Mila står på sin student och känner sig som en muslimsk sjökapten med studentmössan nedtryckt över slöjan. Studentdagen ska ju egentligen vara en glädjens dag men Mila har allt för mycket som tynger både hjärta och hjärna. Hon och bästa kompisen Mona skulle ju ta sig igenom den här dagen tillsammans men Mona dyker inte upp, vare sig till champagnefrukost eller utspring.
I ärlighetens namn skulle Mila också vilja säga några sanningens ord till sin ”kompis” som släpade iväg med henne på en katastrofal fest bara kvällen innan. En alkoholstinn tillställning som Milas mamma definitivt inte skulle godkänna. Dessutom kan Mila bara inte ta studenten utan en perfekt radda A:n i betyget som den perfekta Nadine. Är det då så konstigt att Milas fasad börjar rämna en smula under allt detta tryck?
Samtidigt har Mona en ganska bra anledning till att inte stå och hoppa jämfota av glädje med sina klasskompisar eftersom hennes mamma just gått bort. Hennes pappa inte heller är särskilt närvarande för sin dotter för att uttrycka det milt. Kan det finnas någon form av läkning i att söka sig tillbaka till familjens rötter, i Libanon?
Det här paradiset som Gina Dirawi talar om i sin boktitel är som synes ganska komplicerat. För det är ganska uppenbart att en del av det paradiset som ska ligga vid moderns fötter är hennes barn, vars viktigaste uppgift här i livet är att göra sin mor stolt. Inte minst hennes döttrar. Det är åtminstone vad man skulle kunna anta efter läst beskrivningen av en inte sällan rejält förtryckande kvinnosammanhållning. Och den finns såväl i Sverige som i Libanon.
Dirawi gör ganska tydligt att kontrollen inom en förtryckt grupp (kvinnor) kan vara större än den från en förtryckande grupp (män). Vilket i sin tur blir ganska problematiskt för de döttrar som faktiskt vill slå sig fria från den här kontrollen. Mila och Mona hanterar sina uppror relativt olika, vilket förstås också är en av bokens poänger. Mona går omkring och är ständigt lite småförbannad, använder graffiti som en känsloventil, hamnar ofta i konflikt med både vuxna och jämnåriga och till slut även med Mila. Vilken å sin sida istället förfaller till otyglad prestationsångest och självhat.
Det är känslor som Mila till slut inte kan hantera på egen hand och jämsides med förutsättningarna för muslimska kvinnor (både i Sverige och Libanon) spelar också temat om psykisk ohälsa en stor roll i Paradiset… Alla är de viktiga, berörande och engagerande i sina beskrivningar men jag tycker ändå inte riktigt att Dirawi lyckas få ihop dem till en organisk helhet. Den psykiska ohälsan blir för specifik och individuell och i någon mening väldigt svensk medan kvinno-förutsättningarna är breda, generella och hänger utan problem med över nationella gränser.
Här får jag dock kanske nöja mig med att ha fått chans till en viss inblick in Dirawis värld eftersom hon bland annat dedicerar boken till sitt eget 16-åriga jag. Ett 16-årigt jag som i alla fall i vissa avseenden levde ett väldigt annorlunda liv än mitt eget när det begav sig i en svensk mindre stad i slutet av 80-talet.
Men den inblicken är inget att rynka på näsan åt. Dirawi berättar sin historia med ett ibland furiöst driv och jag uppfattar att hon känner mycket för sina protagonister, en sympati som läcker igenom orden och sidorna. Paradiset… är också en ganska rolig bok, utifrån regeln som säger att det är ok att skämta om något som man älskar. Eller rolig och rolig… Det är en bok som avhandlar många allvarliga ämnen på ett ibland humoristiskt sätt samtidigt som här också finns mer berörande och känslosamma scener.
Så, om Paradiset ligger under mammas fötter, innebär det att hon själv befinner sig där? Eller att hon kan trampa på det? Bägge tolkningarna har fog för sig i Gina Dirawis bokvärld
Rörliga bilder och tryckta ord 