Sam gang 2 (2004)

alt. titel: 3 extrêmes, Three Extremes, Three… Extremes

För min del skulle Three… Extremes nästan lika gärna kunnat vara betitlad Välkänd, känd och okänd. Detta är nämligen en tredelad episodfilm där de ingående regissörerna heter Park Chan-wook, Takashi Miike och Fruit Chan. Den skulle också kunna vara början på ett lamt skämt: ”Det var en sydkorean, en japan, en kines och så Bellman…”.

Det jag inte hade koll på när jag började titta på Three… är att det tydligen är en uppföljare till episodfilmen som bara heter Three och som kom två år tidigare. Som den engelska titeln på dagens film signalerar ska vi nu inte bara få se tre nya, korta skräckfilmer, de kommer också att vara mer…extrema än föregångarna.

Och i det avseendet får man ju ändå säga att kinesiske Fruit Chan börjar i ett hejdundrande tempo med en historia om skådespelaren Mrs. Li. Mrs. Li är nojjig över sin förlorade ungdom och söker därför upp den mystiska tant Mei, vars mytomspunna dumplings (även namnet på kortfilmen) sägs innehålla element från ungdomens källa. En källa som snart ska avslöjas komma från en högst makaber åder – en abortklinik. Japp, tant Mei gör sina föryngringsdumplings av aborterade foster. Ju längre gångna, desto mer potenta.

Extremt och provocerande, utan tvivel, men jag känner mig rätt skeptisk till om jag tycker att Dumplings är en bra film. Särskilt inte som det i mina ögon förblir väldigt luddigt vad Chan velat säga med sin film, vilket innebär att den eventuellt inte är menad för något mer än enbart provokation. Den skulle utan tvekan kunna användas som pro-life-propaganda – ”abortkliniker säljer foster till skönhetsindustrin!” Något mer tveksamt som en studie över en kvinna som är livrädd att förlora sitt utseende och sin ungdom. Något slags straff utdelas förvisso i slutänden men slutresultatet är som sagt väl dunkelt.

Men kanske Park Chan-wook är bättre på att leverera med segmentet ”Cut”? Till en början är jag helt med på noterna, här finns ett uppiggande meta-element som dessutom skruvas ett varv extra när en känd regissör och hans hustru blir kidnappad av en av hans statister. Hela kidnappningsdramat utspelas nämligen bland kulisserna i regissörens senaste film, vilka som av en ren händelse ser exakt ut som hans och hustruns verkliga hem. Men Park lyfter också in ett moraliskt dilemma; statisten har siktat in sig på regissören eftersom denne inte bara är framgångsrik i sitt yrke och välbärgad, utan dessutom en god människa. Så jävla orättvist, när statisten själv är fattig, alkoholiserad och hustrumisshandlare! Nu är det upp till regissören att rädda sin hustru från att bli levande styckad genom att bevisa att han minsann också är en ond och dålig människa.

Som man skulle kunna förvänta sig är Parks bidrag visuellt fantasieggande, även om den intrikata väv av tunn ståltråd som fjättrar hustrun lika gärna skulle kunnat förekomma i en genomsnittlig giallo. Den fyller nämligen inget som helst praktiskt syfte, men ser jäkligt cool ut. Tyvärr tycker jag inte att Park får ihop sin historia på slutet där det känns som om man som tittare måste ta lite väl mycket för givet.

Takashi Miike får avsluta med sin ”Box”. Även här finns en ganska fantasieggande historia i botten om en skuldtyngd, ung kvinnlig författare. Men Miike berättar denna historia så asynkront och i så många olika lager att det blir helt omöjligt att reda ut vad som är verklighet, fantasi eller dröm. I slutänden har jag tappat intresset tillräckligt mycket för att misstänka att Miike själv inte har någon tydlig idé om hur symboliken och händelseutvecklingen egentligen hänger ihop, utan bara velat göra en skum kortfilm.

Med risk för att låta som om jag koketterar måste jag säga att det som främst sammanbinder de tre segmenten inte är ”det extrema”. Absolut när det gäller Chan, men Park och Miike bjussar inte på vare sig våld eller andra hemskheter som jag inte sett förut (och då är jag inte ens särskilt välbevandrad bland extrem film). Däremot handlar alla tre ”historierna” i någon mening om fysiskt och/eller psykiskt torterade kvinnor. Ett tema som jag i slutänden emellertid knappast uppfattar som någon medveten poäng eller budskap.

Själv fick jag utan tvekan mest ut av Parks bidrag. Är man lagd åt det gotiska hållet kan nog Miikes berättelse tilltala. Och vill man ha rent äckel står Chan till tjänst med det också. Som helhet blir dock Three…, i likhet med många andra episodfilmer, allt för ojämn.

Dumplings, Fruit Chan

Cut, Park Chan-wook

Box, Takashi Miike

Land:
Kina
Sydkorea
Japan

Kulturprägel:
Det känns lite väl förmätet från min sida att kulturellt klumpa ihop tre väldigt olika länder, bara för att de råkar ligga i Asien. Möjligen en flair för det visuella?

Annons

2 reaktioner till “Sam gang 2 (2004)”

  1. Har sett och indrar om den inte tom står i min ngt röriga filmhylla. Håller med, inte speciellt bra. Tror tom att man gjorde en långfilm på Dumplings.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: