You are currently browsing the category archive for the ‘Genre’ category.

Amelia Vanek rör sig som en sömngångare genom sitt eget liv och det finns flera anledningar till det, ingen av dem positiv. På väg till förlossningen av sonen Samuel råkade Amelia och maken Oscar ut för en bilolycka. Oscar dog och nu, sex år senare, klarar Amelia inte ens av att höra hans namn nämnas.

Men hon har ju Samuel, inte sant? Som en främmande kvinna säger i affären när Samuel, utan att skämmas, berättar varför han inte har någon pappa: ”Well, your mummy is lucky to have you, then!” Mja, är väl svaret på det påståendet… I vissa lägen kan det nog till och med dippa ned i ”Hell, no!”

Samuel är nämligen inget enkelt barn att ha att göra med. Han är högljudd, intensiv och impulsiv. Han är besatt av monster, ser dem ständigt och jämt under sängen eller i garderoben, med konsekvensen att han ständigt hittar på mer eller mindre potenta monstervapen. Som pil-armborstet, vilket han till sin lärare stora förfäran släpade med sig till skolan. Och han är så pass beroende av mamma Amelias uppmärksamhet och tröst att det inte går många minuter när de är tillsammans utan att han vill att hon ska titta, reagera, kommentera det han håller på med för tillfället.

Monsterfixeringen gör att han de flesta nätter förr eller senare hamnar i Amelias säng där han klänger sig fast vid henne som en igel och håller henne vaken med sina gnisslande tänder. Lätt skuldmedvetet försöker modern peta undan sin kärlekstörstande son men särskilt mycket sömn för Amelias del är det inte tal om.

The Babdook skulle nog kunna ses som en realitycheck för många olika målgrupper, särskilt föräldrar i alla deras upptänkliga versioner. För sådana som jag, som tagit ett medvetet beslut att avstå denna roll, är det bara att dra en lättnadens suck. Kanske kan den här filmen till och med bidra till att vi blir några fler? För även om regissör och manusförfattare Jennifer Kent ska ha sagt att hon strävat efter att göra bägge sina huvudrollfigurer ”loving and lovable” är Noah Wisemans Samuel verkligen inte lätt att älska. Och som en konsekvens av den ständiga pressen från Samuel själv och alla han kommer i kontakt med, inte minst skolan, blir inte heller Amelia någon särskilt trevlig person.

Man ser att Essie Davis reagerar med ryggmärgen så fort någon kritiserar Samuel – han behöver bara kärlek och förståelse, inte restriktioner eller en egen skolassistent som håller honom borta från de andra barnen. I detta ligger förstås en hel del skuldkänslor, lika lite som hon vill kännas vid maken som inte längre finns vid hennes sida vill hon kännas vid det faktum att hon nu för tiden kanske till och med hatar sin son. I alla fall ibland.

Den här i grunden tragiska familjesituationen ställs på sin spets när Samuel plötsligt kommer dragande med en bok om Mister Babadook, en slags bogeyman som gömmer sig i skuggorna men som är notoriskt svår att bli av med när man en gång fått syn på honom. Ju mer man försöker ignorera hans närvaro, desto mer påtaglig blir han. Samuel kräver att Amelia ska läsa boken för honom men blir sedan förutsägbart nog närmast katatoniskt rädd för att Babdook ska komma och döda både honom och hans mamma.

The Babadook är en remarkabel debut i så motto att Kent verkar ha full kontroll över alla delar av sin produktion. Det mesta är också skickligt gjort, från scenografi till personregi till bilden av förintande sorg eller depression som en skräckinjagande gestalt i hög hatt som lurkar i skuggorna. Samuels vettskrämda vädjan ”Don’t let it in!” är inget hans mamma lyssnar på. Möjligen kan jag i det perspektivet höja lite på ögonbrynen åt slutet, vilket förstärker mina funderingar över varför Amelia inte söker hjälp för sin depression. Hon jobbar ju ändå inom vården?

Så här mer än fem år efter premiären är det förstås svårt att bli överraskad av The Babadook, jag hade hyfsad koll på vad som komma skulle. Kanske var det därför jag heller inte blev särskilt rädd för filmens skrämseleffekter? Vilket i och för sig inte var någon större förlust eftersom den som sagt är skickligt gjort och dessutom djupt obehaglig just i perspektivet psykisk ohälsa. För trots att man exempelvis kan fråga sig var Mister Babadook-boken i så fall kom ifrån är det (i mina ögon) ingen större tvekan om att detta är en film om en ensamstående mamma och kvinna som sjunker allt djupare ned i sin egen skuld, sorg och vanvett. I den mån Amelia och Samuel är hemsökta av mister Babadook är han främst en manifestation av det faktum att hon ibland önskar att hennes son skulle dö om det bara kunde ge henne hans pappa tillbaka.

Varför inte försöka sig på ett par franska deckare? Fransk film är ju ändå något som flimrar förbi lite nu och då på repertoaren men fransk litteratur är det extremt tunnsått med. Fast jag försökte mig ju faktiskt på den franske deckarförfattaren i Sverige par preferance, Georges Simenon, och hans kommissarie Maigret för ett tag sedan och det var ju rätt trivsamt.

Pierre Lemaitre är dock av helt annat skrot och korn. Eller i alla fall hans deckare. Jag fick tag på del två och tre i en trilogi om polisen Camille Verhoeven, Pariskriminalens kortaste medarbetare. Just det faktum att Verhoeven endast mäter 145 cm i strumplästen görs det en ganska stor sak av, både i det avseendet att folk minns honom mycket väl samt att hans ringa längd ibland renderar honom mer eller mindre funktionshindrad.

Men det är inte främst längdmässigt som Lameitres deckare skiljer sig från landsmannen Simenon. Den enda Maigret-deckare som jag testat var som sagt ganska puttrig och mycket fransk. Camille Verhoeven rör sig i ett helt annat Frankrike med stora mängder invandrare, nedgångna och farliga förorter samt rejält med riktigt brutalt våld.

I trilogins första del Travail soigné (som jag alltså inte läst och som kort och gott heter Irène på svenska) kidnappas och mördas Verhoevens fru Irène. Det är ett trauma som sedan hemsöker honom både bildligen och bokstavligen i de två resterande delarna. Alex inleds med att en ung kvinna kidnappas, ett fall som av naturliga skäl utgör ett stålbad för Verhoeven som precis börjat komma tillbaka på jobbet efter en djup depression, orsakad av hustruns död. Sacrifices (den svenska titeln är Camille) upptakt är å andra sidan en brutal misshandel i samband med ett rån, men det är ett fall som tvingar Verhoeven att söka upp hustruns mördare som nu sitter i fängelse.

Camille Verhoeven och hur han påverkats av Irènes död går alltså som en röd tråd genom trilogin. Det jag kan sakna med det greppet är möjligheten att skaffa sig någon slags uppfattning om hur han skulle bete sig om han inte befann sig under enorm psykisk press. I nuläget ser han sig nämligen ständigt mer eller mindre tvingad av omständigheterna att ta allt för snabba, dåligt förankrade och ogenomtänkta beslut.

Detta är dessutom situationer som rimligtvis påverkar hans humör (som inte ens under de bästa av omständigheter tycks ha varit särskilt soligt). Han är korthuggen, på gränsen till ohövlig, och det krävs ganska ofta att medarbetaren Louis kliver in och gjuter olja på vågorna. Även under vittnesförhör. För givetvis arbetar Camille Verhoeven inte i ett vacuum, ingen deckare är komplett utan ett samkört polisteam, n’est pas?

Louis är rikemanssonen som alltid går omkring i kläder vilka kostar mer än en polisårslön medan Armand å andra sidan är så sjukligt snål att han alltid tigger cigaretter från kollegor och aldrig köpt en penna för egna pengar i hela sitt liv. Och så den storvuxne chefen Jean Le Guen som är så förtjust i kvinnor att han varit gift sex gånger. Och Verhoeven har varit best man varenda gång.

Särskilt vad gäller Verhoeven själv får jag väl placera Pierre Lemaitres deckare i något slags psykologifack för det är trots allt ett relativt stort fokus på hur hans huvudperson är funtad. Både så att säga i sig själv, men också i relation till kollegor och sin(a) chef(er).

Men jämsides med detta finns också brutala historier som Verhoeven tvingas åse och försöka reda ut. I det perspektivet tyckte jag att Alex fungerade bättre än trilogins avslutning Sacrifices. Den senare innehåller ett berättande jag-perspektiv som gjorde det hela ganska förvirrande för min del, jag kände mig länge osäker på vad poängen med det skulle vara och jag vet inte om det blev riktigt klart ens vid avslutad läsning.

Bägge böckerna innehåller också en hel del vändningar som till stor del bygger på att vi som läsare faktiskt inte vet vem som talar sanning och vem som ljuger. Vem som är offer och vem som är förövare. Även det ett grepp som funkade bättre i Alex, särskilt som det blir klart att det jag uppfattade som en rätt rätlinjig kidnappningshistoria snabbt utvecklades till något betydligt mer intrikat.

Till det kommer att brotten som beskrivs i Alex är kläggigare och mer uppfinningsrika än i den sista delen. Och då blir det ju helt enkelt lite roligare att läsa eftersom jag kan bli kittlad av funderingarna på vad författaren ska komma på härnäst.

Har man någon som helst faiblesse för deckargenren kan jag varmt rekommendera att man ger Pierre Lemaitre en chans bland alla svenskar, amerikaner och britter.

Alex (2011)

Sacrifices (2012)

alt. titel: Dödspolarna, Gaden uden nåde , Mean Streets: Dødens gate

Ska man tro Harvey Keitels inledande lilla tal är Mean Streets en film om synder och att återgälda eller ångra dem. Och visst har hans rollfigur Charlie en hel del synder att ångra, vilket han i egenskap av en god katolik våndas över. Han är däremot inte en så god katolik att han tycker att kyrkan är rätta stället för syndernas förlåtelse. Efter varje bikt står han inför den korsfäste Kristus och bekänner att hela ritualen känns som en massa snack och lite hockey. Nej, sina synder betalar man för på gatan. I hemmet.

Nu har jag sannolikt fått det att låta som om Martin Scorseses tredje långfilm är ett svårmodigt religiöst drama och det är naturligtvis inte fallet. Dit skulle han inte ta sig förrän i slutet av 80-talet och The Last Temptation of Christ och så en gång till 2016 med Silence (och ju mindre som sägs om det spektaklet, desto bättre).

Charlies våndor förutan skulle jag nästan våga mig på att kalla Mean Streets för en slice-of-life-film även om det så klart händer saker i filmen. Men väldigt mycket av dess ”händelseförlopp” går ut på att vi får hänga med Charlie när han hänger med sina polare Tony och Johnny Boy. Av allt att döma bor han med sin mamma, men henne får vi aldrig träffa. Om dagarna tycks han jobba som indrivare åt sin maffia-farbror Giovanni men drömmer om att få ta över en restaurang där ägaren är skyldig Giovanni pengar.

En som förvisso inte är skyldig Giovanni pengar, men däremot resten av New York vad det verkar, är Robert De Niros Johnny Boy. En klassisk fuck up-figur som alltid har en anledning till varför han ständigt misslyckas och som tycker att resten av världen är skyldig honom. Pengar, jobb, tjejer, tur, you name it. Killen som ständigt ligger en 5-600 dollar plus strax innan något går åt helvete (aldrig hans eget fel, givetvis) och han plötsligt ligger 400 dollar back istället.

Jag får intrycket att Charlie gör Johnny Boy till sin syndaförlåtelse, för hur mycket det än strular försöker Charlie i slutänden ändå hjälpa till. Det enda han inte gör är att be farbrodern Giovanni om ett jobb åt sin kompis, vilket sannolikt är klokt eftersom Giovanni sagt åt honom att inte beblanda sig med sådana som Johnny Boy. Däremot kan Charlie inte avsluta förhållandet med Johnny Boys kusin Teresa, trots att de måste smyga runt på hotell (hon bor också hemma hos sina föräldrar) och Giovanni varnat sin brorson även för den relationen.

Mean Streets är en extremt New York-ig film, Scorsese ska ha skrivit manuset utifrån sin egen uppväxt i Little Italy och tre av de huvudsakliga skådisarna – Harvey Keitel, Robert De Niro och David Proval (som spelar Tony) – är också uppväxta där. (Fun fact: Filmen spelades dock in i L.A.). Jag kan mycket väl tänka mig att den sågs som banbrytande när den kom, både vad gäller innehåll och form (här finns en hel del innovativt kameraarbete), men i backspegeln är det ingen film som tar mig med storm. Nu är jag inte särskilt välbekant med Scorseses tidiga filmografi men generellt är exempelvis Taxi Driver och Raging Bull filmer som lämnar mig relativt kallsinnig. Och nu då även Mean Streets. Att filmen skulle vara ”dizzyingly sensual”, som en samtida kritiker kallade den, kan jag inte alls se.

Robert De Niro gör exempelvis ingen dålig roll men jag blir ändå ganska omedelbart påmind om hur less jag är på rollfigurer som Johnny Boy (vilka tyvärr tycks vara obegripligt populära). Det ska mycket till för att jag ska ha tålamod med den sortens barnsliga beteende och oviljan att ta något som helst ansvar för någonting i sitt liv. Inte heller Harvey Keitels Charlie är en person som berör, trots att han med förebilden Franciscus av Assissi borde vara fängslande motsägelsefull. Jag sitter mest och blir fascinerad över att skådisen alltid lyckas se lite arg ut. Grabbgängsstämningen är föga förvånande inte heller den särskilt tilltalande, ständigt på gränsen att återfalla i infantil vandalism och mer eller mindre allvarligt menade råkurr. De är som tre nioåringar med egna pengar och tillåtelse att dricka hur mycket sprit de vill. Vem som helst kan räkna ut hur bra den ekvationen går ihop.

Däremot finns det intressanta tidsdokument-delar här och var. Jag blir först lite förundrad över att soundtracket inte består av samtida musik, utan övervägande äldre jukebox-hittar som The Ronettes Be My Baby eller The Chips Rubber Biscuit. Men efter ett tag förstår jag att det är de som är grannskapets soundtrack, låtarna man spelar när det ska kännas lite extra hemtrevligt. Farbror Giovanni kallar Teresa för ”sick in the head” eftersom hon har epilepsi.

Ett tydligt drag är också den allestädes närvarande rasismen. En av Charlies synder är exempelvis att han dras till den svarta Diane, ett förhållande som skulle vara fullständigt otänkbart även om han inte redan vore tillsammans med Teresa. Kommentaren ”Jag såg henne kyssa en ’nigger’” är nog för att man ska få ett äcklat ansiktsuttryck vid tanken på att man har hånglat med samma tjej. Det självklara svaret på frågan ”Who’s that?” är ”She’s jewish”. Det kommer inte som någon större överraskning att männens attityd till kvinnor knappast kan kallas för Metoo-säkrad heller.

Nej, jag är nog mer benägen att börja hänga stadigt Scorsese från och med 90-talet och Goodfellas. Även om det såklart är roligt att ha sett filmen som jag gissar är orsaken till att att alla Seth MacFarlanes stereotypiska italien-amerikaner ska utropa ”Wassa madder wi u?!”.

Tack till Snacka om film! för incitament att se filmen till att börja med!

alt. titel: Främlingen

En främling kommer till den idylliska småstaden Harper och söker historieläraren Charles Rankin. Hack i häl på honom anländer ytterligare en främmande man, även han intresserad av den nygifte Rankin. Någon av dem har inte rent mjöl i påsen och The Stranger gör ingen större hemlighet av att det är den förste mannen, vilken tidigare på bruten engelska tyst repeterat mantrat ”I’m travelling for my health” när han ska passera passkontroller. Klart suspekt…

The Stranger hymlar inte med att även Rankin är en ytterst ful fisk. I mötet med främling no 1 stryper läraren raskt sin besökare när denne synes utgöra ett hot mot hans nya liv i Harper. Rankins kallblodighet understryks också av det faktum att han reducerar sin blivande hustru Mary Longstreet till strategiskt kamouflage gentmot sina fiender samt att han ser fram emot ”the day we strike again”.

Vilka är då ”vi”? Tja, inte heller det kommer som någon överraskning för tittaren eftersom hela filmen börjar hos de allierades kommission för krigsbrott där främling no.2, Mr. Wilson, slår sönder sin pipa i ren avsky över nazistiska krigsförbrytare varav främling no 1, Konrad Meineke, är en av de värsta. Den ende som är strået vassare är Meinekes överordnade officer, Franz Kindler, upphovsman till förintelsens folkmord. Men det är ett monster som Wilson hoppas kunna snoka rätt på när han låter Meineke ”fly” från sin fångenskap i Tjeckoslovakien.

Och som synes leder Meineke Wilson raka vägen till USA:s östkust samt ”Charles Rankin”. Nu handlar det bara om att hitta otvetydiga bevis för att Rankin är Kindler och dessutom helst se till att den föredetta nazisten inte tar livet av sin hustru i processen.

Jag läser på Wikipedia om allt det filmhistoriskt viktiga som Orson Welles visar upp i sin film. Fokusförflyttningar, speglingar, noir-skuggor och mer än fyra gånger så långa tagningar som var brukligt vid den här tiden. Plus att The Stranger är den första amerikanska ”kommersiella” spelfilmen som visade verkliga bilder från de nazistiska koncentrationslägren. Att Welles, via The Stranger, ville öppna amerikanernas ögon för nazisternas krigsbrott står utom allt tvivel.

Tyvärr gör detta inte särskilt mycket för filmen i ett, förvisso mer lättviktigt, underhållningsperspektiv. Jag antar att tanken är att publiken ska sitta som på nålar av spänning. När ska Charles Rankin slå till och avslöja både sig själv och sin hemlighet? När han amatörpsykolgiserar över hur det tyska folket för alltid kommer att vänta på en ny Hitler som ska vinna världen åt dem för gott den här gången? När han med emfas hävdar att Karl Marx var jude, inte tysk? När han tankspritt telefonklottrar en swastika? Eller när han hävdar att han bara ”följde order” och gjorde ”sin plikt”?

För min del finns emellertid ingen sådan spänning. Vad som däremot infinner sig är en viss förundran över hur filmen väljer att beskriva förhållandet mellan Charles och Mary. Tydligen ska ett stort antal inledande scener ha förpassats till klipprumsgolvet och de hade möjligen behövts för att jag överhuvudtaget ska förstå vad kvinnan ser i sin nye make. För nu får vi ju bara se dem tillsammans efter att han redan visat sig vara en kallsinnig jävel, en attityd som han dessutom verkar ta med sig in i äktenskapet. Jag uppfattar honom aldrig som något annat än både hotfull och våldsam gentemot sin älskade.

Det enda som blir märkligare än Charles attityd är det faktum att Mary bara tar emot och sväljer. Trots att hennes make erkänner att han inte bara dödat hennes älskade hund utan också mördat en man fortsätter hon utan att blinka att kalla honom för ”darling”, ber om en styrkekram och tycks se det som fullkomligt självklart att de inte ska säga något till polisen. När Mr. Wilson berättar att Charles med största sannolikhet är Franz Kindler slår hon med kraft ifrån sig på ett sätt som får henne att framstå som hysterisk och oresonlig. Inte ens det faktum att både hennes far och bror utan att tveka går med på att använda både henne och hennes mentala tillstånd som lockbete för att ta Kindler på bar gärning skapar någon större sympati för henne i mitt hjärta. Det förhållandevis lättsamma slutet, där Wilson önskar henne ”pleasant dreams”, känns fullkomligt obegripligt.

Jag vet inte om Orson Welles och Loretta Young hade kunnat göra ett bättre jobb med sina respektive rollfigurer, med eller utan extra scener. I nuläget framstår bägge två som platta, endimensionella och utan någon som helst nygiftasgnista sins emellan. Då har förstås Edward G. Robinson fått en tacksammare uppgift med sin nazistjägare Mr. Wilson men särskilt mångfacetterad blir aldrig han heller. Det är inte utan att jag kan tycka att det är synd att Welles inte fick igenom sin idé att rollen istället skulle spelas av en kvinna, Agnes Moorehead. Bara det hade gjort The Stranger klart mer intressant i mina ögon.

Nej, varken filmen eller dess budskap är tyvärr något aprilskämt.

***

Rolf Lassgård står på en kyrkogård och ser villrådig ut. Han frågar en vaktmästare var minneslunden är placerad och får svaret att han står i den. Så uppenbarligen har Lassgård besökt kyrkogården med Sveriges mest anonyma minneslund. Och varför är han där? ”Jag trodde jag visste en hel del om kärlek. Det tror jag inte längre. Hon jag älskar ska ha blivit placerad här någonstans”.

Klipp till ett sönderslaget ansikte. Det är Lena som vaknar upp på sjukhuset för att få ett par polaroidblixtar avbrända i synen. Bilderna ska hjälpa henne att komma ihåg hur det kan gå om hon får för sig att gå tillbaka till ”honom”. När ”han” nu kommit ut från fängelset som ”han” sannolikt dömts till på grund av det han gjorde mot Lena.

Klipp till Jonas Karlsson som med allvarsam uppsyn lyssnar på ett antal män som i tur och ordning berättar hur de trakasserat och misshandlat kvinnor i sin närhet.

Se där har vi pjäserna uppställda på spelplanen som är Den man älskar, regisserad av Åke Sandgren och med manus av danske Kim Fupz Aakeson. Och jag kan väl lika gärna med en gång avslöja att manusregissörens mellannamn är det intressantaste med Den man älskar.

Filmen är en av alla de som primärt verkar ha skapats för att förmedla ett Allvarligt och Viktigt ämne, i det här fallet alltså kvinnomisshandel. Jag gissar att man ska tolka triangeldramat mellan Alf (Lassgård), Lena (Sofia Ledarp) och Hannes (Karlsson) som ett slags kompilat av flera olika, men alla lika typiska, berättelser om män som slår och kvinnor som blir slagna.

Och det är klart att det är viktiga historier att sätta ljuset på och berätta, men det måste gå att göra bättre än så här. Skådisprestationerna tror jag är helt ok, även om jag har stora problem med att tro på Karlsson som en våldsam man. Men jag har egentligen ganska svårt att bedöma någon av dem eftersom delar av dialogen känns krystad och ”skriven”. Vem tittar egentligen sin bästa kompis i ögonen och med gravallvar i rösten säger ”Jag älskar dig”? Det här intrycket underlättas inte av att det ganska ofta spelas klagande klassisk musik i bakgrunden samt Lassgårds förebådande berättarröst (”Jag var lycklig den där dagen. Man tänker aldrig på det”). Allt är som synes oerhört ödesmättat, även när jag tror att det inte är meningen att det ska vara det.

Berättandet är också ganska ryckigt, där den fragmentariserade inledningen får mig att tro att det är ett högst medvetet grepp. Problemet med det är att det alldeles för lång tid innan jag fattar Lenas relation till de tre kvinnorna som surrar omkring i periferin, där en är bästa kompisen Mia medan de andra två är kuratorer (?) på en kvinnojour (?). Det är i alla fall den trion som både tar polaroidbilderna på Lenas sönderslagna ansikte och försöker övertyga henne om att det verkligen inte är någon bra idé att gå tillbaka till mannen som redan en gång förvandlat hennes ansikte till ett enda, svullet blåmärke.

Vilket för mig till nästa invändning mot Den man älskar. Filmen siktar i mina ögon mot att vara något mer psykologiskt djuplodande än ”bara” beskriva kvinnomisshandel. Den vill säga något om moraliska dilemman, förlåtelse och förändring. Men den gör inte detta tillräckligt bra för att få mig att förstå eller sympatisera med Lena när hon med darrande underläpp tycker så synd, så synd om sitt knytnävsbenägna ex. ”Han är helt ensam!” Jamen dåså… Trots att det får mig att känna mig som en dålig medmänniska gör bristen på förståelse att jag bara tycker att Lena är dum i huvudet.

Förutom den fallerade psykologin blir jag heller inte riktigt klar över om det är filmens mening att alla män ska framstå som ”djur” (enligt det famösa ROKS-citatet) eller om jag återigen ska dra slutsatsen att Lena är dum i huvudet som väljer dåliga män. Helt klart är i alla fall att hos både Lassgård och Karlsson ligger våldet bara ett irritationsmoment bort, inte sällan med hänvisningen att de ju bara blir så där vansinnigt arga för att de bryr sig om Lena (”Om han rör dig, dödar jag honom”).

Den man älskar ingick i i kommunens satsning ”En vecka fri från våld” och visades efter Peter Grönlunds Goliat. Det säger kanske sig självt att det var en kontrastering som inte gav Den man älskar några pluspoäng. Lika rå och naturlig som Goliat var, lika prettokrystad blev Den man älskar.

Paddington 2Det är bara att erkänna (som om jag befann mig under en av Paddingtons stränga blickar): jag har aldrig varit något jättefan av björnen som gömmer marmeladmackor under sin röda hatt, och ikläder sig blå duffel. Har aldrig läst någon av böckerna och såg heller inte den första animerade filmen från 2014.

Läs hela inlägget här »

Ibland känner jag att jag borde läsa mer modern och ”riktig” litteratur. Så då kunde jag väl lika gärna hugga tag i den första delen av norrmannen Karl-Ove Knausgårds självbiografi Min kamp? Jag mindes inte så mycket mer än att det varit mycket snack om arbetet som skulle vara enormt omfattande. (Vilket fick till följd att jag tolkade ljudbokens 18 timmars speltid som att detta var det samlade verket. I wish…). Mitt intryck var ändå att böckerna blivit höjda till skyarna.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Christoffer Robin & Nalle Puh

Det går fort för små gossar att bli unga män i mellankrigstidens England. Knappt har de hunnit säga adjö till sina vänner i sjumilaskogen innan de sitter på internatskolan och får smäll på knogarna för att de tecknar björnar i räkneboken. Små gossars föräldrar lever inte heller hur länge som helst och då får de höra att ”you’re the man of the house now, dear”.

Läs hela inlägget här »

I egenskap av att vara ”the sum of all evils” presenterar entiteten som kallar sig själv Loc-Nar ett antal episoder där den onda kraften på ett eller annat sätt påverkar både människor och utomjordingar. Taxichaffisen Harry Corben måste hjälpa en ung kvinna på flykt i ett lika dystopiskt som futuristiskt New York. En nördig tonåring blir transporterad till en annan dimension och förvandlas därmed också till den välväxte krigaren Den.

Läs hela inlägget här »

Frågan är vad Ron Stallworth hade förväntat sig när han ansökte om att utbildas till Colorado Springs första afro-amerikanske polis. Han hade sannolikt inte förväntat sig att sitta fast i ett arkivrum men var däremot säkert mindre överraskad över att ständigt behöva höra sina kollegor referera till afro-amerikanska misstänkta eller offer som en ”toad”.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Lev Grossman, The Magician King
Dean R. Koontz
, The Voice of the Night

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg