alt. titel: Det, Det Evig Lokkende, Le coup de foudre, Das gewisse Etwas
Den gamle imperialistförfattaren Rudyard Kipling ska ha varit den förste att anno 1904 benämna en svårbestämd kvinnlig attraktionskraft med ett ord som dagens filmkonsumenter sannolikt snarare förknippar med en mordisk alien-clown: It (”Tisn’t beauty, so to speak, nor good talk necessarily. It’s just It. Some women’ll stay in a man’s memory if they once walk down a street”). Ett ord som sedan plockades upp av Elinor Glyn, en författare som synes stå mycket långt från Kipling med en produktion av ”risqué, and sometimes erotic, romantic fiction aimed at a female readership”. Hon fick serien It publicerad i Cosmopolitan 1927 och enär hon dessutom jobbade som manusförfattare blev det snart också en film med den redan populära stjärnan Clara Bow.
Bow hade gjort sin första roll bara fem år tidigare (Beyond the Rainbow från 1922) men hade trots det hunnit med att spela i inte mindre än 36 filmer innan 1927. It och den därefter naturliga associationen till Bow som ”the It-girl” kom dock att skjuta upp henne i Hollywoodstratosfären. En status som bland annat två år senare resulterade i 45 000 beundrarbrev under en enda månad.
Nu är det ju inte alltid så lätt att veta med film som är nästan 100 år gammal. It var populär DÅ men hur underhållande är den egentligen NU?
Betty Lou Spence arbetar som butiksbiträde på New York-varuhuset Waltham och i likhet med alla sina kollegor suktar hon efter ägaren Cyrus Waltham Jr. Men Betty Lou är nu en gång för alla fräckare och påhittigare än sina kollegor (för att inte tala om att hon besitter rikliga mängder ”It”) och lyckas därmed fånga Cyrus uppmärksamhet. Till en början går romansen som ett framrusande godståg – Betty Lou vinner Cyrus hjärta genom sin chosefria uppenbarelse och det faktum att hon inte tvekar att släpa med honom på en dejt på Coney Island. Men när hon tvingas hjälpa en vän uppstår missförstånd och fnurror på tråden, dock inte större än att Betty Lou än en gång kan se till att lösa situationen till det bästa.
Tittar man bara på den ena sidan av It-myntet ser man inte så mycket än den klassiskt kvinnliga drömmen. Arbetarklassflickan fantiserar om att bli troféhustru åt den rike mannen och får honom på kroken genom att inte vara allt för tillmötesgående. Första gången han försöker kyssa henne blir det en örfil och hon faller inte i farstun första gången han förklarar sin kärlek för henne (inte minst eftersom denna kärlek kommer med ett gäng förbehåll).
Men samma mynt har faktiskt också en andra sida och den är betydligt roligare. Till och med riktigt progressiv, utifrån mina fördomar om nästan 100 år gammal film. Absolut, Betty Lou vill bli gift och hon vill bli det med Cyrus. Utan annan tydligt förklaring än att han är rik. Han blir i sin tur intresserad utan att hon behöver säga ett enda ord eftersom hon har ”It”. Men samtidigt är hon tuff och handlingskraftig samt en otroligt lojal vän. Hon delar rum med singelmamman Molly som är sjuk och därför inte kan betala för sig. Betty Lou försörjer alltså både sig själv, Molly och Mollys barn.
När barnavårdsnämnden kommer och snokar säger hon dessutom att barnet är hennes eftersom en arbetslös kvinna tydligen inte fick ha barn i New York på den här tiden. Det är anledningen till missförståndet mellan henne och Cyrus. Men istället för att rusa iväg och be om ursäkt på sina bara knän blir hon rätteligen förbannad för att han inte litade tillräckligt mycket på henne för att själv fråga hur det egentligen förhöll sig. Istället erbjöd han henne att bli hans hålldam, som en slags välgärning.
Manuset ger alltså Betty Lou en hel del agens men jag har svårt att tänka mig att rollen skulle funka för alla och envar. Clara Bow har en härlig energi som fortfarande skiner starkt. Det är inga större problem att tro på hur hon med självklarhet blir festens medelpunkt (bland annat tack vare sina banjo-kunskaper) eller knockar en uppblåst aristokratdonna för att kunna rädda henne från drunkningsdöden.
Som Betty Lou har Clara Bow i sanning den omedvetna magnetism och självklara säkerhet som präglar en sann ”It-girl” (Clara Bow själv lär ju knappast ha varit särskilt omedveten om sin dragningskraft vid det här laget eftersom det var den hon försörjde sig på). Hennes It-attityd kommer exempelvis till uttryck i dejten på Coney Island där hon storskrattande släpar med Cyrus genom lustiga huset och bjuder honom på korv med bröd istället för att propsa på att de ska gå till Ritz och dricka champagne.
Clara Bow och It kan med rätta kallas klassiker och det är bara att vara tacksam över att en kopia av filmen återfanns i Prag på 60-talet då många av Bows andra produktioner gått förlorade. Det var inga större problem att hitta en hyfsad version på YouTube, så varför inte bjuda dig själv på dryga 70 minuter underhållning? Jag törs lova att du inte kommer att ångra dig.
Bonus: Get Your Man (1927)
Bow var som sagt produktiv och var med i ytterligare fem filmer som hade premiär 1927. Get Your Man blev emellertid ett bevis på att allt inte är Bow-guld som glimmar. Manuset bygger på en fransk pjäs, Tu m’épouseras!, och är i allt väsentligt en romantisk komedi med diverse missförstånd och kringelikrokar innan vi är framme vid den förväntade upplösningen. Clara Bows Nancy Worthington är enbart intresserad av att få sin Robert de Bellecontre på kroken. För att göra det måste hon låtsas vara kär i Roberts presumtive svärfar Marquis de Villeneuve men när det hela uppdagas är ingen – varken Robert, markisen eller markisens dotter (och Roberts tilltänkta fästmö) – särskilt upprörd över detta. Bow är fortfarande förbålt charmig men det är en charm som är helt förslösad på den endimensionella Nancy. Get Your Man var dessutom en något förvirrande filmupplevelse eftersom delar av den saknades.
Rörliga bilder och tryckta ord 