Rökkur (2017)

alt. titel: Ghosts of Love, Rift

Gunnar får ett samtal mitt i natten från sitt ex, Einar. Eftersom Einar tidigare antytt att självmord skulle kunna vara ett alternativ till sin numera Gunnar-lösa tillvaro blir Gunnar tillräckligt orolig för att söka upp den före detta pojkvännen. Något av en uppoffring får man ändå säga eftersom Einar dragit sig tillbaka till sina föräldrars stuga, Rökkur. Rökkur synes lika gudsförgätet placerat som allt annat på Island, mitt ute i ingenstans. Om än ett bedövande vackert och märkligt ingenstans.

Av olika anledningar åker Gunnar inte direkt hem igen när han kollat att Einar är ok. Istället spenderar de några dagar tillsammans med att prata ut och eventuellt lappa ihop sitt gamla förhållande. Men samtidigt är det en mystisk gestalt som smyger runt stugan mitt i natten och knackar på dörren, bara för att vara puts väck sekunden därefter.

Kan jag min engelska rätt kan ”Rift” betyda både klyfta och reva, vilket gör den engelska titeln ganska välfunnet dubbeltydig. Det finns helt uppenbart en klyfta mellan Einar och Gunnar, en klyfta som i alla fall Einar gärna skulle vilja överbrygga. Vid ett tillfälle står de två också och tittar ut över ett lavafält som inte är något annat än en ändlös räcka klyftor. Ett fält som givetvis är känt i trakten för sin förmåga att villa bort såväl vandrare som får. Som till och med kan få får att bli kannibaler om man ska tro de lokala legenderna.

Men allt eftersom Rökkur fortskrider finns också anledning att undra om det inte finns några revor i Gunnars medvetande. Han drömmer konstiga mardrömmar och vad är egentligen den där mystiska gestalten? Successivt kommer tittaren till Fight Club-insikten att vi bara ser Einar tillsammans med Gunnar. Historien startade upp i förförståelsen om att Einar mår uselt, men hur bra mår egentligen Gunnar själv?

I en så här pass ”ensam” film vilar förstås mycket på Björn Stefánsson i rollen som Gunnar och Sigurður Þór Óskarsson som spelar Einar. Stefánsson ska tydligen ha en roll i Netflix-produktionen The Story of Fire Saga, annars kan jag inte påstå att jag känner igen några produktioner som herrarna varit med i, vare sig tidigare eller senare. Här funkar de dock bra ihop och ger intryck av en trovärdig relation som är problematisk, på upphällningen, men kanske ändå inte helt förlorad.

Rökkur är både skriven, regisserad och klippt av Erlingur Thoroddsen. Tillsammans med fotografen John Wakayama Carey lyckas han skapa en tät thrillerstämning, hela tiden på gränsen till skräckbetonad, kombinerad med ett lätt bitterljuvt relationsdrama. Allt i en fullkomligt vidunderlig isländsk natur, vars skarpa färgsättning med en betoning på turkos påminner mig en hel del om Céline Sciammas Portrait de la jeune fille en feu. Eller ja, egentligen Claire Mathons Portrait… eftersom det var hon som var filmens fotograf.

Rökkur är ingen dålig film, men lider som skräckfilm betraktat av samma sjuka som många andra produktioner av den här typen. Det är i slutänden ingen skräckfilm, något som alltid blir uppenbart förr eller senare. Alla antydningar, gestalter och andra skräckelement reduceras i slutänden till en manifestation av mer eller mindre allvarlig psykisk ohälsa eller åtminstone en längtan efter att blunda för verkligheten.

Däremot gör Thoroddsen som sagt de här skräckelementen med så pass mycket finess att jag gärna skulle vilja se en renodlad genrefilm från honom. Kanske kan jag till och med få min önskan uppfylld av filmen The Piper med Julian Sands som enligt IMDb ska befinna sig i post-produktion?

Land:
Island

Kulturprägel:
Historier om att gå bort sig på fjället (eller lavafältet eller vad det nu kan vara)

Annons