alt. titel: Pisken og kroppen, Der Dämon und die Jungfrau, Der Mörder von Schloß Menliff, Rêves macabres, Drácula o Vampiro do Sexo, Le corps et le fouet, Night Is the Phantom, What, Son of Satan, The Whip and the Body
Säga vad man vill om Mario Bava, men han låg banne mig inte på latsidan under 60-talet. The Girl Who Knew Too Much hade premiär på självaste Alla hjärtans dag 1963, Black Sabbath ungefär sex månader senare. Bara dagar efter att Warner Brothers släppt den färgglada episod-filmen kom distributionsbolaget Titanus med sin gotiska The Whip and the Body. Att inspiration i den senare filmen till både manus och miljöer kom från Roger Cormans lösa Poe-adaption The Pit and the Pendulum blir omgående uppenbart.
Den egoistiske och hänsynslöse Kurt Menliff återkommer till familjeslottet, trots att fadern har förskjutit honom. Kurt drog på sig sin faders vrede genom att förföra tjänsteflickan Tania för att sedan kasta henne åt sidan, ett svek som gjorde henne så förtvivlad att hon tog livet av sig. Allt sedan den dagen har Tanias mamma Giorgia, vid den blodiga dolken som dottern körde in i sin liljevita hals, svurit att hämnas hennes död.
En annan som inte är särskilt glad över att Kurt är tillbaka på slottet är brodern Cristiano. Dels för att Kurt uttryckligen säger sig vilja ta tillbaka rätten till det arv som i nuläget tillfaller Cristiano. Dels för att brodern inte bara tillskansat sig Kurts arv, utan också gift sig med hans fästmö, Nevenka. Vad hon känner inför sin forne älskare är något mer tvetydigt.
Inom kort ligger Kurt död, med Tanias dolk i halsen. Skurken har därmed fått sitt rättmätiga straff. Snipp snapp snut, så var sagan slut? Men nej, naturligtvis inte… Trots att hela slottet till en början drar en lättnadens suck (”He can’t be any worse now that he’s dead”) varar lugnet inte länge. Golven fläckas av leriga fotspår, ondskefulla skratt hörs om nätterna och särskilt Nevenka säger sig vara hemsökt av Kurts ande.
The Girl… var en samtida storstadsthriller men The Whip… är fast förankrad i en gotisk historia, dock oklart exakt när och var. Namn som Kurt, Tania och Nevenka antyder samma sorts luddiga Centraleuropa som Hammer gillade att husera i. Å andra sidan ligger Menliff-slottet pittoreskt uppspetat på en enslig klippa, vars position luktar mer Medelhav.
Slottet är utrustat med för gotiken välbekanta element som lönngångar och spindelvävsbemängda kryptor. Färgschemat ligger ofta åt det blågröna hållet, vilket får alla inblandade att ständigt se lätt sjukliga eller illamående ut. Hela familjeproblematiken luktar både gotik och tragedi, dock upphottad med lite italienska kittlingar som vi aldrig någonsin skulle ha fått se i en Hammer-rulle. Det står nämligen snart klart att Kurt och Nevenka kanske inte hade det mest konventionella av förhållanden och att hon eventuellt håller på att förgås av tristess i äktenskapet med Kurts vanilj-brorsa.
Filmen sprang i och för sig på patrull även i Italien, men jag blir inte klar över om originalet någonsin klipptes ned och i så fall hur mycket. Wikipedia anger speltiden till 91 minuter medan IMDb landar på 87. Min version slutade på ynka 83 minuter. Klart är i alla fall att The Whip… från början släpptes i både England och USA minus allt innehåll som kunde lukta sadomasochism, vilket av förklarliga skäl gjorde själva historien mer eller mindre obegriplig.
Mycket i The Whip… är teatraliskt och klichée-artat på ett sätt som blir skrattretande, exempelvis den halte tjänaren Losat som alltid lyckas hasa runt på fel plats vid fel tillfälle och skrämma skiten ur allt och alla (”It’s me, Losat! I didn’t mean to scare you…”). Bava kan dock tacka sin lyckliga stjärna att rollen som Kurt Menliff besatts av självaste Dracula Christopher Lee. Ingen kan som han bränna av en cynisk replik med ett hånfullt leende på läpparna. Och när han svettig och lätt flåsande ger sin gamla fästmö rapp efter rapp med hennes egen ridpiska blir det både intensivt och obehagligt. Jag antar att det inte heller är någon slump att kostymören utrustat Lees Kurt med en slängkappa eller att Bava färgsätter hans hemsökelser med ett mättat rött ljus och låter kameran fokusera på hans huggtänder halvöppna mun.
Man skulle nog också kunna säga att handlingen är gotisk i så motto att när den slutliga upplösningen kommer, kvarstår fortfarande väldigt många frågor vilka inte kan besvaras med mindre än att alla i slottet drabbats av en simultan masspsykos. Och trots Lees närvaro samt Bavas visuella flair blir The Whip… i slutänden tyvärr allt för fjantig. Jag inser att det är lite för mycket att kräva av en film från 1963, men jag hade hellre sett lite mer psykologiserande kring tabubelagd sexualitet och lite mindre fladdrande vaxljus-gotik.
Land:
Italien
Frankrike
Kulturprägel:
Usel läppsynk på de italienska skådisarna
Rörliga bilder och tryckta ord 