Myas högsta önskan är att bli konstnär; en riktig målare, som ställer ut på riktiga gallerier. Så då är det förstås lite själskrossande att få omdömet ”not an inkling of originality” från en hårdhjärtad galleriägare. Tursamt nog går Mya också fortfarande på en konstskola som hyser läraren Thomas Arkwright. En kontroversiell man, men vars uppmaning att hans studenter ska ”release your inner being” slår an hos Mya.
Och hennes bön om konstnärlig vägledning slår an hos läraren. Under en kort session hinner han berätta för henne att han egentligen också bara målar det han ser, grejen är bara det att han ser konstigare och konstigare saker i sina mardrömmar. En fjärran, övergiven stad. En hudlös man. Kåpförsedda gestalter. Och nu har han också börjat se saker i vaket tillstånd, strax i ögonvrån.
Kort efter detta försvinner Arkwright och Mya bestämmer sig för att leta reda på honom. Han hade ju precis börjat lära henne hur man blir en riktig konstnär!
Så hemmabiografen bjöd på en riktigt tjusig galapremiär, komplett med röd matta och allt. Hjärnan bakom Call of the Unseen är nämligen den Arbogabördige Henrik Pilerud och filmen hade därmed äkta biografpremiär på min hemmaplan. Den kommer dock att också visas i Västerås och finns redan i detta nu tillgänglig för streaming. Kanske inte riktigt i nivå med veckans andra stora svenska filmhändelse, smygtitten på Crazy Pictures nya UFO-film, men ändå… Röda mattan i Arboga!
Enligt den egna hemsidan är Pilerud en allkonstnär som ger sig på såväl fotografering, dräktmakeri, grafisk design och filmande. I Call of the Unseen ståtar han främst med titlar som regissör, manusförfattare och producent. Innan filmen började berättade han också helt kort om den långa processen som är filmskapande utan någon enorm budget att ösa ur.
Samtidigt var ursprunget till Call of the Unseen förledande enkelt: ”Dräkter är roligt, film är roligt, varelser är roligt”. Så med inspiration från Tove Jansson, H.P. Lovecraft, Hayo Miyazaki och Michael Ende har Pilerud skapa en en slags dröm-fantasy-saga med inslag av både steampunk och Jim Henson (jag tyckte mig dessutom känna av sådant som Narnia, LOTR och His Dark Materials).
Filmens drömmande del tänker jag mig kommer från tanken att skapande drar konstnären närmare något ogripbart, utomvärldsligt. The unseen… Kanske kräver till och med det sanna, ultimata skapandet att konstnären överger sin fysiska kropp och går upp i något slags världsallt?
Fantasy- och sago-bitarna tenderar förstås att överlappa en hel del, men själva grundhistorien påminner i mina ögon främst om en klassisk saga (och i det avseendet, förstås också om klassisk fantasy). Mya måste lämna tryggheten för att leta rätt på sin heliga lärargraal och längs med färden träffar hon både goda och onda. För att lära sig viktiga livsläxor måste hon vara både modig, handlingskraftig och ärlig. När berättelsen är färdig har hon blivit en helare person, med ett mål och en säkerhet inför vägen dit.
Sagostämningen präglar också i mina ögon själva historieberättandet – det finns ett ungdomligt övermod i Call of the Unseen. När Mya inte får båtskjuts ut till en ö paddlar hon helt enkelt ut i ett badkar utrustad med en brädlapp. Genom en storm, icke desto mindre. Vid ett antal tillfällen blir hon attackerad av en Black Lagoon-liknande varelse, men vilken roll denna egentligen spelar i historien blir för mig aldrig riktigt klart. Bortsett från känslan av att det hela tiden ska föreligga ett hot mot Mya, förstås.
Call of the Unseen är en film gjord med kärlek, men den är såklart inte perfekt. Just kärleken gör samtidigt att jag är beredd att ha överseende med ganska många av filmens svagheter. Särskilt som jag uppfattar målgruppen snarare som ungdomar, än femtioåriga surkärringar. Det ska också sägas att filmen vid sidan av dessa svagheter samtidigt rymmer många styrkor.
Pilerud kan uppenbarligen detta med dräkter och rekvisita, Call of the Unseen innehåller exempelvis en riktigt fin, klassisk dykardräkt. Med en liten budget tycker jag att cashen överlag spenderats klokt, många genvägar är uppenbara men samtidigt ursäktliga. Man har exempelvis inte gått i fällan att ösa på med alldeles för billig CGI. Inspelningsplatser är maximalt utnyttjade. Jag tyckte att det var ganska roligt att myndigheter och institutioner ersatts av obegripliga byråkratikonsoller. Även det ett smart budgetval istället för att bygga upp en halvtattig ”polisstation” hemma i någons lägenhet.
Jag skulle gärna se Pilerud matchas av någon med lite penningstinna muskler. Kanske också få någon att bolla med när det gäller manus. Då skulle det kunna bli riktigt intressant på den svenska biorepertoaren.
Rörliga bilder och tryckta ord 