Martyrs (2008)

OBS! Spoiler

Det är kanske förståeligt att man inte kommer ur en upplevelse, som den unga Lucie Jurin varit med om, utan både kroppsliga och själsliga ärr. Exakt vad den unga flickan blivit utsatt för vet varken vi i publiken, läkaren på barnhemmet där hon befinner sig eller polisen. Det enda vi vet är att hon i svårt skadat tillstånd flytt någon slags tortyrkammare.

Det hindrar dock inte Lucie från att i vuxen ålder försöka hitta sina plågoandar, i syfte att hämnas sina fruktansvärda upplevelser. Med sig på den resan har hon Anna, en flicka som hon träffade på barnhemmet och nu smitt starka band med. Man får en distinkt känsla av att det är Lucie och Anna mot resten av världen.

Så när Lucie ringer ett hysteriskt telefonsamtal till Anna för att meddela att hon äntligen hittat de som gjorde henne illa och dessutom redan gjort processen kort med dem, ser Anna till att hjälpa sin vän snarare än att ringa polisen. Hennes uppgivna kommentar ”Du gör alltid så här!” får en dock att undra hur många andra nedmejade familjer som ligger utströdda i Lucie och Annas väg.

Men hur mycket Anna än älskar Lucie kan hon ändå inte blunda för att vännen kämpar med avsevärda inre demoner. I huset där den numera döda familjen bott blir Lucie exempelvis anfallen av en utmärglad monsterkvinna som skadar henne svårt. Problemet är bara att Anna inte kan se denna monsterkvinna, det enda hon ser är sin väns självskadande beteende. Möjligheten att till och med Anna tvivlar på om hennes vän verkligen hittat sina plågoandar driver Lucie över den slutgiltiga gränsen.

Redan här finns som synes nog med historia, plågor och kroppsliga våldsamheter för att regissör och manusförfattare Pascal Laugier hade kunnat göra en berörande, men djupt obehaglig skräckfilm. Men ni som sett Martys vet förstås att det inte tar slut med Lucies självmord, i någon mening är det bara början eller i alla fall ett delmål på vägen, mot den brutala slutlinjen.

Martyrs är en av de filmer som oftast nämns i samband med rörelsen som kallats ”New French Extremity”. Av det jag sett tidigare (Haute tension, Ils) kan jag inte påstå att det är någon favoritgenre men jag skulle ljuga om jag inte säger att snacket kring just Martyrs har gjort mig nyfiken. Hur illa kan det vara, egentligen?

Ibland upplever jag att detta nya franska klumpas ihop med den mer amerikanska undergenren som mer eller mindre slarvigt kallas för tortyrporr, och vars startskott inte sällan sätts till Eli Roth’s Hostel. Ska jag ställa Hostel mot Martyrs måste jag säga att det kroppsliga våldet tilltalar mig exakt lika lite i bägge varianterna. Men Laugier lyckas däremot berätta en historia med teman som jag finner betydligt mer intressanta att fundera på. Även om det “bara” handlar om att regissören och manusförfattaren skapat en pompös och blodig chimär, enkom i syfte att komma fram till den där obegripligt sönderslagna och flådda kvinnliga kroppen genom att åkalla hela det katolska martyrskapets skuldtyngda tankegods. Å andra sidan – hur många religiösa böcker med titlar typ ”The Life of the Martyrs” har inte varit ute efter exakt samma sak?

Men för min del finns det trots allt en väsensskillnad mellan att berätta en historia som gör halt vid själva skräckpotentialen i tortyr av den mänskliga kroppen jämfört med en som intresserar sig mer för den psykologiska konsekvensen – lidandet. I fallet Martyrs uppfattar jag att det är Lucies lidande som förvisso ger upphov till Annas eget, men som därefter ger henne redskapen att överkomma det. Annas ”seger” är i sin tur inte den transcendens som ”Mademoiselle” och hennes anhang är ute efter, utan det ännu starkare systerskapsband till Lucie som den vidriga upplevelsen ger henne. Samtidigt tycker jag också om det öppna slutet – vad var det egentligen Anna förmedlade till Mademoiselle från sitt omänskliga lidande?

Jag brukar vara ganska bra på att glömma bort beskrivningar av handlingen i filmer jag inte sett. I fallet Martyrs var det tyvärr inte så, så det är mycket möjligt att mina intryck från filmen annars hade varit helt annorlunda. I nuläget tycker jag att det hela var både intressant och berörande men knappast särskilt skräckfyllt. Särskilt som förklaringen av Mademoiselles ”koncept” var mer tankeväckande än att se ett montage från genomförandet av det. Det vill säga, följa med Anna på lidandets resa i helveteshålan under det till synes oskyldiga huset i skogsbrynet (kommer man någonsin att kunna se en sådan här film utan att namn som Marc Dutroux och Joseph Fritzel poppar upp i skallen?)

Jag tror att Martyrs kommer att vara en film som jag kommer att tänka på ganska länge, däremot vete tusan om det känns särskilt aktuellt med en omtitt.

Land:
Frankrike

Kulturprägel:
Smala tjejer i vita, blodiga linnen.

Annons

2 reaktioner till “Martyrs (2008)”

  1. En av de få franska skräckisarna jag inte vart speciellt förtjust i men om jag ngn gång ser om den kanske jag kan uppskatta mixen av existentiella frågor och tortyr. I detta fall om man nu ska jämföra anser jag som bekant att Hostel är överlägsen men den diskussionen har vi redan haft

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: