”That was intense!” utbrister regissören Frank LaLoggia glädjestrålande efter ett klipp från sin egen kommande film A Peacock’s Tale. Detta uttalande bevisar med all önskvärd tydlighet att Frank LaLoggia inte kan ett skit om film överhuvudtaget. Det enda som skulle kunna överträffa den bevisningen skulle möjligen vara att Frank LaLoggia gått med på att spela någon slags självrefererande huvudroll i Domiziano Cristopharo och Daniele Tranis Nightmare Symphony.
För att ta det från början. Frank LaLoggia är alltså en tvättäkta amerikansk regissör och skådis. Född 1954 och med 7 skådis- samt 3 regissörscredits på IMDb. I Nightmare Symphony spelar han regissören Frank LaLoggia som på plats i Kosovo ska försöka avsluta sin senaste långfilm, A Peacock’s Tale, tillsammans med klipparen Isabella.
Det går sådär för Frank. Hans tillfälligt hyrda lägenhet ser ut som knarkarkvarten Gud glömde, komplett med sådana här gröna formgjutna plastutomhusstolar i köket. Till granne har han den konstant berusade och påstridige Ilir och regissören blir dessutom förföljd av skådespelaren David som eventuellt vill få en roll i hans nästa film. (Bara ett tips i alla välmening, David – försök en annan taktik än att kasta dig över din presumtive arbetsgivare och på ett avgjort aggressivt och hotfullt sätt skrika dennes namn i örat på honom.)
Manusförfattaren Antonio kommer för att ta sig en titt på mästerverket och blir asförbannad eftersom Frank tvingats till diverse eftergifter av producenten Fernando. Fernando kommer i sin tur för att meddela två saker: (1) hans älskarinna Debbie ska ha en roll i Franks nästa film och (2) de sex veckor som var avsatta för postproduktionen av den nuvarande filmen har krympt till en. Klipparen Isabella visar att hon har dyskalkyli när hon försöker trösta Frank med orden ”Vi kan jobba på helgen” (sex 40-timmarsveckor är 240 timmar. 24×7 timmar kommer upp i blott 168). Med eskalerande mardrömmar närmar sig Frank sammanbrottets rand.
Alltså…det här var så dåligt att resten av texten lika gärna skulle kunna bestå av ett par-, trehundra gråtskrattemojis. Möjligen ges en ledtråd till filmens kvalitet när man tittar på Cristopharo och Tranis samlade produktion hittills på IMDb. Bägge började vara aktiva som regissör, respektive fotograf, under 00-talet men har till dags dato ändå fått ur sig mellan 40 och 60 filmer. Knappast toppkvalitet på alla kan man ana. Dessutom är det filmer med titlar som Grindsploitation 3, Confessions of a Necrophile Girl och VigasioSexploitation Vol.1. Produktioner där jag helt fräckt och fördomsfullt antar att målgruppen inte är överdrivet intresserad av sådant som manusmässig kvalitet.
Mitt intryck är att Cristopharo och Trani klämt en massa gialli, eller i alla fall en del Dario Argento och Lucio Fulci (som filmen är dessutom tillägnad. Fan, inte ens han borde se det som en ära…). Men istället för att lära sig något om bilder, scener, stämning och visuell finess har de nöjt sig med att snatta väl valda delar rakt av och sedan ”skapa” denna vedervärdiga produktion.
Fotot är fult, skådespeleriet är undermåligt, många scener är alldeles för utdragna (och då är filmjäveln ändå bara 78 minuter lång) och effekterna är halvdana. I princip allt ser tattigt och billigt ut. Mördare är utstyrd i vad som bör vara världshistoriens mest opraktiska förklädnad. Manuset, i den mån det ens existerar, har slängt ihop en massa mer eller mindre orimliga mordscener (men absolut, de som tas av daga är i alla fall oftast rollfigurer som är en del av handlingen) och sedan, när kamelens rygg är på väg att knäckas av halmstråna, avfärdar det hela med en handviftning och en högst tunn väv av livet-som-imiterar-dikten och ”our destiny has become yours, Frank”.
Nej, det här var riktigt, jävla uselt. En film som Nightmare Symphony har helt enkelt inget existensberättigande.
Rörliga bilder och tryckta ord 