X2: Stumfilm (1922 & 1927)

Häxan (1922)

alt. titel: Heksen, La sorcellerie à travers les âges, Die Hexe, Hexen, La stregoneria attraverso i secoli, La brujería a través de los tiempos, Häxan: Witchcraft Through the Ages

Det tog mig väldigt lång tid att komma fram till denna välkända stumfilm, vilken brukar hållas högt, i inte minst skräckfilmskretsar. Hyllningarna och positiva jämförelser gentemot exempelvis Das Cabinet des Dr. Caligari eller Nosferatu lade möjligen mina förväntningar på en orimlig nivå, ety detta var helt klart mer intressant ut ett filmhistoriskt perspektiv än en njutbar eller underhållande filmupplevelse.

Exempelvis hade jag glömt bort att den första av Häxans inalles sju delar inte är så mycket en film som en föreläsning bestående av textskyltar och gamla träsnitt plus ett ambitiöst försök att åskådliggöra medeltidens kristna kosmologi. Efter det följer förvisso en uppsättning vignetter, varav den mest uppseendeväckande beskriver den dåtida, allmänna bilden av en häxsabbat, komplett med hädelse av korset, djävulsbakdelskyssande och offrande av spädbarn.

Benjamin Christensens syfte med sin (allt för långa) film var dock att snarare visa på hur okunnighet, vidskepelse, girighet, egoism och hyckleri ledde till att miljontals människor offrats i religionens namn. Med det lilla tillägget att mycket av ”demoniska” beteenden i modern tid istället tolkas inom ramen för psykisk ohälsa.

Häxan är välgjord och innehåller säkert en uppsjö innovationer för blivande filmstudenter att salivera över men jag blev tyvärr mest uttråkad av den.

Sunrise: A Song of Two Humans (1927)

alt. titel: Solopgang, L’aurore, Sonnenaufgang, Amanecer, Aurora, Soluppgång

Men när jag nu ändå var inne på stumfilmsspåret kunde jag ju lika gärna passa på att klippa en annan klassiker som jag väntat med alldeles för länge. Sunrise, tyske regissören F.W. Murnaus Hollywood-debut, vann exempelvis kategorin ”Unique and Artistic Picture” vid den allra första Oscarsgalan 1929. Så det är verkligen inte kattskit vi har att göra med här. (Ytterligare kopplingar till dagens första film ligger förstås i det faktum att Murnau också stod bakom Nosferatu.)

De inledande textskyltarna gör klart att Sunrise kommer att vara en högst allmänmänsklig historia och därför får våra huvudpersoner vara namnlösa filmen igenom. De är helt enkelt ”a man and his wife”. En synnerligen ungdomlig farmarfru, men som är på vippen att överges av sin farmarmake. ”Överge” är dock något av en eufemism i sammanhanget eftersom den cigarettrökande och lömska femme fatale-förförerskan försöker övertala mannen att göra en Thérèse Raquin, det vill säga dränka sin livskamrat. Men när allt kommer till kritan klarar han inte av att genomföra dådet. Istället återupptäcker man och hustru sin kärlek för varandra under en dag i den närliggande staden.

Och det är framförallt scenerna i staden som får stå för den här allmänmänskligheten som manusförfattaren Carl Mayer verkar ha varit ute efter. För att vara en stumfilm känns samspelet mellan Janet Gaynor och George O’Brien förhållandevis enkelt och nedtonat. Deras nöjen är av den enklare (och billigare) sorten – han får sig en riktig barberarrakning och de låter sig fotograferas i en fotoateljé. Som kontrast till den omgivande dramatiken och tragedin med makens otrohet (och mordiska tendenser) är händelserna ofta milt humoristiska, som när de slår omkull en statyett i fotoateljén och sätter fast en boll istället för dess huvud.

När det är dags för upplösningen inser jag att det till och med är lite spännande eftersom jag faktiskt inte har den blekaste aning om vart filmen ska ta vägen. Det känns som om en uppsjö möjligheter står och trampar på tröskeln och den som till slut tar sig in i stugvärmen var mer intrikat än jag hade förväntat mig.

I likhet med Häxan innehåller Sunrise en del filmtekniska detaljer som var roliga att ta del av, Murnau spinner loss med både textskyltar, forcerade perspektiv, kameraåkningar och dubbelexponeringar. Men till skillnad från Häxan fanns här också en historia som jag till och med blev lite engagerad i. Jag lovar inte att jag kommer att se om Sunrise en gång om året, men en titt var den definitivt värd.

Annons

4 reaktioner till “X2: Stumfilm (1922 & 1927)”

  1. Jag minns en jul för några år sen när SVT visade Häxan och jag tänkte att den borde man väl se. Hmm, jag blev ganska besviken och precis som du uttråkad. Resten av familjen var inte heller peppade så det blev en avbruten titt. Nu var det en massa julstök som pågick på samma gång så det var nog inte optimala tittningsförhållanden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: