alt. titel: La chasse du comte Zaroff, Graf Zaroff – Genie des Bösen, Hounds of Zaroff
Vad gömmer sig bakom den bastanta träporten med den olycksbådande portklappen (ett pilgenomborrat monster som håller en medvetslös kvinna i famnen)? Jomen, landsflyktige ryss-greven Zaroff naturligtvis! Han har anledning att festa lite extra den här dagen. Den skeppsbrutne mannen som står vid hans port är nämligen ingen mindre än den världsberömde jägaren Bob Rainsford.
Zaroff lever för jaktens spänning och tror nu att han äntligen träffat en man som uppskattar en utmanande jakt lika mycket som han själv. Efter en existentiell kris sökte sig Zaroff till en avlägsen ö för att kunna fokusera på att jaga…the most dangerous game! Men det ska visa sig att Bob Rainsford, till skillnad från Zaroff, drar en moralisk gräns i sanden när det kommer till vilka villebråd han är beredd att lägga ned.
Författaren och journalisten Richard Connell publicerade novellen ”The Most Dangerous Game” i magasinet Collier’s 1924. Det tycks också främst vara den han är ihågkommen för. Den grundläggande historien har adapterats ett otal gånger i olika medier och versioner. Och varför inte, tanken på en djävulsk skurk som satt i system att jaga människor som vore de djur är ju både lockande, enkel och ger möjlighet till otaliga tolkningar av vem som är jägare och vem som är jagad.
Den första filmversionen (som alltså bär samma namn som novellen) har dock inte gjort det så svårt för sig. Om man nu inte tänker att den tydliga betoningen Zaroff nationstillhörighet ska betyda något mer än en generell xenofobi. Men det läggs å andra sidan minst lika stor betoning på en huvudskada som sannolikt gjort greven komplett vansinnig.
Fast i och för sig, det där med enkelheten är faktiskt inte riktigt sant. I noveller går det väl an för hjältar att agera helt på egen hand, men en filmpublik kräver en kärlekshistoria. Därmed har dagens filmmakare kastat in Fay Wray i handlingen som den sköna Eve Trowbride. Åtrådd av såväl Rainsford som Zaroff (”Kill! Then love. When you have known that, you will have known ecstasy!”)
Japp, DEN Fay Wray. Skådespelaren som, förutom apan själv själv, sannolikt är det mest välkända namnet från den klassiska 30-tals-King Kong. Men The Most Dangerous Game delar också exempelvis skådespelaren Robert Armstrong och regissören Ernest B. Schoedsack med ap-filmen. Inte så konstigt med tanke på att The Most Dangerous Game var en slags månskensprodukion som använde King Kong-kulisserna när det teamet hade avslutat dagens inspelningar.
Greve Zaroffs slottskuliss uppvisar däremot ett mer centraleuropeiskt utseende och det krävs faktiskt ingen fantasi alls att där se arvet från 1931 års Universal-Dracula. Zaroff går förvisso omkring i smoking istället för slängkappa och ett välansat litet skurk-skägg. Men hans ansikte är skurk-belyst underifrån och han låter höra en slavisk accent i sin engelska. Dracula och Zaroffs respektive olycksbådande skurk-repliker är lite olika men pauserna sitter där de ska: ”I never drink…red wine” vs ”Would you like to see my trophy-room? I think you would find it…most interesting”.
The Most Dangerous Game är såvitt jag kan förstå lite väl kort för att riktigt räknas som en långfilm, blott 62 minuter. Men det är en ganska underhållande timme, både tack vare dess popkulturella betydelse samt alla övertydliga repliker och planteringar. Om det inte vore för att filmens koppel med jakthundar uppenbarligen inte togs särskilt väl om hand skulle man till och med kunna se historien som en tidig djurrätts- eller åtminstone anti-jakt-propaganda. Tidigt ställs nämligen frågan hur det kan kallas civiliserat att jaga oskyldiga djur? Bob kontrar då med att jägare och villebråd har en slags outtalad pakt – ”As a matter of fact, we admired each other.” Och när allt kommer omkring behöver han ju aldrig fundera på moraliska spetsfundigheter om hur det skulle vara att befinna sig i någon annan position än jägarens. Famous last words…
Rörliga bilder och tryckta ord 