It Should Happen to You (1954)

alt. titel: Sånt händer med flickor, Ikke helt almindelig, Morgen ben ik beroemd, Die unglaubliche Geschichte der Gladys Glover, Une femme qui s’affiche, La ragazza del secolo

Det torde vara ganska välkänt att Titanics undergång startade som en skakning på nedre däck. I den unga Gladys Glovers fall består den skakningen av att hon får syn på en tom affischtavla vid New York-navet Columbus Circle. Och för att inga missförstånd ska uppstå: det gäller alltså en sådan där tavla i billboard-storlek som täcker en hel husfasad. Inga fjuttiga busskurs-varianter som vi kanske mest är vana vid hemma i Svedala.

Eller också kanske man ska förlägga skakningen en smula tidigare? Exempelvis när Gladys tidigare under dagen blir av med jobbet som höfthållarmodell för att hon är någon centimeter för bred över sagda höfter? Eller när hon kort därefter träffar dokumentärfilmaren Peter Sheppard i Central Park, vilken får henne att tro på att hennes drömmar om att bli Någon kanske inte är fullständigt krossade i alla fall. För det är ju bara i New York man kan bli Någon. Men hur ska Gladys kunna stanna kvar i storstaden utan jobb?

Och det är alltså här affischtavlan kommer in. För när inget finns att förlora tänker Gladys ”Fuck it!”, hyr sagda tavla i tre månader för sina sista slantar och dekorerar den med sitt namn. Nu vore det väl attans om inte New York och världen skulle inse att Gladys Glover är Någon. För det är ju bara någon som är Någon som har sitt namn på en affischtavla.

En ganska klassisk uppgång- och fallhistoria i It Should Happen to You med andra ord. Det står omedelbart klart att Gladys bittert ska komma att ångra sina ambitioner att höja sig över mängden (stället för att vara en stolt del av den), men först efter att ha fått samma ambitioner uppfyllda. Förnuftets röst i sammanhanget är Pete, vilken som av en ren händelse bara några dagar efter deras första möte i parken lägligt nog flyttar in i Gladys hus.

Filmaren spelas av en nymornad Jack Lemmon i sin första rejäla filmroll och det är redan här svårt att värja sig mot den mannens brutalcharmoffensiv. Särskilt som hans rival, rikingen Evan Adams III (spelad av Peter Lawford), ska vara en riktigt sliskig typ med klara stalkervibbar (sett så här i backspegeln). Ställd mot en sådan mansroll ligger förstås Lemmon, med sin all-around-good-guy-aura, bra till. Ändå är det fascinerande att han aldrig slår över och blir otrevlig när han ska bli arg, inte ens i backspegelsperspektivet.

Och den han blir arg på är utan undantag Gladys, spelad av Judy Holliday. En ny bekantskap för min del, vilket kanske inte är så konstigt eftersom hennes IMDb-credits endast omfattar 16 roller (varav tre är ”uncredited” och tre gäller TV). Samtidigt gör Holliday en så pass bra tolkning av sin Gladys att jag blir nyfiken på hennes andra filmer. Det är en tolkning som, tillsammans med hur Gladys är porträtterad i manuset, skapar en i mina ögon överraskande komplex kvinnoroll. Det kan möjligen vara så att Gladys manuspersonlighet är så extremt ytlig att jag läser in alldeles för mycket i henne men jag finner mig icke desto mindre fascinerad. Kanske det spelar roll att manuset från början skulle ha haft en manlig huvudperson (Danny Kaye) men att manusförfattaren Garson Kanins hustru Ruth Gordon föreslog att denna person lika gärna skulle kunna vara en kvinna.

Till en början blir jag lite irriterad, eftersom jag uppfattar att Gladys framställs som ett naivt och tanklöst barn (särskilt i relation till den rekorderlige Lemmon). Men den utstrålningen motsägs samtidigt av Hollidays bestämdhet, mitt i all den här tanklösheten. Hon kanske inte vet exakt varför hon är så sugen på att ha den där affischtavlan och uppfattas som Någon, men hon vet i alla fall banne mig att hon vill ha den. Och när hjulen börjar snurra lite snabbare på berömmelsevagnen är hon lika snabb med att utnyttja farten som andra är på att hoppa på vagnen tillsammans med henne. Särskilt i relation till Lawfords rike slisklätting hade Holliday lätt kunnat framstå som ett rent offer. Men också här kan hon utnyttja sin bestämdhet och, när situationen så kräver, klart och tydligt säga ifrån (”I’m not enjoying myself!”) och gå sin väg.

Gladys är lagomt knasig på ett sätt som inte känns så vanligt i kvinnoroller och Holliday är dessutom inte alls dålig som rent fysisk komiker. Nu är det förvisso inte dratta-på-ändan-nivå i It Should… men exempelvis scenen där Holliday inte riktigt kan bestämma sig för om hon ska ta sig igenom en roterande dörr eller inte är både enkel, smart och rolig. Och även om Gladys i förvisas till en något barnslig roll gentemot Pete (”Listen, Peter, I’m over twenty-one”. “From the neck down, yeah.”) är dialogen så pass associationsrik och ordlekande (”I haven’t changed. I’m the same as I was before – only in a different way.”) att den motsäger att hon skulle vara en ren dumbom.

Sedan ska jag väl inte dra allt för stora växlar på detta – It Should… är en underhållande bagatell och försöker heller inte låtsas vara något annat. Men Judy Holliday, kombinerad med en ung Jack Lemmon, skäl nog i sig att ta sig tid för bagatellen.

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: