanke i form av livsfarliga äventyr i London Below. Alltså det London som existerar under och vid sidan av det som vi ser som det ”vanliga” London. Ett London fullsmockat med adliga hov, rat speakers, svartmunksbröder och en uråldrig best.

Däremot vinner boken på att man som läsare kan skapa egna bilder utgående från Gaimans ord, för TV-serien ser ärligt talat riktigt rackig ut. Jag läser mig till att tanken var att det hela, av ekonomiska skäl, skulle skjutas med videokamera för att sedan konverteras till att se mer ”filmat” ut. Problemet var bara att budgeten tajtades åt ytterligare efter det beslutet och man strök hela konverteringsproceduren.

Vad som återstår är alltså en videofilmad TV-serie, vilken dessutom ljussattes med den uteblivna konverteringen i åtanke. Slutresultatet ser tyvärr både billigt och amatörmässigt ut, med hårda och grälla färger. Inte heller hjälps framställningen av att klippningen mellan olika linjer i berättelsen ofta känns tvär och klumpig. Någon slags Londonmystik, vilken inte var det minsta problematiskt att finna i boken, märker jag aldrig ett uns av och då är inspelningsplatserna ändå i många fall tvättäkta Londonlandmärken som Blackfriars tunnelbanestation och taket på hotellet vid St. Pancras.

Jag vet inte om det bara är utseendet som gör att själva innehållet aldrig heller lyfter. Med risk för att låta som en korrupt ljudfil kan jag bara återigen påpeka att det mesta som hände i boken kändes fräscht, coolt och fränt. En riktigt bra urban fantasy, helt enkelt. När jag ser historien utspelas framför mina ögon undslipper jag olyckligtvis sällan känslan av att jag sitter och tittar på ett gäng halvkompetenta lajvare och ofta blir slutresultatet direkt fånigt. Det platta ytan gör förstås sitt till men även effekter och fajter, i den mån de förekommer, ser lekmannamässiga ut.

Fast en del av skulden för detta bör nog i ärlighetens namn också läggas vid skådisarnas fötter, där jag egentligen bara känner igen Laura Fraser (som spelar Door) från Breaking Bad och Better Call Saul. Utseendemässigt är Gary Bakewell oerhört välfunnen som Richard Mayhew för han ser verkligen helt vanlig ut. Inte ”Hollywoodvanlig” (tänk exempelvis Josh Lucas), utan som någon man faktiskt skulle kunna trängas med på tunnelbanan i morgonrusningen. Tyvärr är Richards inledande beskrivning av sig själv som ”boring” också den lite för välfunnen eftersom jag aldrig fångar upp någon utstrålning eller känsla från Bakewells prestation. Varken på egen hand eller i samspelet med Laura Fraser. Hywel Bennett och Clive Russell ska i sin tur spela den livsfarliga torpedduon Croup och Vandemar men framstår inte som det minsta skräckinjagande.

Fanns det då inga förlåtande drag i den här produktionen? Jo, helt bortkastad var ändå inte titten. Dels minns jag inte att jag vid läsningen riktigt fastnade på det egentligen skrämmande konceptet ”en ängel med storhetsvansinne”, vilket blev tydligare i serien. Dels minns jag inte heller att jag tänkte på de olika personernas hudfärg, medan TV-serien fullkomligt självklart bland annat har castat en mörkhyad Marquis de Carabas. Även Richards prövning hos Blackfriarsorden funkar bra, om än en smula inlånad från Total Recall.

Har du lika svårartad kompletteringssjuka som jag har kan du eventuellt finna ett viss nöje i Neverwhere som TV-produktion. Särskilt om du klipper den innan du gett dig på att läsa boken. För alla andra skulle jag helt klart rekommendera läsning (eller varför inte lyssning?), snarare än tittning.

star_full 2star_half_full

Neverwhere bookDörrar är farliga saker. De kan hindra dig från att komma vidare. Du kan bli stående i förkylningsframkallande korsdrag när de väl öppnas. Och om du vill få ett slut på korsdraget och stänger eländet kan du aldrig vara säker på vad som finns på andra sidan. Vän eller fiende?

Vissa skulle säkert säga att en hel massa dörrar står vidöppna för Richard Mayhew och det i positiv bemärkelse. Han har ett jobb i London, en lägenhet och osannolikt snygg flickvän vid namn Jessica. För Richard själv känns det dock mest som om han klänger runt i samma stängda rum hela tiden även om Jessica gör tappra försök att kasta ut honom därifrån. Få honom att komma någonvart. Göra honom lite mer driven.

Men det som i slutänden driver Richard i en annan riktning är hans goda hjärta och oförmåga att överge en medmänniska i nöd. Till Jessicas förfäran sumpar han en viktig middag med hennes viktigaste uppdragsgivare för att istället hjälpa en skadad ung flicka som de hittat på väg till restaurangen.

Men i likhet med många andra ofrivilliga hjältar både före och efter Roger Thornhill (North by Northwest) sätter den till synes oskyldiga handlingen igång en händelsekedja som Richard knappast hade tänkt sig. Snart har han tvingats bege sig till det labyrintiska och utmanande London Below. Ni vet, den där staden som existerar sida vid sida med London Above eller som vi kallar den: London.

En parallell värld är ett prövat fantasygrepp åtminstone sedan Alice trillade ned i sitt kaninhål och visst utsöndrar även Neverwhere Alice-vibbar. Dock i en avsevärt mindre surrealistisk och poesireciterande form vilket inte minst jag som läsare är tacksam för. Genom flickan Doors försök att lista ut vem som dödat hela hennes familj och varför, får vi ett blandat gäng som måste klara av diverse uppdrag för att långsamt kunna pussla ihop någon form av svar.

En tidig Neil Gaiman men han levererar ändå sin patenterade blandning av vanvett och fascination. Vilda fantasier och hittepå men där man trots allt tydligt kan se konturerna av den verklighet som de sprungit ur. Kanske mer rakt på sak än senare alster som The Ocean at the End of the Lane men jag klagar absolut inte på den saken. Däremot önskar jag att jag hade läst Neverwhere innan China Miévilles Un Lun Dun för visst måste väl Miévilles alternativa och mörka sago-London draggat upp ett avsevärt antal tunnor inspiration från Gaimans London Below? Kan det till och med vara så att Miévilles debut King Rat (utgiven 1998) har Gaimans Lord Rat-speaker att tacka?

Det både Miéville och Gaiman lyckas med är att sprida ett förtrollat skimmer över staden London som är nog så fascinerande bara på ytan om vi säger så. Med utgångspunkt i det vindlande tunnelbanesystemet (som med sin karakteristiska karta skapat ett helt eget symbolsystem) finns det förstås såväl ett grevligt hov (Earl’s Court) som en ängel (Angel) och en munkorden (Blackfriars).

Men Neverwhere är inte bara en härligt vimsig berättelse om ett alternativt London. Gaiman visar att det finns vassa klor i sagovanten med sina lönnmördare Croup and Vandemar. Också de mer pang på rödbetan än senare antagonister som Ursula Monkton, men fortfarande med en oroväckande hotfull air omkring sig som inte bara handlar om att Vandemar är flink med diverse tortyrredskap.

Summa summarum: en Gaiman-skröna som ger nya dimensioner till en stad jag älskar. Det kan inte bli så mycket bättre.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Per Hagman, Volt
Honoré Balzac, Father Goriot
Michael Connelly, The Burning Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser