Empire of Light (2022)

Som regissör tycks brittiske Sam Mendes dras till filmer där huvudpersonerna lever vad Henry David Thoureau karakteriserade som “lives of quiet desperation”. Såväl Lester Burnham och Anthony Swofford, som April och Frank Wheeler har resignerat inför vardagen, tappat tron på att livet kan vara något mer än det de har framför sig här och nu.

Inte heller biografföreståndaren Hilary Small lever något klackarna-i-taket-liv. Av den resignerade blicken på medicinflaskan i badrumsskåpet förstår vi att det ligger någon skit och lurar i själens djup. Sömnen verkar funka sisådär. Sammanbitet och glädjelöst går hon iväg på stela och tafatta pardansträffar. Lika sammanbitet och glädjelöst låter hon sig bli påsatt av sin (gifte) chef på hans kontor.

Men så börjar den unge Stephen arbeta på biografen och den finns relativt omgående en slags kontakt, en gnista, mellan honom och Hilary. Tyvärr innebär Hilarys uppspelthet i den nya relationen att hon inte längre tycker att hon behöver ta sina mediciner. Och i ett England anno 1981, med januari-branden i New Cross och upploppen i Brixton bara några månader senare, är det inte oproblematiskt att Stephen har karibiskt påbrå.

Nog för att det brukar vara poppis med filmer som handlar om film i Oscars-sammanhang, men årets hela tre stycken måste ändå vara något slags rekord. Först Steven Spielbergs The Fabelmans, sedan Damien Chazelles Babylon och så nu Sam Mendes Empire of Light. Medan de två tidigare exemplen i hög grad visar upp hur film blir till, fokuserar Empire of Light som synes snarare på själva filmupplevelsen.

Margates Deamland Cinema har omvandlats till filmens Empire Cinema. En anrik institution i den lilla staden på Englands sydkust. En gång kunde Empire skryta med såväl balsal som en restaurang med fullständiga rättigheter. Men nu är elegansen något bedagad och balsalen på översta våningen har förvandlats till ett ofrivilligt duvslag. Trots det är både lobbyn och den största salongen av den kalibern att det torde vattnas i munnen på entusiastiska biografbesökare.

Babylon spelar ju i en helt egen liga, däremot finns det vissa likheter mellan The Fabelmans och Empire of Light. Båda är lågmälda och försöker tackla historier om psykisk ohälsa, berättade på ett sätt som absolut inte hade varit möjligt när det begav sig. Det är ganska symptomatiskt att Hilarys kollegor talar om hennes sjukdom i termer av “a rough time” och “a bit too much for her”.

Jämfört med The Fabelmans har dock Empire of Light ett stråk av melankoli och sorg i sig som jag tycker mycket om. Mendes film känns inte heller lika Hollywood-polerad, trots att den förstås är minutiös i sin fingertoppskänsla för detaljer. En glimt av hud i en glipa mellan skjorta och byxa räcker för att vi ska förstå vad som väcks till liv i Hilary. På samma sätt signalerar hennes slarvigt knäppta klänning på galapremiären av storfilmen Chariots of Fire mer om hennes sinnestillstånd än om hon kommit dit spritt språngandes naken.

Oavsett kvalitet på filmen i övrigt är Olivia Colman alltid sevärd och hon sviker inte i Empire of Light heller. Det är något i hennes prestation som alltid gör henne 100% trovärdig, oavsett om det handlar om ett närmast förvildat morrande när hon mår som sämst eller det försiktiga ljus som börjar skina i hennes ögon när hon mår som bäst. Trots att relationen mellan henne och Micheal Ward som spelar Stephen inte är särskilt väl underbyggd rent manusmässigt, tror jag ändå på den.

Men det är som sagt uteslutande tack vare Colman och möjligen även Ward. För tyvärr dras Empire of Light med sina skavanker. Relationen mellan Hialry och Stephen är som sagt inte särskilt motiverad, en i och för sig vanlig invändning när det kommer till romantik på film. Varför vill de här två människorna umgås med varandra, vad pratar de egentligen om?

Filmen känns också splittrad, Mendes ambition att, förutom biografmagi, också säga något om både psykisk ohälsa och den engelska rasismen under det tidiga 80-talet gör att Empire of Light löper i två parallella spår. Bägge spåren är dessutom nästan omedelbart ödesmättat dömda att gå åt pipsvängen.

Samtidigt är jag i nuläget benägen att ha en del överseende med de här skavankerna eftersom jag som sagt tyckte mycket om Empire of Light. Jag blev berörd av Hilary och Stephen, av den lätt slitna biografelegansen och det lilla Empire-gänget som såg till att Margatepubliken kunde se filmer som Blues Brothers, All That Jazz, Stir Crazy och Being There. Den påminde om att film är ett ljus som ger publiken en stunds vardagsflykt och möjlighet att glömma mörkret mellan bilderna. Tiden får helt enkelt utvisa vilken av de tre film-om-filmerna som kommer att bli min vinnare från 2022.

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: