alt. titel: De 12 apornas armé, L’Armée des 12 singes, 12 Monkeys
Glappet mellan fantasi och verklighet i fallet Twelve Monkeys blir betydligt mer påtagligt vid en omtitt 2022 än när det begav sig i mitten på 90-talet. Nu står världen förvisso inte inför en dödssiffra på 5 miljarder (i nuläget 6,6 miljoner enligt WHO), men blotta tanken på att försöka hantera den nuvarande smittan genom att tränga ihop sig i trånga, underjordiska korridorer känns nästintill skrattretande.
Terry Gilliams sista, riktiga bra film börjar alltså med en klassisk apokalypsöppning i form av ett konstaterande av hur många miljarder som dött i en fruktansvärd virussmitta och hur mänskligheten hanterat detta. Men tillägget, att detta konstaterande egentligen är en förutsägelse som gjordes sju år tidigare av en mentalpatient, antyder att Gillams främsta intresse inte ligger i att beskriva vare sig smittan eller apokalypsen.
Inspirerad av kortfilmen (egentligen ”foto-romanen”) La Jetée från 1962 handlar Twelve Monkeys snarare om ändlösa och överlappande tidsloopar samt det vaga gränslandet mellan drömmar, minnen och realitet. Plus en rejäl dos Gilliam-typisk steampunk-surrealism vilken placeras i en miljö som känns så sliten att allt täcks av en permanent smutsflottig hinna.
Av naturliga skäl är Twelve Monkeys vid denna omtitt inte den totala mindfuck som filmen var när jag såg den på bio. Men den är fortfarande en av dessa råstarka 90-talsfilmer som håller kvaliteten än idag. Gilliams vision som förverkligats i scenografi och miljöer är fläckfri och det är inte utan att jag undrar hur karln kunde veta att malplacerade exotiska djurparksdjur i en stadsmiljö skulle upplevas så obehagligt och gränsbrytande. Historien är fortfarande både klurig och grymt spännande i jakten på mysteriets lösning.
Skådisprestationerna har däremot genomgått större förändringar sedan premiären för min del. Bruce Willis skulle jag säga fortfarande är filmens bärande punkt och starke man. Sedan Die Hard 1988 hade Willis gjort en del roller som tog fasta på John McClanes beslutsamhet och kraft, snarare än hans mänsklighet. Men i Twelve Monkeys är hans James Coles verkligen ingen machoman, istället blir jag närmast imponerad av hur mycket svaghet Willis bjussar på i sin rolltolkning. Cole är förvirrad, fixerad, osammanhängande, skör, våldsam, dreglande. Det är istället Madeleine Stowes psykiatriker Kathryn Railly som får skapa strukturen, inom vilken Cole i alla fall får en chans att uppfylla sitt uppdrag.
Trots att jag gillar Stowe och kan tycka att det är lite synd att hon gjort så pass få filmroller sedan den här perioden, är hon tyvärr den som tappat mest i mina ögon. Nu upplever jag henne från gång till annan överdriven, hysterisk och teatralisk. Epitet som jag vid premiärtitten sig också gärna klämde fast på Brad Pitts galne rikemansson Jeffrey Goines. Numera verkar jag ha vant mig, för det är en prestation som har en plats i filmens absurda stämning (om än inte Pitts karriärmässiga höjdpunkt). En stämning som helt klart understöds av en slätkindad David Morse i rödblond hästsvans.
Förutom La Jetée synes Gilliam ha hittat inspiration i såväl Terminator 2 och Total Recall, som sin egen Brazil. Både James Coles post-apokalyptiska nutid och den psykiatriska institutions-dåtiden låter ana en intrikat byråkrati, lika bisarr som den är obeveklig.
Bonus: La Jetée (1962)
alt. titel: Terrassen, La jetée – terassen, År nul, Am Rande des Rollfelds
Det är som sagt ingen större hemlighet att Gilliam var inspirerad av en fransk kortfilm från 60-talet när han gjorde Twelve Monkeys. Men det innebar inte att förlagan var särskilt lättillgänglig på 90-talet och det har dröjt ända tills nu innan jag tog mig i kragen.
Det är inte särskilt svårt att förstå hur Gilliam blev fångad av den märkliga lilla melankoliska produkten. La Jetée rymmer inget av det mysterium som Twelve Monkeys innehåller, istället är filmen snarare en betraktelse över minnen och ödets obeveklighet. Berättelsen startar med en förtvivlad kvinna och en död man och måste därför sluta på samma sätt.
Men trots skillnaderna i både innehåll och framställning är La Jetée inte mindre fascinerande för det. Regissören Chris Marker (född François Bouche-Villeneuve) verkar främst ha jobbat med dokumentärer och det förvånar mig inte. Kortfilmen benämns alltså som en ”foto-roman” och utgörs av en räcka stillbilder som tillsammans med en berättarröst skapar en sällsam stämning kring den lilla människospillran som tagit sin tillflykt till Paris katakomber efter ett tredje världskrig och nu försöker bemästra tidsresor för att överleva.
Med La Jetée hyfsat tillgänglig på YouTube (tack, nutiden!) finns det ingen anledning att inte ta en double feature med förlaga och Gilliams mustigare version.
Rörliga bilder och tryckta ord 