Trouble Every Day (2001)

”racial violence, social injustice, and sensationalist journalism”

Sedär, tre saker som Claire Denis film INTE handlar om, trots att hon ska ha tagit titeln på Trouble Every Day från Frank Zappalåten med samma namn. Zappas text sprang ur Watts-upproren i mitten av 60-talet medan Denis valt att istället göra någon slags vampyrhistoria av sin film.

I centrum står två par – läkaren Léo Sémeneau och hans fru Coré å ena sidan samt läkaren Shane Brown och hans spritt nya fru June å den andra. Det nygifta paret kommer till Paris för en romantisk smekmånad men det står snart klart att Dr. Shanes fokus inte ligger på sin nya livspartner, utan att försöka hitta Dr. Léo. Eller kanske ännu hellre, Dr. Léos förföriska fru.

Dr. Léo har dock dragit sig undan för att försöka bota Corés märkliga sjukdom som hon eventuellt ådragit sig vid en forskningsresa till Guyana (en resa som Dr. Shane var med på). En sjukdom som får till följd att Léo måste spärra in sin fru eftersom Coré tycks ha fått en outsläcklig aptit på människokött.

Lita på fransmännen (och Jim Jarmusch) att ta ett potentiellt kittlande ämne som vampyrism och/eller kannibalism och göra det till något kapitalt torrt och avstängt. Béatrice Dalle i rollen som Coré får förvisso vara både kladdig och lockande på ett nästintill djuriskt vis men alla övriga inblandade i Trouble Every Day framstår som mer eller mindre nollställda. När Dr. Shane, porträtterad av Vincent Gallo, ska försäkra sin älskade June, spelad av Tricia Vessey, sin kärlek på flighten över till Paris låter han som världens tråkigaste sportresultatsreferat: ”I’m happy. Are you happy?”

Denna avstängdhet understödjs av Denis grepp att oftast undvika att visa betydelsebärande bilder eller sekvenser. Istället fokuserar hon gärna på det som kommer före eller efter. På så sätt måste publiken dra sina egna slutsatser kring vad som händer och varför. Förvisso ett medvetet grepp, men samtidigt ett som i alla fall för min del tar bort precis allt som skulle kunna skapa en stämning värd en skräckfilm. Jag blir aldrig bekväm med vare sig historien som Denis (kanske?) vill berätta eller hur hon väljer att framställa den. Den allt överskuggande känslan av distans signalerar att Denis inte bryr sig om varken historia eller rollfigurer, så varför ska jag göra det?

Béatrice Dalle fortsätter på samma tangent som hon startade i 37°2 le matin genom att framstå som lätt trashig och trasig, vilket kontrasteras av Tricia Vesseys propra uppenbarelse. Junes oskuldsfullhet (ska vi anta att hon aldrig haft sex med sin nyblivne make?) understryks av strikta 60-tals utstyrslar à la Audrey Hepburn.

Men inte ens visuellt finns särskilt mycket att hämta från Trouble Every Day. Det mesta är gråkallt och fuktigt samt avger en lätt unken doft. I och för sig lite som Paris självt om man råkar vara där vid fel årstid. Att kalla detta för en skräckfilm är att skämma skräckfilmens goda namn och rykte.

Land:
Frankrike

Kulturprägel:
Varför göra en bra och effektiv skräckfilm när man kan göra en distanserad och sannolikt intellektuell dito?

Annons