Operazione paura (1966)

alt. titel: Operación miedo, Die toten Augen des Dr. Dracula, Die toten Augen, Opération peur, Don‘t Walk in the Park, Operation Fear, Curse of the Living Dead, Curse of the Dead, Kill Baby… Kill!

Advokaten Jonathan Harker Läkaren Paul Eswai anländer till en liten by i Transsylvanien Karpaterna. En by som har ett så illavarslande rykte att droskföraren vägrar köra besökaren hela vägen fram. Doktor Eswai har blivit ditkallad på grund av en egendomlig farsot som tycks härja – de senaste åren har ett tiotal byinvånare till synes oförklarligt tagit livet av sig. Kan möjligen Dr. Eswai hitta gåtans lösning genom sina kunskaper i patologi?

Men till och med Eswai går bet den här gången, liksom polisinpektören Kruger. De bägge rationella männen tvingas inse att de inte har en suck mot den våta filt av rädsla och vidskeplighet som vilar över byn. Den enda information de kan klämma ur de nästintill stumma invånarna är att dödsfallen på något sätt hänger ihop med Villa Graps. Eller snarare med lilla Melissa Graps som dog för tjugo år sedan utan en droppe blod kvar i ådrorna…

Mario Bava återvänder som synes till gotiken från The Whip and the Body men har också plockat med sig Blood and Black Laces utsökta visuella element. I och med denna kombo blir Kill, Baby… Kill! en synnerligen smaklig anrättning, trots att logiken säger att den borde vara en fullkomlig katastrof.

Inspelningen var förföljd av otur och brist på cash. Hade någon dessutom omkommit gissar jag att det skulle ha börjat gå rykten om en förbannelse, eftersom det också är en sådan som står i centrum för själva filmen. Byborna är övertygade om att det vilar en förbannelse över dem, på något sätt kopplad till Melissa. Hon dyker själv upp från gång till annan; ett blondlockigt änglabarn med en olycksbådande boll studsandes i hälarna på de blanka lackskorna, ett par små händer som trycks mot en glasruta, en diminutiv men hotande skugga i en portöppning eller bara ett pärlande, illavarslande barnaskratt. Rollen gjordes av sonen till Bavas portvakt iförd blond peruk, vilken ibland fick spela in sina scener baklänges. Sannolikt två bidragande orsaker till att Melissa är urtypen av Det Läskiga Barnet. Det blonda håret och lätt vitsminkade ansiktet pekar också ganska tydligt på inspiration från Village of the Damned.

”Mytologin” bakom förbannelsen är en salig blandning av gammal hederlig vampyrlore, dockskräck, någon form av levande döda (som vi aldrig får se), besatthet, psykokinesi, andar, hemsökelser, religiös vidskepelse och säkerligen en hel del annat. Enligt alla regler borde slutresultet bli en enda röra men på något sätt får Bava ihop känslan, vilket innebär att den vilda blandningen främst skapar en skön osäkerhet. Jag kan aldrig vara säker på vad som ska komma härnäst eller den exakta betydelsen av det jag ser. Plötsligt tycks exempelvis Dr. Eswai vara fångad i en labyrintisk mardröm varifrån han räddas av något slags Deus Exa Machina-moment vilket samtidigt blir fullt rimligt i sammanhanget. Hotet kommer från så många olika håll – Melissa-spöket, förbannelsen, Villa Graps, byn självt med sina fientliga invånare.

Känslan i Kill… får också stor hjälp av allt från kamerarabete, ljud- och ljussättning samt inspelningsmiljöerna. Byn framstår mest av allt som en ruinhög, snarare än ett ställe där det bor levande människor som har jobb att gå till om dagarna. De enda vi ser är dödgrävarna och ett gäng som surmulet häckar över sina ölsejdlar på värdshuset (”In this village, we’ve never liked doctors”). Väggar, valvgångar och trappor som lutar än hit, än dit, påminner om den tyska expressionism vi också stötte på i The Girl Who Knew Too Much. Baronessan Graps, med sin fallfärdiga Villa och risigt gråa hår, åkallar Dickens Ms. Havisham där hon förskansat sig bland spindelväv och ruttnande gobelänger.

Sedan ska jag väl erkänna att Giacomo Rossi Stuart som spelar Dr. Eswai kan vara något av det träigaste som går i ett par skor, men det känns å andra sidan rätt följdriktigt för en hjälte i den här typen av film. I nuläget räcker det att han har elegant koafferat hår, ett robust, manlig käkparti samt en välplacerad hakklyfta. Dynamiken med Erika Blanc, som spelar hans damsel in distress Monica, är likaledes fnösketorr. Hon förvandlas dessutom på fem röda sekunder från kapabel vetenskapsstudent till Hysteriskt Fruntimmer. Rädsla förmedlas, från alla medverkande, endast genom darrande underläppar och skakiga andetag. Men allt det där gör faktiskt inte så mycket…

Där Blood… var modern, chic och polerad är Kill… antik, urmodig och dammig. Rollfigurerna i Blood… drevs av sådant som ryktesspridning och utpressning medan de i Kill… hänger sig åt rädslan för det övernaturliga och hämnd från andra sidan graven. Båda två är härligt överdådiga, var och en på sitt speciella vis, och jag tycker om dem bägge. Därmed är det lite förvånande att jag inte tycker mig ha sett lika många hänvisningar till Kill… som till Blood… Jag skulle dock kunna tänka mig att det beror på att Blood… kan ses som en framryckning mot vad som komma skall, giallon, medan Kill… kanske kan ses som den gotiska skräckens sista dödsryckning. Men vilken spasm!

Land:
Italien

Kulturprägel:
RBG-ljussättningen som skulle komma tillbaka with a vengeance i en liten film vid namn Suspiria

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: