Ringu (1998)

alt. titel: Ringu – the Ring, Ring – Das Original, The Ring (El círculo), The Ring, Ring

Upplägget i denna moderna klassiker torde vara så pass välbekant att det knappt behövs återges, eller hur? Hur tittaren introduceras i den moderna myten om det förbannade videobandet av två tonårstjejer, för att sedan gå vidare till TV-journalisten Reiko Asakawa. Reiko är redan intresserad av exakt samma myt, men inledningsvis ovetande om att den har en koppling till systerdottern Tomokos dödsfall.

Vid Tomokos vaka får hon snart dock veta att flickan, tillsammans med tre kompisar, tittade på ett konstigt videoband när de spenderade en veckända tillsammans i en stugby. Nu, en vecka senare, är de alla döda. Olyckor eller mystiska omständigheter är något oklart, men en kvinna anförtror Reiko i viskande ton att det ju måste finnas någon anledning till att Tomokos begravning inte genomfördes med öppen kista.

När Reiko åker till samma stugby hittar hon snart videobandet och är tillräckligt nyfiken eller dumdristig för att genast titta på det Efter titten är hon dock övertygad om att hon själv drabbats av förbannelsen och nu endast har sju dagar kvar att leva. Ska hon, tillsammans med ex-maken Ryūji, kunna lösa gåtan med videobandet och på så sätt lyfta förbannelsen?

Ett internationellt skräcktema är en anledning så god som någon att äntligen återbesöka denna japanska portalskräckis. Den främsta anledningen till att jag aldrig sett om Ringu sedan slutet av 90-talet är att jag minns den som så sjukt otäck att jag blev nästintill illamående av den ikoniska slutscenen. Det var en känsla jag ärligt talat inte var särskilt sugen på att återuppleva.

Men tiden slipar av många vassa hörn. Numera är det ju dessutom mer eller mindre vardagsmat med asförbannade flickspöken, sista sekunden-vändningar, långt, svart hår och ryckiga rörelser i skräcksammanhang. Med denna distans kan jag också konstatera att särskilt personregin känns lite stum. Eller också är det kulturkrocken mellan det västerländska och japanska som ger sig till uttryck.

Den inledande diskussionen mellan Tomoko och kompisen Masami framstår som ansträngd och låter höra de där japanska flickfnissen som i mina öron låter forcerade. Relationen mellan Reiko och sonen Yōichi, spelade av Nanako Matsushima och Rikiya Ōtaka, upplever jag som lätt märklig och en smula avståndstagande. Sannolikt beroende på att Yōichi har en tendens att knäpptyst stå mitt i ett rum och bara stirra rakt fram. Plus det faktum att han verkar få klara sig mycket på egen hand eftersom Reiko arbetar sena kvällar.

Men regissören Hideo Nakata och manusförfattaren Hiroshi Takahashi gör också mycket rätt med denna adaption av en skräckroman från 1991 från japanske författaren Koji Suzuki. Eftersom jag inte sett det första adaptionsförsöket, i form av en TV-film från 1995, kan jag inte bedöma i vad mån de ytterligare förfinat konceptet.

Bara videobandet i sig är dock extremt otrevligt med sitt oförklarliga, dunkla, ryckiga och gryniga innehåll. Den intrikata väven av teknisk apparatur (video, telefon och fotografier), vilka alla förmedlar eller indikerar förbannelsen, gör det hela extra hotfullt. Kombinationen mellan modern teknologi och uråldrig vidskepelse på en isolerad vulkanö utnyttjar samma område som Nigel Kneale så framgångsrikt rörde sig i. Ljudbilden, med det svirrande ljudet som kanske påminner om en såg, adderar till den filmens obehagliga känsla. Samtidigt gör tidsbegränsningen hela historien till en närmast thrillerartad kamp mot klockan, alternativt påminner om en vampyrhistoria med ett halvt öga mot den hotande solnedgången.

Det antyds först att Ryūji kanske skulle lida av psykisk ohälsa men jag uppfattar att det senare görs tydligt att även han har några slags psykiska krafter. Detta innebär att Ringu inte spiller någon som helst tid på skepticism från vare sig Reiko eller honom själv vad gäller de övernaturliga elementen i historien, vilket är ganska skönt. Ryūjis något ospecificerade krafter gör också att i alla fall jag själv utan problem accepterar att han får visioner av historien som mest av allt påminner om sepiatonade journalfilmer, ett grepp som jag dessutom oftast gillar i skräckfilmer.

Av flera anledningar hade Ringu inte samma drabbande påverkan, så här nästan 25 år senare. Det är dock fortfarande en riktigt bra och obehaglig skräckfilm, där det dessutom är intressant att se alla detaljer som senare återkommit i otaliga mer eller mindre ”inspirerade” filmer. Inte minst det extremt tydliga släktskapet mellan Ringus förbannelse-koncept och It Follows smarta nyversion av detsamma.

Land:
Japan

Kulturprägel:
Hysteriskt fnissande tonårstjejer

Bonus: The Ring (2002)

Eftersom den amerikanska remaken fanns lätt tillgänglig passade jag på att se den också eftersom det var ett tag sedan sist. Inledningsvis är det utan tvekan imponerande hur regissör Gore Verbinski och manusförfattare Ehren Kruger tagit sig an nyversionen. Jag tycker att denna amerikanare både är snyggare och mer slimmad i sitt berättande än den japanska föregångaren. David Dorfman är ett i alla fall något mer tilltalande barn än Rikiya Ōtakas Yōichi och framstår som en korsning mellan Cole från The Sixth Sense och Omens Damien.

Men i slutänden tycker jag inte att remaken lyckas lika bra med vare sig stämning eller mytologi som föregångaren. Den avslutande Sadako-uppenbarelsen blir bara en blek kopia och visas alldeles för mycket. Riktigt varför man fick för sig att ge henne en textur av videobrus är oklart, men det var inget bra val. I perspektivet remakes är detta dock en av de bättre.

Annons

4 reaktioner till “Ringu (1998)”

  1. Av de japanska Ringu rullarna har jag bara sett denna, när jag såg den första gången var det riktigt ryslig men vid en omtitt tillsammans med det amerikanska originalet fann det sistnämnda vara bättre på det mesta. Jag fann den helt enkelt vara aningens rysligare och trots längre speltid kändes tempot raskare.

  2. Jag är #TeamFilmitch här och håller remaken högre (5/5). Det kan bero att jag såg remaken först i form av en förhandsvisning på bio utan att ens veta vad det var för film och än mindre att det var en remake. Jag blev livrädd och satt och rös hela filmen. Men originalet (Ring!) är ju också riktigt bra (4/5). https://jojjenito.com/2018/03/14/ringu-1998/ https://jojjenito.com/2018/03/12/the-ring-2002/ Hoppas jag inte hamnar i skräpfiltret eftersom jag adderar två länkar. 🙂

  3. @Jojjenito: Det finns ett gammalt djungelordspråk ”Det som fastnar i skräpfiltret kan alltid återställas” 🙂

    Jo, jag upplever att det blir ganska tydligt i fallen Ringu (jag framhärdar) och The Ring vilken version man såg först. Och för det syftet är ju The Ring en riktigt bra remake

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: