Kamera o Tomeru na! (2017)

alt. titel: Ne coupez pas!, Zombie contro zombie, Zombis, Cámara, ¡Acción!, One Cut of the Dead

Shin’ichirô Uedas debutfilm kräver lite tålamod. Det första steget är relativt kort, vi behöver bara uthärda ett par minuter av fullkomligt undermålig zombie-som-stalkar-skrikande-tjej-action innan scenen bryts av regissören Higurashi. Ok, inga större problem att vara med på det tåget – vi såg alltså en del av inspelningen av en zombiefilm. Teamet har samlats i ett övergivet vattenfiltreringsverk som utvalts med största noggrannhet av Higurashi själv. Han har faktiskt sänkt både själ, hjärta och privatekonomi i filmen man nu arbetar med och är därför något pressad.

Vilket i och för sig inte ursäktar att han fullkomligt förlorar fattningen och skäller ut sina två unga skådisar efter noter. Han vill ha äkta känslor men allt han får är fejk och lögner! Det blir upp till sminkösen Nao att lugna Ko och Chinatsu även om det är något oklart hur hon tror att ryktena om att platsen skulle vara hemsökt skulle uppnå det syftet. Faktum är att byggnaden egentligen använts för experiment som ska…återuppväcka de döda.

Snart är de tre föga förvånande på vild flykt undan de riktiga zombies som dyker upp. Samtidigt försvåras denna flykt av Higurashi som äntligen fått sin efterlängtade autenticitet och med illa dold förtjusning skriker ”Action!” samtidigt som han släpper in zombiesarna till kalaset.

Fram tills nu känns ändå One Cut of the Dead som en hyfsat välbekant film-om-film-version av zombieaction, låt vara inte särskilt högkvalitativ zombieaction. Det är mycket stillastående, famlande, planlöst springande, skrikande och halvdana effekter. Kameran vilar ibland väl länge vid en och samma person vilket dock skulle kunna förklaras med att den handhållna kamera-stilen snart utvecklas till en enda lång tagning (jag svär på heder och samvete att företeelsen uttalas ”one cut-o” i filmen).

Men har man bara ännu lite mer tålamod kommer ett andra steg, när Shin’ichirô Ueda skruvar till sim film ännu ett steg och nu blir det banne mig åka av! One Cut of the Dead kategoriseras som en skräckkomedi men när det gäller skräcken vet jag inte om det finns så mycket av den varan i den långa tagningen. Men det filmen eventuellt förlorar på läskighetsgungorna tar den med råge igen på komedikarusellen, det gäller bara som sagt att ha tålamod innan historien tar sig dit.

En fördröjd payoff är inte det sämsta. Särskilt inte när man från början är ovetande vad som ska bli en payoff och jag ska villigt erkänna att jag skrattade högt flera gånger under One Cut of the Deads sista del. Rent tekniskt eller filmskaparmässigt finns dessutom mycket att imponeras över, dels vad gäller den långa tagningen (enligt Wikipedia 37 minuter), dels vad gäller påhittigheten i (meta)humor och payoff.

Det är svårt att säga särskilt mycket mer om One Cut of the Dead utan att spoila den totalt så jag nöjer mig med att varmt rekommendera en titt. Både för nivåhöjningen av berättande och för att filmen innehåller en skådespelerska som rimligtvis måste vara Japans svar på Linda Hunt.

Land:
Japan

Kulturprägel:
Extremt skrikiga personligheter

Annons