Så bibliotekets ljudbokstjänst slängde upp flera titlar av en Sofie Sarenbrant och jag tänkte att jag väl åtminstone kunde doppa tån i den viken. Bara av blotta antalet och titlarna trodde jag mig förstå att Sarenbrant skrev deckare och det visade sig också stämma. (Det visade sig dessutom att jag har noll koll på den svenska (ljudboks)deckarscenen med tanke på att författaren vunnit pris som ”Årets svenska deckarförfattare” från BookBeat. Två gånger.) Jag plockade på mig de två första delarna i hennes serie om polisen Emma Sköld, Vila i frid och Andra andningen.
Nu kan det förstås vara vanskligt att börja från början om det är så att de första, stapplande stegen är väl skakiga men blir allt stadigare och stabila för varje bok. Men Sarenbrant är både journalist till yrket och hade gett två böcker – Vecka 36 och Istället för dig – innan Vila i frid publicerades. Därmed är jag heller inte särskilt benägen att ursäkta det jag inte tycker funkar med deckarna.
I rättvisans namn ska sägas att jag utan tvekan läst många böcker som varit sämre skrivna. Men för min del dukar inte Sarenbrant upp något uppseendeväckande nytt på deckarbuffén. Det skulle möjligen vara att hennes huvudperson Emma Sköld inte har några av de där närmast handikappande känslomässiga problemen som många deckarförfattare gärna utrustar sina polisprotagonister med. Om man inte räknar med en arbetsmoral som gränsar till det oprofessionella, eftersom Emma Sköld ibland beter sig som om hon inte litar på att någon annan än hon själv kan ro en utredning i hamn.
Men förutom det känner Emma Sköld också den biologiska klockan ticka. Vila i frid fokuserar därför i mina ögon väl övertydligt på detta med barn, vare sig de är problem eller välsignelser. Emma har oväntat svårt att bli gravid samtidigt som hon längtar ihjäl sig efter barn. Hennes syster Josefin har däremot svårt att få vardagspusslet att gå ihop med en arbetsgivare som inte ser med blida ögon på sådant som vab och föräldraledighet.
Utöver detta tema har Vila i frid emellertid ett ännu tydligt fokus och det är romanens miljö. Historien startar upp med en makaber olycka på spahotellet Yasuragi och fler ska det bli. Större delen av handlingen utspelas alltså här, både genom ögonen hos Emma och den nye hotellchefen, Peter Berg. Tyvärr skapar detta fokus en tydlig vibb av att Sarenbrant Läst På, en vibb som inte blir mindre av att Andra andningen äger rum under ett av Stockholms marathon. Det blir för min del väl många utläggningar om å ena sidan varma bad och japanskt namngivna sviter samt löparrus och logistiska marathon-problem å den andra.
Nu kan det för all del vara något som författaren lättar på i kommande böcker men jag kände mig heller inte golvad av det faktum att Emmas syster Josefin personligen blir inblandad i både första och andra delen. Detta med att huvudpersonen prompt måste ha en nära anhörig eller vän som också blir indragen, för att höja insatserna, är ett grepp som jag tröttnat på för länge sedan.
Till detta ska också läggas att jag uppfattar antagonisterna i både Vila i frid och Andra andningen som Patenterat Galna©, vilket kändes väl upprepande. Inte minst eftersom berättelsen mot slutet så att säga flyttar in i antagonistens huvud, där en krystad tankeprocess måste till för att i detalj förklara galenskapen och varför dåden i hens ögon står på fullt rationell grund.
Nej, jag nöjer mig nog med den här tådoppningen när det gäller Sofie Sarenbrant. Men läsare som är mer förtjusta i svenska deckare än jag kan säkert hitta saker att uppskatta i serien om Emma Sköld.
Vila i frid (2012)
Andra andningen (2013)
Rörliga bilder och tryckta ord 