X2: Black Hawk Down (1999 & 2001)

Jag var inte särdeles imponerad av Ridley Scotts Black Hawk Down vid första titten men förstod snabbt att det skulle ligga en hyllad bok i botten, researchad och skriven av journalisten Mark Bowden. Tillräckligt hyllad för att en genomläsning kändes given när tillfälle gavs.

Om Bowden får säga det själv (och jag är benägen att ta honom på orden) är han den förste som försökt sammanställa och beskriva händelserna som ägde rum i Somalias huvudstad Mogadishu under knappa 24 timmar den 4 och 5 oktober 1993. Händelserna vilka blivit kända som Slaget om Mogadishu eller, mer fantasiväckande, Black Hawk Down.

Det senare namnet kommer sig av att somaliska milismän lyckades skjuta ned inte mindre än två Black Hawk-helikoptrar med ryska, handburna raketgevär under en räd över staden. Även markburna trupper fångades i en helvetisk labyrint av smala gator, improviserade vägspärrar och en tsunami av automatgevärseld. En pilot togs till fånga medan 19 amerikanska soldater och piloter fick sätta livet till. Ett hårt slag för en nation och militära styrkor som börjat vänja sig vid att i princip kunna se sig själva som odödliga, enbart tack vare överlägsen vapenkraft och teknisk utrustning.

Jag kan förstå hyllningarna av Bowdens bok. Den lyckas röra sig på flera nivåer samtidigt och ta in många olika attityder och nyanser. Många beskrivningar sker ur enskilda mäns synvinklar, vilket gör att jag som läsare kan köpa vissa ensidigheter eftersom de alla tillsammans skapar en trovärdigt rik väv. Det känns inte det minsta konstigt eller vinklat att författaren låter personliga berättelser blöda igenom av hat, oförståelse eller övermod eftersom han låter dem finnas på bägge sidorna. Föga förvånande har han kommit åt fler och mer fullödiga historier genom intervjuer av de överlevande amerikanska soldaterna. Men här hörs också somaliska röster, från stridande milismän till civila affärsinnehavare som bara försöker överleva i en stad som är en veritabel krigszon.

Genom de här intervjuerna visar Bowden tydligt hur olika soldater reagerar när skiten börjar fylla det blå skåpet. Många av dem var unga, kanske födda under sent 70-tal och därmed uppväxta i ett USA som utan problem kunde se sig som mer eller mindre oövervinnerligt. Killar som växt upp med filmer som Iron Eagle och Red Dawn och som därmed först inte riktigt kunde tro på den verklighet de fastnat i. Som reagerade med genuin överraskning och förvåning när de första somaliska kulorna började hitta sina mål, som aldrig riktigt insett att kring innebär att de eller deras kompisar kunde dö. For reals, y’all…

Boken gör ett nästan för bra jobb med att åskådliggöra det blodiga kaos som snart vidtog på Mogadishus dammiga gator. Trots några hjälpsamma kartor känner jag mig sällan säker på vart jag befinner mig i berättelsen eller med vilka eftersom alla namn viner runt öronen som kulkärvar. Det är dock så pass bra nivå på författandet att det hela blir fullkomligt andlöst samtidigt som läsaren ibland ges möjlighet att lyfta blicken och hämta andan en smula när Bowden tar sin historia till kommandocentralen. Där och då känns det som en ynnest att kunna få lite perspektiv på det hela, en ynnest som knappast var de inblandade soldaterna förunnat.

En riktigt bra fackbok med andra ord, som levandegjorde både händelserna och många av de personer som var direkt inblandade. Så jag kanske bara hade sett Scotts filmatisering med fel glasögon? Men vid en omtitt kan jag bara konstatera att läsningen om möjligt gjort adaptionen ännu mer tveksam.

Visst upptas större delen av Bowdens bok av de amerikanska ögonvittnesskildringarna, men här finns i alla fall också utsagor från ett antal namngivna somaliska personer. Filmen anger förvisso att  avsevärt fler somalier än blott 19 stycken omkom under de här knappa 24 timmarna men listar sedan enbart de amerikanska offren. Majoriteten av förekommande somalier framställs som en vrålande zombiehord, alla beväpnade med AK-47:or. Många av de amerikaner Bowden intervjuade erkände att de började skjuta urskillningslöst på allt som rörde sig när de blivit tillräckligt utmattade och rädda. Icke så våra film-soldater. Inte heller får vi se hur de i desperata försök att undkomma skottlossningen bryter sig in hos civila och bakbinder hela familjer för att själva kunna hämta andan.

Jag tycker att Bowden lyckas tydliggöra att de åsikter och känslor han beskriver tillhör enskilda individer medan Scott, inte sällan understödd av Hans Zimmers musik, framför dessa åsikter och känslor å hela filmens vägnar. Upplevelsemässigt är det stor skillnad på när Bowden skriver typ ”Ranger Smith var X” jämfört med när filmens ranger Smith säger ”Jag är X”. Det senare ringer betydligt mer av övertydlig exposition i mina öron medan texten tillåter en viss distans och filtrerande tolkning genom författaren.

Därmed luktar filmens stämning också mer av patriotism och heroism medan Bowden med sina relativiserande och kontrasterande texter lyckas problematisera samma begrepp på ett betydligt mer intressant sätt. Det hjälper i det avseendet förstås inte att filmen innehåller känsloladdade scener som, såvitt jag kan läsa mig till, inte förekom annat än i manusförfattaren Ken Nolans och Ridley Scotts fantasi. VSB: De överlevande rangers som blir påhejade av hurrande somalier under sina sista hundra metrar till säkerheten.

Summa summarum: mycket bra förlaga, högst problematisk adaption. Den senare är dock hantverksmässigt tillräckligt välgjord för att den får behålla det ursprungliga betyg jag gav den. Polske fotografen Sławomir Idziak var utan tvekan värd varenda prisnominering han fick.

Black Hawk Down: A Story of Modern War (1999)

Black Hawk Down (2001)

Annons