På ytan har serietecknaren Lisa det ganska bra ordnat för sig. Hon har lyckats fly Byhåla (även kallat Kramfors) och skapat sig en minst sagt hyfsad karriär i Storstaden med stadigvarande publicering av sina alster i Aftonbladet. Hon har en tillräckligt bra relation med sitt ex Alex för att han fortfarande ska vara hennes förläggare. Hon ska vara medlem i en serietecknar-panel på årets Bokmässa. Och hon har en helt egen bok på gång, det enda som saknas är Den Perfekta Titeln.
Lyckligtvis för Lisa kan hon fly från beslutet om Den Perfekta Titeln, då hon ska tillbaka till Kramfors och familjegården för första gången på många år. Faktum är att vi redan här börjar ana ett mönster i Lisas liv och det stavar F-L-Y-K-T. Lisa verkar inte riktigt veta vad hon vill eller ha någon tydlig riktning i sitt liv.
Så när hennes föräldrar förkunnar att de vill att antingen Lisa eller något av syskonen Josefin och Håkan tar över familjens skogsfastighet och det lilla, tillhörande sågverket verkar den unga kvinna än en gång ha funnit en perfekt tillflykt. Att varken föräldrar eller syskon verkar ta hennes önskemål om övertagande på allvar, gör henne bara ännu mer bestämd. Eller…?
En dag kommer allt det här bli ditt är Andreas Öhmans femte långfilm och jag har skam till sägandes inte sett någon av hans andra produktioner. Men av En dag… att döma kanske det skulle vara dags? Förutom en imponerande rollista (främst bestående av Karin Franz Körlof, Suzanne Reuter, Liv Mjönes och Peter Haber) uppvisar filmen en underhållande blandning av humor, allvar och sorg. Nutidens vardagsliv kontrasteras mot skogsbrukets krav på långsiktighet.
Överhuvudtaget handlar filmen faktiskt i ganska hög utsträckning om just tid. Återkomsten till flickrummet med tillhörande garderob och minidisc-spelare utgör i någon mening en tidsmaskin för Lisas räkning, hur ovälkommet det än kan tyckas. En snygg detalj i detta avseende är träkojan mitt ute i skogen som ibland synes vara nysnickrad av färskt trä, för att i nästa ögonblick stå grånad och ensam kvar på en föryngringyta.
Men det är inte bara tiden som speglas i Lisas ögon. Hennes främsta hanteringsmekanismer är att antingen ge sig ut på tvångsmässigt svärande löprundor eller se tillvaron som vore den del av hennes serietecknande. Alltså kan kräftfatets siste invånare plötsligt brista ut i allegorisk sång inför oron att någon av föräldrarna har drabbats av “the big C” eller björkarna vid vägen påpeka att Lisa är en egoistisk jävel som inte bryr sig ett smack om miljön när hon kastar ifrån sig en tom ölburk. Allt detta bidrar till att En dag… lekfullt höjer sig över genomsnittet vad gäller problematisk-hemvändar-film. Samtidigt blir jag aldrig särskilt engagerad i familjeproblemen, så något stor film blir inte En dag… för min del,
Dessutom känner jag att jag inte riktigt blir kompis med Öhmans titel på sin film. Möjligen våndades han lika mycket som sin huvudperson över den, men i mina öron ringer den väl svengelsk. Eller också hänger det bara på att jag är alldeles för Monty Python-indoktrinerad:
King of Swamp Castle: One day, lad, all this will be yours.
Prince Herbert: What, the curtains?
Rörliga bilder och tryckta ord 