Mänskligheten är sämst. När vi inte fullkomligt utraderar naturen omkring oss, smutsar vi ned den. Just den här gången, anno 1985 i Chattahoochee-Oconees Nationalpark i Georgia, handlar det dock om luftföroreningar av…det lite ovanligare slaget.
En osedvanligt klantig knarksmugglare har dumpat ett gäng väskor i parken, smockfulla med kokain, bara för att sedan störta till sin död tack vare att han slog sig själv medvetslös när han skulle hoppa ut från sitt plan. Därmed hittas han omgående av polisen, som mycket väl vet vad det är för en filur.
Nu är det alltså kapplöpning mellan knarkkungen Syd Whites hantlangare Daveed och Eddie (tillika Syds son) samt polisen till det oländiga skogsområdet. Som om det inte vore nog finns här dessutom ett par europeiska vandrare, två skolkande barn, ett småkriminellt ungdomsgäng och en kärlekskrank parkvakt.
Just ja, sade jag inte det? I centrum för hela cirkusen har vi en stor svartbjörnshona som har fått tag på en av väskorna och satt i sig försvarliga mängder av det vita pulvret.
Jag kan tycka att det är lite synd att Cocaine Bear blev en viral snackis innan premiären. Å andra sidan hade den sannolikt aldrig gått upp på bio om snackisen uteblivit. Men det står snart klart att filmens främsta kapacitet för komedi ligger i dess ursprungliga koncept – “höggradigt påtänd svartbjörn”. Och titten hade dessutom sannolikt varit roligare om jag inte redan vetat att den verkligen är “Inspired by true events” som det ju heter. Plus att det att den verkliga björnens alias, “Pablo Escobear”, får mig att skratta mer än filmen som handlar om den.
Eller handlar om och handlar om… Bortsett från att vi i både verklighet och film har en medlem av arten Ursus americanus som 1985 satte i sig kokain för närmare två miljoner dollar (dryga 30 kilo) tar sig förstås Cocaine Bear ganska stora friheter med sanningen. Framförallt vad gäller mängden offer för björnens påtända framfart.
Cocaine Bear är regisserad av Elizabeth Banks som ju inte är ovan vid skräckkomedi-genren, tack vare rollen i James Gunns Slither från 2006. Och jag tycker att hon på det hela taget har gjort en rimligt underhållande bagatell, om än en blodig sådan. Humorn spelar främst i det faktum att det hela utspelas 1985, med allt vad det innebär av musik och kläder, samt att det förekommer en hel del gruvliga kroppsskador. I det avseendet funkar det i vanlig ordning bäst med de detaljer som är aningens mer subtila (hey, allt är relativt). Exempelvis att parkvaktarstugan är smockfull med Smokey the Bear-parafernilia (“Only YOU can prevent forest fires”).
Men det är inte bara dagens regissör som känns igen. Rollistan har samlat på sig namn som Keri Russell, Brooklynn Prince, Isiah Whitlock Jr., Margo Martindale och Kristofer Hivju. Filmen är tillägnad Ray Liotta, då Cocaine Bear är en av de sista filmerna han hann agera i innan sin bortgång 26 maj förra året. Nå, det finns sämre filmer att avsluta karriären med.
I mina ögon tappar Cocaine Bear tyvärr drivet en smula efter kanske första halvan. Trots att den klockar in på modesta 95 minutrar är det knappt att manusförfattare Jimmy Wardan haft fantasi nog att fylla dem. Men som sagt, en på det hela taget rimligt underhållande skräckkomedi, vilken ärligt talat siktar betydligt mer på att prestera i den senare genren än den förra. Efter en titt på den kan man dock med fördel unna sig en omtitt på bättre produkter i den dumroliga genren, exempelvis Lake Placid, Tucker and Dale vs. Evil, Piranha 3D eller Död snö.
Rörliga bilder och tryckta ord 