Amores perros (2000)

alt. titel: Älskade hundar, Elskede kjøtere, Love Is a Bitch, Amores perros – Von Hunden und Menschen

Kärlek kan vara något alldeles underbart, upplyftande, rusigt. Det kan också vara alldeles åt helvete, destruktivt, något skört som när som helst kan splittras i miljoner vassa skärvor som skär djupa sår.

Fråga bara Octavio, Daniel eller luffaren som kallas El Chivo. Octavio är hopplöst och dödsdömt förälskad i sin bror Ramiros fru, Susana. Nu är förvisso Ramiro och Susana inte främst gifta för att de är huvudlöst förälskade i varandra, utan för att Ramiro gjorde Susana på smällen. Särskilt snäll är han inte heller mot henne. Men det innebär ändå inte att Susana är beredd att rymma till Juárez tillsammans med sin svåger.

Daniel har däremot rymt. Från fru och döttrar till en snajsig lägenhet tillsammans med den ursnygga fotomodellen Valeria. Lägenheten är dock inte snajsigare än att det finns ett rejält hål i den fina parketten. En detalj som Daniel helt glömmer bort att fixa eftersom Valeria är med om en svår bilolycka, vilken äventyrar hela hennes framtida karriär. För att inte tala om den omedelbara smärtan från en nästintill avsliten lårmuskel, samt ett otal skruvar för att hålla benet på plats. Det visar sig att Daniel och Valerias huvudlösa förälskelse kanske inte riktigt är av den arten som står pall för sådana svårigheter.

Och så den undflyende El Chivo. En man som drar runt på stadens gator med en liten vagn och ett gäng jyckar i släptåg. En sådan där karaktär som är ett så pass vanligt inslag i stadsbilden att man inte lägger märke till dem, vilket innebär att de kan komma undan med både det ena och det andra. Det El Chivo dock inte kommer undan är skuldkänslorna över att en gång för länge sedan, i likhet med Daniel, ha övergivit fru och barn. Nu försöker han på något sätt återknyta till dottern Maru genom att följa hennes liv på avstånd.

Då har vi i alla fall börjat skrapa på ytan av kärleksdelen i Amores perros, mexikanske Alejandro González Iñárritus omtalade långfilmsdebut. Men titeln pekar dessutom i en ytterligare riktning: hundarna (om vi nu bortser från den spanska dubbeltydigheten där ”perros” också kan betyda typ ”elände”). Som synes är de inte filmens huvudpersoner men icke desto mindre allestädes närvarande för alla rollfigurerna. Det är också Octavios rottis Cofi som i någon mening är ansvarig för bilolyckan som binder ihop de tre historierna. Det är Octavio som krockar med Valeria. I röran ser sig El Chivo inte bara nödgad att ta hand om Octavios cash utan också Cofi, som svårt skadad lagts åt sidan medan ambulanspersonalen fokuserar på de mänskliga patienterna.

Jag uppfattar inte att Iñárritus berättande är så pass tajt (Amores perros är ändå 153 minuter lång) att hundarna alltid står för, eller betyder samma sak för de tre olika historierna eller rollfigurerna. I Octavios fall blir Cofi en väg till hans inbillade lycka med Susana eftersom jycken är en fenomenal kamphund och därmed något husse kan tjäna pengar på. Valerias lilla trasselsudd Richie kravlar sig ned i det där parketthålet och spelar därefter en slags Camille-roll till Valeria och Daniels Thérèse Raquin och Laurent med sina gnyenden. Och Cofi verkar göra El Chivo medveten om att en människa, till skillnad från ett djur, faktiskt kan avstå från att döda. Även om hen allt för sällan gör det.

Jag blir kanske inte lika tagen av Amores perros som ”alla andra” när filmen var ny och fräsch, där i det nymornade 00-talet. Just att den som sagt är lite lös i kanterna med att knyta samman sina tre historier är både bra och dåligt. Dåligt eftersom jag som sagt inte blir riktigt så engagerad som jag känner att jag borde vara. Men bra eftersom det gör att filmen ändå framstår som något mer unikt än en supertajt, vältrimmad och in-i-minsta-detalj perfekt tajmad Hollywood-produkt. Samtidigt måste jag ändå ge Iñárritu att han lyckas avsluta med en fullt sammanhållande fras i påpekandet ”Vi är det vi förlorat”. Hans rollfigurer består av hål som aldrig fylls, snarare än av helheter.

Filmen har en rå och realistisk känsla, nästan dokumentär på sina ställen. Det är mycket skakig handkamera, särskilt i Octavios fall, hetsigt och kaosigt. Jag inbillar mig att fotot också är lite närmare och mer intimt när vi hänger med Octavio och El Chivo, till skillnad från Valeria och Daniels berättelse. Skådespeleriet är förstås genomgående mycket bra där vi icke-mexikaner sannolikt främst känner igen en ung Gael García Bernal i sin första långfilmsroll som Octavio.

Kanske får jag krita upp Amore perros skavanker på debutant-kontot? Den är ju första delen i Iñárritus löst sammanhållna ”Dödstrilogi”, där 21 Grams och Babel utgör de andra två. Jag vill minnas att jag tyckte uppföljarna var bättre, mer engagerande, om än inga fullträffar. Då har jag haft bättre tur med regissörens senare verk, Birdman och The Revenant. Kanske är sammanflätade-historier-Iñárritu helt enkelt inte riktigt min grej? Plus att Amores perros kamphundssekvenser var riktigt jobbiga, trots att de ska vara helt fejkade.

Annons

2 reaktioner till “Amores perros (2000)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: