Ju-on (2002)

alt. titel: Förbannelsen – The Grudge, Ju-On: Forbandelsen, Ju-on – Rancore, La maldición (The grudge), Ju-on: The Grudge

Dags för nästa japanska portalskräckis. I och för sig inte riktigt lika sjukt otäck som Ringu men å andra sidan har jag till dags dato bara sett den amerikanska remaken från 2004, betitlad The Grudge. Och den i sig räckte för att jag ganska länge helst inte ville göra nattliga toabesök med lyset släckt.

Ju-on bjuder på ett kronologiskt uppbrutet narrativ men börjar ändå i början, när en make mördar sin hustru inför ögonen på deras lille son. Att det är dåtid markeras med svart-vita, gryniga bilder. När vi transporteras till någon slags samtid (det finns enklare mobiler) får vi först bekanta oss med socialvolontären Rika Nishina. Hon får i uppdrag att gå hem till familjen Tokunaga även om det för min del är något oklart exakt vad hon ska göra där. Det spelar å andra sidan inte så stor roll eftersom Rika snart får händerna fulla med en förvirrad gammal kvinna och ett hem statt i höggradig oordning.

Och man måste ändå applådera Rikas arbetsmoral eftersom hon inte omedelbart ringer till socialkontoret och avhändar sig ärendet då detta inte alls var vad hon skulle hantera. Istället börjar hon tvätta av den gamla kvinnan och röja upp i röran. Snart hör hon märkliga ljud från övervåningen. När hon går dit för att undersöka hittar hon en olycksbådande igentejpad garderob och däri en liten pojke som säger att han heter Toshio.

Nu ringer faktiskt Rika till sin arbetsgivare eftersom Toshios föräldrar verkar vara puts väck. Men innan någon hinner komma till hennes hjälp får den gamla kvinnan något slags anfall samtidigt som Rika svimmar av. Och därmed är även den yngre kvinnan ”smittad” av förbannelsen – ju-on – som av allt att döma tagit livet av den äldre.

Men Rika är alltså bara en av alla de som drabbas av ju-on, vilken startade med hustrumordet vi fick se i början. Och det skulle jag säga också är filmen Ju-ons största problem. Historien hoppar runt till alldeles för många protagonister som var och en både ser och hör ungefär samma saker. Ju-ons koncept, bildspråk och ljudbild är enkelt och samtidigt läskigt som fan. I mina ögon lyckas emellertid inte regissör och manusförfattare Takashi Shimizu utveckla det hela till en bärande historia. Manuset uppvisar heller inte den noggrannhet i detaljer och logik (både vad gäller krono- och mytologi) som krävs för den här typen av intrikat sammanvävda tidslinjer.

”Avslöjandet” att alla märkliga dödsfall och försvinnanden hänger ihop med mordet vi fick se inledningsvis kommer dessutom alldeles för tidigt, eftersom all form av mystik därefter är borta. I det avseendet hade Hiroshi Takahashi ett smartare upplägg av Ringus manus, vilket sög betydligt längre på mysterie-karamellen. Dessutom får jag intrycket att det ska komma som någon slags överraskning mot slutet att alla de spökgestalter vi fått se (med det sedvanligt långa, svarta håret och ryckiga rörelsemönstret) var en och samma person – den i början mördade Kayako Saeki. Men det fattar man ju på en gång, så någon särskild överraskning blir det ju knappast.

Till min besvikelse tvingas jag konstatera att tidens tand gnagt bort en en redig bit från Ju-ons skrämselpotential. Att denna klassiker efter ett tag skulle kännas direkt segdragen hade jag inte alls förväntat mig. Och som jag konstaterade i fallet Ringu: element som förbannade spöken, förbiilande gestalter i speglar och ögonvrår, ryckiga rörelsemönster samt nack-knäckanden har i allt för hög utsträckning anammats av exempelvis otaliga Blumhouse-produktioner för att de ska kunna behålla sin läskighet. Men det där skrap-knarrande ljudet vet fortfarande vart det sitter, rakt i solar plexus!

Land:
Japan

Kulturprägel:
Besökstofflor precis innanför ytterdörren.

Annons

6 reaktioner till “Ju-on (2002)”

  1. Håller med, det uppstyckade handlingen gjorde för mig att det blev ett gäng skräckvinjetter och jag kom aldrig riktigt in i filmen men den amerikanska remaken fixade detta och DEN filmen gör att jag fortfarande alltid krånglar med ljuset när jag ska upp på vinden……….

  2. Jomen, det tror jag nog att jag förstod. Jag menade bara att det nog var bra att jag inte fick skiten skrämd ur mig 🙂

  3. @Jojjenito: Well, jag får kanske ta och leta upp remaken för den tyckte jag var riktigt läskig när det begav sig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: