A Dangerous Method (2011)

Från en vetenskapshistorisk film med Kiera Knightley till en annan. Ungefär så gick väl mina tankar när jag gick från Morten Tyldums kryptoraffel The Imitation Game till David Cronenbergs psykoanalytiska A Dangerous Method.

Inledningsvis kanske det kan verka lite märkligt att mästaren av body horror vänder sig mot vad man med lite välvilja kanske skulle kunna kalla för ”the horrors of the mind”. Bara det att allt som rör sig i skallarna hos våra huvudsakliga protagonister inte är så värst horribelt.

Den unga, ryska judinnan Sabina Spielrein kommer som patient till den schweiziske läkaren Carl Jung i början av 1900-talet. Hon lider av hysteriska anfall men efter en tids behandling av mestadels prat (och något färre iskalla bad än brukligt i samtidens psykiatriska vård) är hon så pass frisk att hon själv påbörjat en läkarutbildning. Sabinas fall är emellertid så intressant att Jung äntligen blir uppmärksammad av psykoanalysens fader, Sigmund Freud.

Jag var inledningsvis lite förundrad över att just David Cronenberg av alla människor skulle välja att filmatisera denna pjäs av dramatikern och manusförfattaren Christopher Hampton, vilken i sin tur bygger på en bok av John Kerr. Men när Sabina hackande försöker förklara hur hon blir sexuellt upphetsad av alla former av förödmjukelse och samtalen kommer att närmast uteslutande handla om Freuds förkärlek till psykologiska förklaringsmodeller som bygger på undertryckta sexuella drifter faller det hela mer på plats.

Freud, sexualitet och analstadium. Ångande, upphetsande och kittlande med andra ord? Om det vore så väl. För att vara en film som så fokuserat sysselsätter sig med sex och sexualitet kan A Dangerous Method vara något av det mest snustorra jag någonsin sett. Ska jag vara snäll skulle jag kunna spekulera kring något i stil med att den tidstypiska strikta kostymeringen ska tjäna som en kommentar eller kontrast till de kroppsliga drifter som våra protagonister synes besatta av att utforska. Hela det tidiga 1900-talssamhället i Zurich och Wien framstår som en enda stor förträngning; från Jungs hårt vattenkammade hår ned till huvudsvålen till Spielreins långa och strikta kjolar. Det är dock ett spekulativt syfte som i så fall verkligen inte blir särskilt tydligt i filmens framställning.

Jag tror att poängen med A Dangerous Method ska vara att visa Jungs ambivalens inom tidens framväxande psykoanalytiska fält eller möjligen göra honom till en mental skådeplats för att visa upp dessa konkurrerande teorier. Å ena sidan har vi nestorn, Sigmund Freud, som är helt såld på sexualiteten som utgångspunkt för snart nog allt som felas den nutida människan rent mentalt. I hans ögon är det en vetenskaplig utgångspunkt som inte får rubbas, eftersom det kan skapa misstro gentemot psykoanalysen som vetenskap (mer än vad som redan var fallet, får man anta). Å den andra har vi en kort gästspel från Jungs patient, tillika läkaren, Otto Gross som kör vad man skulle kunna kalla för Oscar Wilde-stilen: det bästa sättet att bli av med en frestelse är att ge efter för den. Varför envisas mänskligheten med att förvägra sig allt det som skänker njutning? Och så Jung själv, som undan för undan börjar hemfalla åt vad Freud avfärdande kallar för mysticism och schamanism.

Anledningen till att jag använder ordet ”tror” är för att denna ambition fallerar rejält genom att vara så fruktansvärt torr och tråkig. Jag är övertygad om att jag hade kunnat tycka att det var otroligt intressant att få lite mer inblick på både Freud och Jungs tänkande om bara Cronenberg lyckats framställa det med bara ett uns mer liv än detta fnösketorra ”drama”. Vad som är farligt med den farliga metoden är jag inte ett smack klokare kring efter avslutad titt.

Som vanligt är det samtidigt lite svårt att avgöra om problemet ligger i manuset, Cronenbergs personregi eller skådespelarna själva. Michael Fassbender och Viggo Mortensen som Jung och Freud låter var och en som en avhandling i dialogform, en stel pro et contra-framställning. Detsamma kan för all del inte sägas om Kiera Knightleys prestation, vilken däremot å sin sida faller så djupt ned i överspelsavgrunden att vi inte ens hör ett plask när hon når botten. Det framstår som fullkomligt obegripligt hur någon kunde få för sig att det skulle vara en bra idé att låta henne åbäka sig igenom sina hysteriska ”anfall” som en kokt räka spetsad på en spiralfjäder. Men visst, det är en rolltolkning som tar ut svängarna betydligt mer än Knightley fick tillfälle till som Joan Clarke

Nej, det här var för jäkla trist. Filmen rymmer ett otvetydigt produktionsvärde men jag tror banne mig att vilken genomsnittligt porrulle som helst säger mer om sex och sexualitet än A Dangerous Method.

Annons