Honogurai mizu no soko kara (2002)

alt. titel: Dark Water – Besuch aus dem Jenseits, Dark Water

Mor och dotter Yoshimi och Ikuko Matsubara flyttar in i vad som bör vara världens mest otrivsamma och ogästvänliga hyreshus. Hela bygget andas en gulgrå, fuktig slitenhet och den aktuella lägenheten ger ett intryck av att befinna sig i källarplan, trots att hissen bevisligen går upp till tredje våningen. Hissen går faktiskt ända upp till sjunde våningen, varifrån den snart sexåriga Ikuko utan problem kan öppna en olåst takdörr. Till sin förtjusning hittar hon en fin, röd axelremsväska men Yoshimi fattar av någon anledning avsky för väskan och låter inte dottern behålla den.

Nu hör till saken att Yoshimi befinner sig i ett hyfsat pressat läge. Hon och maken Kunio ligger i skilsmässa och Kunio strider för att få vårdnaden om Ikuko. Han spelar rejält fult i detta och trycker exempelvis på det faktum att Yoshimi en gång för länge sedan lidit av psykisk ohälsa. Yoshimi är därmed i stort behov av att framstå som en sansad person och en pålitlig förälder som kan tillhandahålla en stabil vardag för Ikuko. Vilket inbegriper såväl lägenhet som plats på förskola.

Men Yoshimis stabilitet rubbas avsevärt av en undflyende flickgestalt, en allt större fuktfläck i sovrumstaket och så den där evinnerliga röda väskan.

Hideo Nakata hann med inte mindre än tre filmer mellan sin Ringu och Dark Water (återigen baserad på en historia av Koji Suzuki). Återigen har vi mor och barn som ställs inför ett hot. Men jag skulle vilja påstå att Dark Water med en gång sätter en helt annan stämning. Bilden av den övergivna Yoshimi, vilken som liten flicka förgäves väntar på att få bli hämtad från förskolan allt medan regnet öser ned, förmedlar melankoli och sorg snarare än krypande skräck.

Det är som om Nakata velat räta upp Ringus något kyliga mor-barn-relation (mellan den överarbetade Reiko och den ensamme Yōichi) och dessutom ge det hela en mindre gruvlig utgång. I både Ringu och Dark Water har vi emellertid en inte bara frånvarande, utan direkt avståndstagande, fader.

Risken finns också att jag tar för lätt på skrämselpotentialen i Dark Water eftersom jag redan kommit i kontakt med historien via den obligatoriska amerikanska remaken. Denna gång från 2005 med Jennifer Connelly och Perla Haney-Jardine i rollerna som Dahlia och Cecilia Williams (Yoshimi och Ikuko spelas av Hitomi Kuroki och Rio Kanno). Men samtidigt kan jag inte komma undan intrycket av att originalet, ur ett skräckperspektiv, är en smula klumpigt berättad.

I och med den övergripande melankoliska känslan lyckas inte det lilla flickspöket framstå som särskilt hotfullt. Nakata lyckas tyvärr på en och samma gång vara både antydande och övertydlig, men på helt fel ställen. Dark Water känns som ett drama, vilket har betydligt mer att säga om utsatta och övergivna barn samt försummande föräldrar än asförbannade flickspöken.

Med undantag för en olyckligt sentimentalt epilog, komplett med en helt onödig berättarröst, skulle jag dock säga att Dark Water är ett rätt fint litet drama om en kvinna som försöker laga sitt eget barndomstrauma via relationen med sin dotter. Allt medan yttre omständigheter (processande make, undermålig hyresvärd och flickspöken) gör sitt bästa för att rasera den relationen.

Land:
Japan

Kulturprägel:
Bilden av en liten flicka med stövlar och alldeles för stort paraply

Annons