You are currently browsing the category archive for the ‘Tid’ category.

”I have a purpose, I assure you”.

Jomen visst fyller den kåpklädde kryptväktaren en funktion. En efter en får hans ofrivilliga gäster se vilka amoraliska personer de är och vilka konsekvenser deras handlingar kan få. Joanne mördar sin dotters far i kallt blod medan den lilla ligger på övervåningen i spänd förväntan – det är jul och tomten ska komma! Carl överger hustru och barn för att rymma med älskarinnan Susan. Far och son Elliott ”tar hand om” den vänligen grannen Grimsdyke eftersom de anser att hans nedgångna hus drar ned fastighetspriserna i grannskapet. Äkta paret Ralph och Enid är i stort behov av några önskningar, men hur kommer den kinesiska statyn egentligen att uppfylla dem? Och slutligen får den hårdhjärtade major Rogers läxan han förtjänar.

Fjärde episodfilmen från Amicus! Tales From the Crypt är dock den sista jag samlat på mig och saknar därför tittningar på Torture Garden (1967), Vault of Horror (1973, kallas ibland Tales From the Crypt II) och From Beyond the Grave (1974).

Om titeln låter välbekant är det inte säkert att den igenkänningen kommer från just Amicus-filmen. En av Amicus grundare, Milton Subotsky, älskade tydligen EC Comics klassiska skräckserier från 50-talet med namn som The Crypt of Terror, Tales from the Crypt, Vault of Horror och Haunt of Fear. Det har efter denna film också producerats en TV-serie (1989-96).

I TV-serien introduceras den ”Crypt Keeper” som kanske känns mer välbekant för en modern publik (i den mån de här referenserna är välbekanta för någon i dagens samhälle), alltså en kacklande och halvruttnande uppenbarelse som drar lökiga ordvitsar. Filmens version är betydligt mer sober och allvarsam, med all den gravitas som endast en brittisk Shakespeare-skådis kan ge en roll. I det här fallet Ralph Richardson, vilken kanske känns igen från filmer som Dr. Zhivago och Time Bandits. Jag tycker han är bra som en olycksbådande och, icke minst, oförsonlig budbärare.

Däremot saknar jag Asylums saftigare ramhistoria, för här är den biten verkligen hyvlad ned till kärnan. Det är Milton Subotsky själv som skrivit ”manus” och det tycks som om han inte fort nog kan hasta fram och vidare till de olika historierna med sina klassiska slutliga-vändnings-grepp. I det avseendet tycker jag att det som drabbar dels den otrogne Carl, dels de önske-oförsiktiga Ralph och Enid är bäst eftersom det antingen är överraskande eller också ganska gruvligt.

Kanske för att historierna inte är nyskrivna, utan kunnat plockas som russinen ur kakan, är helheten emellertid jämnare än Asylum. Alla episoderna har åtminstone en scen eller en händelseutveckling som är värd att minnas när kryptväktaren väl uttalat sin dom över de samvetslösa. Det är stabilt, helt enkelt. Att det sedan ibland går lite snabbt och filmen tar en del förenklande genvägar för att få ihop det får man ta i sammanhanget. Det är ju liksom hela förutsättningen för berättandet.

Det märks att Tales From The Crypt och Asylum spelats in mer eller mindre parallellt. Upptakterna är nästan exakt likadana med sin olycksbådande klassisk musik (Bachs Toccata Fuga i D-moll i första fallet och Musorgskijs En natt på Blåkulla i det senare). Tales From the Crypt gör stämningen ännu tydligare genom att dessutom låta kameran panorera över otaliga kyrkogårdar med gravstenar och kryptor. Via den första episoden i Tales From the Crypt skulle man också kunna tänka sig att filmerna länkas ihop genom att innehålla ett ”hospital for the criminally insane”.

Och banne mig om inte Elmridge Home for the Blind som major Rogers blir föreståndare för är till förvillelse likt mentalsjukhuset Dunsmoor. I just det fallet delar filmerna också på skådespelaren Patrick Magee som återigen gör en bra prestation. Vi återser också Peter Cushing, den här gången som Elliott-familjens olycklige granne i en för honom lite ovanlig roll. Offret istället för förövaren eller hjälten. Kanske lägger jag in för mycket i det faktum att det är just Cushing men jag tycker nog att han lyckas ge sin oförarglige lille man, som fullkomligt desintegreras av sina fiender, en melankolisk skörhet som gör att man tittar till lite extra under just den episoden.

Kompisarna Vega och Maxine gör det förbjudna och smiter in i Fjärilarnas stad. Tjejerna lever i ett strikt uppdelat samhälle mellan de som har och de som inte har. Fjärilarna på rätt sida om muren och Myrorna på fel. Den arbetande klassen förväntas visa tacksamhet (i form av livslångt arbete) över att de får en utbildning och inte behöver svälta men lyxen och frosseriet som överklassen kan ägna sig åt ser de inte röken av.

Den här lilla utflykten skulle möjligen ha kunnat vara en minnesvärd engångsföreteelse för de bägge tjejerna, innan allvaret börjar. Vid nitton års ålder är det nämligen dags för Myrorna att börja betala av sin skuld till den styrande klassen. Men på den hippa klubben de smiter in på uppträder Fenix med sin musik och hans ögon möter Vegas från scenen…

Omedelbar attraktion, och inte skadar det heller att Fenix dels är polare med gänget av undersköna AAI (avancerade artificiella intelligenser) som kallas för Hovet, dels har en farbror som är presidentkandidat för Vegatropolis. Vega och Fenix finner gemensam mark både i sin kärlek till musiken, till varandra och en längtan efter en bättre värld där alla murar är rivna och ingen skillnad finns mellan Myror och Fjärilar.

Men det finns andra som också längtar efter en annan värld och de är beredda att ta till våld. Vegatropolis hemsöks av anti-AI-aktivister och en kväll kidnappar ett gäng av dem Vega. Men vad ska de med henne till och varför släpper de henne igen utan att hon förstått syftet med sin fångenskap?

Fjärilarnas stad är skriven av Ingrid Remvall, vilken titulerar sig som författare och föreläsare. En ungdomsromance i scifi-miljö som i mina ögon hämtat rejält med inspiration från föregångare som The Hunger Games och Divergent-serien (plus lite Blade Runner– och Total Recall-vibbar, alltså Philip K. Dick all the way). Särskilt betoningen på Fjärilarnas färggranna extravaganser och dragning åt det androgyna gör att jag inte kan bortse från Suzanne Collins trilogi. Vi har den strikta samhällsuppdelningen, den himlastormande tonårsförälskelsen och den skarpa skiljelinjen mellan (elaka) vuxna och (utsatta) ungdomar. Det är kanske lika bra att med en gång påpeka att jag är fullt medveten om att jag knappast tillhör bokens målgrupp.

Men ändå… Det måste gå att skriva bättre och mer nyanserat än så här? Samhällskonflikterna mellan rik och fattig, makt och motståndsrörelse, går aldrig på djupet. De finns bara där som enkla ramar för att på ett snabbt sätt kunna etablera lättfattliga skiljelinjer, bland annat för Vega och Fenix Julia-och-Romeo-förälskelse.

Detsamma gäller frågorna som kan kopplas till detta med gen-teknik och AI. Ämnen som kloner och vad det innebär att vara mänsklig paddlar runt på ytan men bottnar aldrig, ges aldrig möjlighet att ta form och utrymme.

Ungefär som att Pearl Harbor blir en film där andra världskriget får spela andrefiolen till ett triangeldrama blir Fjärilarnas stad en bok där ett strikt uppdelat och högteknologiskt samhälle får stryka på foten för en kärlekshistoria som ska utspelas mellan två nittonåringar, vilka beter sig som de vore fjorton. Max.

I mina ögon blir det märkligt hur Vega inledningsvis framställs som den ordentliga, samvetsgranna och skötsamma bredvid den kaxiga Maxine. Detta eftersom hon i samma sekund som hennes och Fenix blickar möts förvandlas till någon som exempelvis fullständigt tycks sluta oroa sig för att hennes föräldrar ska behöva böta krediter som de inte har för att deras dotter olovligen tagit sig in i staden. Jag vet inte om Remvall tagit beslutet att göra sina huvudpersoner lite äldre eftersom hon då kan hotta upp sin historia med både alkohol och sex. Behöver jag säga att Vegas cyber-sex-debut med Fenix är tårframkallande underbar? Hos dem bägge, icke desto mindre (hej, Fifty Shades…).

Jag lyssnade på boken, vilket förstås ger en annorlunda ”läs”upplevelse. Men i mina öron blev språket platt och ganska ograciöst, fullt med underliga beskrivningar som ”underton av en knytnäve” eller tyg som är så ”strävt” att det kan ”stå för sig självt”. Nog för att innehållet i Fjärilarnas stad var vuxnare än hästboken Stormvinge, men tyvärr inget som föll mig mer i smaken.

Det är lika bra att börja med ett konstaterande: En lagomt trött fredagskväll kanske inte var rätt tillfälle för att helt och fullt greppa liknelserna mellan en nätverksvärld och det som de facto händer i Disneys bägge Tron-filmer.

Original-Tron från 1982 är ju gammal och van men en bit in i Tron: Legacy bestämmer jag mig helt enkelt för att ge upp och bara försöka ta in design, färg, ljus och musik. Det där med att dra smarta paralleller mellan datorprogram som tvingas fajtas med varandra eller flygande fordon som kan skjuta ned andra flygande fordon och vad det ska representera i ett datornätverk får vänta till en annan gång. Jag tröstar mig med att chansen är rätt stor att manusförfattarna Steven Lisberger (Tron) samt Edward Kitsis och Adam Horowitz (Tron: Legacy) faktiskt i slutänden inte heller hade hundraprocentig koll.

Jag skulle kunna tänka mig att bägge filmerna är så pass välkända att de knappt behöver någon introduktion. I första Tron blir Jeff Bridges programmerare och arkadhallsägare Kevin Flynn digitaliserad in i nätverket av det makthungriga Master Control Programme. En ondskefull typ som själv vill kontrollera företaget ENCOM:s nätverk, utan inblandning av klåfingriga användare och så småningom också utöva denna kontroll på alla andra nätverk.

Tillsammans med säkerhetsprogrammet Tron lyckas Flynn avsätta MCP, släppa all information fri såsom det var tänkt från början (nej, det var det inte, men jag tror vi får släppa den sargen också i fallet Tron…) och avdigitalisera sig tillbaka in i den icke-virtuella världen. Men lyckan varar inte länge.

2009 möter vi nämligen Sam Flynn, vars pappa Kevin mystiskt försvann för tjugo år sedan. En ung och arg spänningssökare som låtsas slumma samtidigt som han är ENCOM:s störste aktieägare (ett ansvar som han högaktningsfullt skiter i). För första gången på länge besöker han sin pappas gamla arkadhall, hittar ett hemligt rum och lyckas där bli digitaliserad på samma sätt som farsgubben. Nu är det alltså Sam som måste navigera sig runt i en nätverksvärld samtidigt som han förstås hoppas hitta ledtrådar till sin fars försvinnande.

Ett kärt återseende och en ny bekantskap så här på fredagskvällen. Inget av dem sved överhövan måste jag erkänna. Första Tron har mycket som talar för sig: en ung Jeff Bridges, nymornad datoranimering och, icke minst, nostalgikänslan i scenerna från arkadhallen Flynn’s. Som ett stort LAN-party IRL, ungefär. Och så var det rätt kul att Wikipedia mig fram till att Moebius varit inblandad i designen eftersom det var precis vad jag undrade över när kommunikationsprogrammet Dumont dyker upp. Hans bulkiga kropp och vagt penis-/pistilliknande hatt är svår att missta sig på. Däremot måste jag erkänna att själva händelseutvecklingen saggar ibland – filmen lyckas inte hålla spänningen på topp hela tiden.

När vi så kommer fram till den sentida uppföljaren Tron: Legacy finns det mer att undra över. Själva slutklämmen i första Tron var ju att släppa informationen fri. Så varför designade Kevin Flynn sedan styrprogrammet Clu, vars huvudsakliga uppgift är att skapa perfekt ordning? Total frihet rimmar inte särskilt väl med vare sig perfektion eller ordning. Med tanke på att filmen utspelar sig inne i en digital värld är det säkert svårt att undvika Matrix-vibbarna, men både Michael Sheens program Zuse och hans klubb End of Line påminner väl mycket om Merovingian och de ondsinta Tvillingarna. Missförstå mig rätt, det är ganska kul att se Sheen spela över för drottning och fosterland, det känns bara inte så originellt.

Men i det stora hela är Tron: Legacy en fullt fungerande uppföljare, om än inte särdeles nyskapande (VSB: den innehåller både replikerna ”Come on, come on!” och ”You’ve gotta be kidding me!”). Den tar hand om sin originalhistoria men lyckas ändå skapa något som inte är en direkt kopia. Den stora behållning för min del blev att se Jeff Bridges Kevin Flynn som en slags Zen eller Jedimästare så här pass många år innan det började bli tal om att vi skulle få återse en skäggig Luke Skywalker. Känslan i Flynns fristad utanför nätet (the grid) gissar jag att regissören Joseph Kosinski passade på att återanvända när det blev dags för honom att göra sin Oblivion.

Både Garrett Hedlund och Olivia Cooke Wilde är också fullt fungerande i sina respektive roller som Sam Flynn och Quorra. Inget vare sig sensationellt eller djuplodande, men jag har inga problem att acceptera dem i denna digitaliserade värld. Vad som emellertid är svårare att svälja är försöken att föryngra Jeff Bridges i scenerna från 1989 och som programmet Clu. Det ser i bästa fall aningens plastigt ut, i värsta fall gränsar det till Gräsklipparmannen-kvalitet.

Rent stämningsmässigt tycker jag att både Tron och Tron: Legacy får ihop det, bara med sinsemellan ganska olika lägen. Daft Punks musik i Legacy måste sägas vara något av ett snilledrag (och jag gissar att jag är typ sist med att notera de ibland slående likheterna med temat till Stranger Things?) och synintrycken är läckra även om själva historien som sagt har en hel del problem med logiken.

Tron (1982)

Tron: Legacy (2010)

Filmatiseringar av böcker hamnar generellt i två olika kategorier. Antingen är boken redan välkänd, kanske till och med en klassiker, och då blir filmen sällan remarkabel. Välgjord – absolut. Respektabel – oftast. Men det är som om förlagans tidigare kändisskap lägger sig som en blöt filt över själva historieberättandet. Klart det finns undantag (det finns det alltid, exempelvis Jacksons LOTR, Kubricks The Shining eller Branaghs Henry V) men jag tänker på filmer som Baz Luhrmanns The Great Gatsby, On Chesil Beach eller någon av alla de Brontë-versioner som finns där ute.

Den andra varianten gäller bra eller till och med fantastiska filmer som tack vare att de är en adaption gör att jag som tittare får upp ögonen för en bok som jag inte ens visste existerade. Ibland gör jag mig aldrig omaket att söka upp förlagan (Brokeback Mountain av Annie Proulx eller Fight Club av Chuck Palahniuk) men lite nu och då gör jag faktiskt slag i saken. The Wife av Meg Wolitzer exempelvis, eller Still Alice av Lisa Genova.

Och absolut, det finns förstås också halvdana filmer där jag ändå blir nyfiken på boken. Om inte annat för att se om det är så att den kanske är bättre än sin filmatisering. Jean-Dominique Baubys Fjärilen i glaskupan blev en sådan medan Ernest Clines Ready Player One inte erbjöd särskilt mycket mer än Spielberg-filmen hade gjort.

En av alla dessa fina filmer var dock Room med Brie Larson och Jacob Trembley, vilka var instängda i ett litet skjul av mannen de kallar Old Nick (eller ”Svarte man” i översättningen). Jag förstod så pass mycket att även boken, skriven av Emma Donoghue, berättades ut pojken Jacks perspektiv och när jag ramlade över Room som ljudbok tog jag chansen, den svenska översättningen till trots.

Eftersom Room blev något av en snackis är det kanske ingen större hemlighet att ungefär halva berättelsen utspelas i skjulet där Jack och hans mamma hålls fångna och halva berättelsen utspelas i den ”vanliga” världen efter att de blivit räddade. Själva grejen är att Jack levt hela sitt liv i Rummet i skjulet och hur det sedan påverkar honom att plötsligt behöva möta en massa nya företeelser och människor.

Det finns säkert fler exempel på böcker som egentligen berättar hemska historien men skildrar dem ur ett barns ögon och därmed ger dem en annan vinkel. Själv kan jag bara påminna mig John Boynes The Boy in the Striped Pyjamas från 2006 som handlade om Auschwitz. Emma Donoghue har istället tagit inspiration från fall som Joseph Fritzl och dragit sin berättelse ännu längre i Jacks riktning jämfört med den tidigare boken.

Här upplever jag att både tankar och språk helt och hållet är Jacks, om än formulerade av en ganska lillgammal femåring. Room inleder på Jacks födelsedag när han får en teckning av sin mamma i present och fem Nonstop på sin tårta istället för fem ljus.

Bokens första halva är upplagd så att Jack får beskriva sin egen värld och därigenom låta oss förstå hur hans mamma försökt att uppfostra sin pojke i total fångenskap. För att han inte ska längta sig sjuk har hon därför hittills låtsats att ”verkligheten” består av deras rum och att allt han kan se på den lilla TV:n är utanför och i yttre rymden. Det är bara de två och allt annat som finns i rummet (från krukväxten till lampan och mattan) som är verkliga.

Men vi förstår snart att Jack nu är så gammal att han börjar ställa allt svårare och svårare frågor till sin mamma som förstås lider mer än han i den påtvingade inspärrningen. Det finns dagar när hon stänger av och bara ligger i sängen, utan att prata med Jack. Eller förlorar fattningen när sonen ställer allt för många frågor som hon inte kan eller vill svara på, exempelvis varför hon inte vill att Svarte man ska se på eller prata med honom.

På ett mer abstrakt plan är Room helt enkelt ett intressant tankeexperiment – hur resonerar någon som uppfattar en verklighet radikalt skild från den vi är vana vid? Och vad händer när den personen tvingas byta verklighet inom loppet av några få dygn? För det är klart att varken Jack eller hans mamma kan acklimatisera sig på två röda sekunder till livet utanför Rummet.

För Mamma handlar det främst om att orka leva igen efter att ha ägnat de senaste sju åren åt att någonstans ändå hoppas på friheten. För Jack är läget ännu knivigare – han har till exempel aldrig behövt ha på sig ett par skor, vara ute i regnet eller ha kontakt med saker som inte är antingen hans eller Mammas.

På så sätt tänker jag att Room också kan vara lite av en ögonöppnare om man istället tänker sig att Jack är ett barn, vilket som helst, som inte alltid kan förklara vad problemet är eftersom han kanske inte ens är medveten om att det finns ett problem. Har man under hela sitt liv vant sig vid att tvätta i badkaret på tisdagar är det inte så enkelt att börja tänka ”men vi kan ju tvätta när som helst”.

Ett tydligt exempel på den här omställningen är att Jack inne i Rummet är en enormt fantasirik och resursstark liten kille som aldrig har några större problem att komma på nya saker som han och Mamma kan göra. Men när de kommer till ”utanför” blir han närmast handlingsförlamad eftersom alternativen plötsligt är så många och okända.

I fallet Room tycker jag att filmatiseringen erbjöd en bättre upplevelse än boken, trots att boken låter oss komma närmare Jack. Men det kan också hänga på att historien helt enkelt var mig välbekant när jag väl kom fram till förlagan. Det är på intet vis en dålig bok, utan en läsning som jag absolut kan rekommendera.

Sarah och Mandy ska ha en liten campingtripp tillsammans, Ni vet, en rustik girls night out. Utan pojkvänner eller tankar på nästa tenta. När de kommer fram till campingstugan i skogen blir Sarah så glad att hon omedelbart skruvar upp korken på den redan öppnade flaskan hon har med sig i ryggsäcken och bjuder sin vän på ett glas av vad som mest av allt ser ut som lingondricka. Men vem vet, Sarah är kanske en av de där typerna som alltid har med sig en helpanna färdigblandad vargtass?

Att det inte bara är lingondricka i glasen stärks eventuellt av det faktum att Mandy i sin tur blir så glad av tilldelningen att hon gör några cabbage patch moves. För att därefter hojta ”Yeah, baby!” när Sarah måste ta av sig tröjan eftersom hon spillde ”lingondricka” på den. Men Sarah är inte särskilt ledsen över det eftersom hon ändå tänkt sig att topless-sola lite på den steniga gårdsplanen. Mandy är precis på väg att göra Sarah topless-sällskap när ett läskigt alien-monster (som förföljt tjejerna en bra bit) sliter ut inälvorna på henne. För att därefter göra processen kort med Sarah.

Till samma skog kommer nu ett intet ont anande gäng i form av Dana, Crystal, Tyler (som ska få ligga med Crystal), Tiffany, Jake (som är Tiffanys KK) och Jesse. Hur länge ska de överleva monstrets attacker? Till deras hjälp kommer emellertid utomjordingen Ava som har med sin sin Alien-monster-jagande robot Robotar.

Lite informationsgrävande på den världsvida webben bjuder faktiskt på en del överraskningar när det gäller Aliens vs. Avatars och det är tur, för detta var 77 minuter av mitt liv jag aldrig kommer att få tillbaka. Exempelvis trodde jag att filmen var ett studentprojekt och alla inblandade max 15 bast medan det visar sig att regissör Lewis Schoenbrun är född 1958. Han ska ha blivit inspirerad att börja med film första gången han såg Kubricks 2001. Sedär, ännu en anledning till att ogilla den filmen.

Vidare är det inte särskilt svårt att läsa sig till att killen som spelar Jake heter Dylan Vox men att han också spelar in gay-porr under namnet Brad Benton. Under en period vid mitten av 00-talet hade han en riktigt bra streak där han vann flera Grabby Awards, bland annat för ”Best Three-Way Sex Scene” i Buckleroos: Part II. Tyler spelas i sin tur av Jason Lockhart, både skådespelare och regissör men som enligt IMDb-biografin ”finds it most rewarding behind the talent agent’s desk, helping others pursue their dreams”. Det känns inte helt osannolikt att biografiförfattaren ”Anonymous” egentligen heter…Jason Lockhart.

Som en fullkomlig överraskning kommer också det faktum att Aliens vs. Avatars ståtar med en Ron Karkoska, ansvarig för ”special effects”. Överraskningen består dock inte i att filmen Halloween Pussy Trap Kill Kill finns med på Krakoskas CV, utan för att Aliens vs. Avatars inte ser ut att ha haft någon ansvarig för några special-”effekter” överhuvudtaget. Såväl alien-monster som Robotar verkar ha plockats upp på den allra mest lokala av cosplaytävlingar, klassen ”extrema nybörjare”.

Vad som också ser ut som nybörjar-cosplay är utomjordingen Ava. Här är jag faktiskt genuint nyfiken på hur det kommer sig att Schoenbrun inte blivit stämd av några James Cameron-hejdukar – Ava (eller ja, Cassie Fliegel som hon egentligen heter) är nämligen så lik ”riktiga” avatar-aliens som det går att komma med enbart blå make-up och eventuellt lite ansiktslatex.

Aliens vs. Avatars är ännu en av alla dessa filmer som inte har något existensberättigande över huvudtaget (kanske är det därför den inleds med tillkännagivandet ”This motion picture is protected by law”?) varför det framstår som ett fullständigt mysterium hur den har kunnat få distribution på blu-ray.

Juli är lika med sommar och semester. Även bloggen går över i semester-mode med ett inlägg varannan dag istället för fem i veckan och en något högre andel bok-texter. Vi inleder med en gammal goding på förekommen anledning från bloggkollegan Jojjenito. Augusti kommer sedan att sparka igång med ett ljuvligt knasigt tema — missa inte det!

***

alt. titel: Gasljus, The Murder in Thornton Square

Pjäsen Gas Light togs till Broadway 1941 av ingen mindre än Vincent Price och därmed fanns det både scenuppsättningar och en tidigare brittisk film (från 1940) som kunde övertyga amerikanska filmmakare om att detta var hot shit. De tycks dock inte ha varit säkrare på sin egen produkt än att de försökte röja konkurrensen ur vägen och kräva att alla kopior av den första adaptionen skulle förstöras.

Lyckligtvis blev det inte så, men så här i efterhand och med bland annat sju Oscars-nomineringar innanför bältet kan man ju undra vad MGM egentligen var så himla oroliga för. Det är ju denna version som jag gissar att 99% tänker på när de hör titeln Gaslight och då kanske inte minst filmens huvudpersoner, spelade av Charles Boyer och Ingrid Bergman.

Denna andra filmatisering, eller remake om man så vill, tar lite längre om tid på sig att lägga ut texten om historien vi får se. Istället för de många redogörande samtalen från den brittiska versionen visar istället George Cukor både upptakten till det hela och mer i detalj hur Gregory Anton sakta men säkert övertygar sin hustru Paula om att hon är galen.

Gaslight anno 1940 avslöjande inte heller omedelbart vad Paul gick för men jag inbillar mig att denna version drar ut ännu lite längre på den spänningen. Bland annat tack vare att vi nu får följa med ändå från den första, himlastormande förälskelsen då den unga Paula är så kär, så kär i sin Gregory att hon är beredd att gifta sig med honom trots att de bara känt varandra i två veckor. (Är det något som 40-talets filmer lär sin kvinnliga publik torde det vara att på inga villkors vis kasta sig in i ett obetänksamt äktenskap med en äldre och kontrollerande (”Jag bryr mig ju bara om dig, älskling…”) man.)

Till en början får vi nämligen bara Gregorys omtänksamma påminnelser till sin hönshjärniga och glömska hustru, det faktum att han anställt en distinkt lomhörd kokerska och hans betoning vid anställningen av husjungfrun Nancy (Angela Lansburys första roll!) att hennes husmor har ett bräckligt psyke. Det är inte förrän mannen råkat försäga sig ett antal gånger, uppvisat förstulna beteenden och, sist men inte minst, stirrat på Towerns kronjuveler med samma hungriga blick som en utsvulten tiger antagligen reserverar för en särskilt rundnätt killing som vi kan känna oss säkra på att hans mjölpåse sannolikt innehåller en bagge eller två.

Förutom att ta bättre tid på sig att lägga fram historien väljer de tre manusförfattarna dessutom att börja i slutet den här gången. Möjligen för att den amerikanska publiken inte skulle behöva undra om den populära Ingrid Bergman skulle röna samma olycksdrabbade öde som hennes prostituerade Ivy i Dr. Jekyll and Mr. Hyde från 1941. Men den här gången är Bergman å andra sidan långt ifrån en fallen kvinna, istället är Paula både ung och oskyldig samt hemsökt av det gruvliga mordet på sin moster. Även Nancy har omvandlats till en ärbarare kvinna jämfört med sin brittiska föregångare. Husjungfrun har absolut inget emot sin arbetsgivares uppmärksamhet och är förvisso ganska fräck mot sin matmor men håller sig hela tiden på rätt sida om skacklarna. Inget hanky panky i Hayskodens USA!

Andra skillnader som är värda att uppmärksamma gissar jag kan vara det faktum att medan Paul Mallen framstod som oerhört brittisk (trots att Anton Walbrook egentligen hette Adolf Anton Wilhelm Wohlbrück och var österrikare) är Gregory Anton i Charles Boyers skepnad lika uppenbart Främmande. Och om Diana Wynyards Bella uppvisade en förhållandevis nedtonad galenskap framstår Bergmans oro och upprördhet ibland som lätt hysterisk och teatralisk. Samtidigt gör det förhållandevis långsamma tempot att jag inte får anledning att ifrågasätta hur fullkomligt hon kommer att bli i sin makes våld. Jag får dessutom en chans att ta tillbaka alla ogina tankar på överspel när hon bränner av sin slutgiltiga monolog inför sin plågoande för då är hon i sanning magnifik.

Kanske för att jag såg Gaslight ’44 först och inte var helt hundra på historien men jag tyckte ändå att filmen var mer spännande än sin brittiska föregångare. Det kan också bero på att den är mer utdragen i sitt berättande eller tack vare det jag uppfattade som överspel från Bergmans sida. Den amerikanska filmen är absolut inte lika polerad och drar, som sagt, ibland på med en bredare pensel men spänningen finns otvetydigt där. En thriller som fortfarande håller, helt enkelt.

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Ytterligare ett av de där TV-seriefenomenen där i alla fall inte jag hade den minsta aning om att det låg en bok i botten. Så när tillfälle uppstod i bibliotekets ljudboksapp högg jag som en kobra trots att den medförde en lyssning i svensk översättning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Shed No Tears

Efter att ha blivit positivt överraskad av Måns Mårlind och Björn Steins Moulin Rouge!-expressiva Eld & lågor var det dags att ta sig an duons Känn ingen sorg. Jag är inget fan av Håkan Hellström och hade därför hittills hållit mig långt borta. Men kanske skulle Mårlind och Steins speciella framförande få mig att omfamna även Håkan?

Läs hela inlägget här »

Publicerad i Västerbottens Kuriren i mars 1998.

Utanför USAs nordöstra kust bordas ett fartyg innehållandes ett fyrtiotal afrikaner och två spanjorer 1839. Fartyget La Amistad och dess besättning blev huvudpersoner i ett av USAs mest uppmärksammade rättsfall som inte bara skulle komma att röra dessa specifika personer utan också slaveriets vara eller ickevara i USA.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, The Bad Place
China Miéville, Three Moments of an Explosion: Stories

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg