La ragazza che sapeva troppo (1963)

alt. titel: Obsession diabolique, La fille qui en savait trop, Noche del demonio, La muchacha que sabía demasiado, Evil Eye, The Evil Eye, The Girl Who Knew Too Much

Hade Nora Davis levt i en tid när det fanns sociala medier hade det sannolikt inte dröjt särskilt länge innan statusuppdateringen ”Worst. Vacation. Ever” dykt upp. Första gången kanske åtföljd av en ilsken djävulsemoji, för att illustrera känslan av den klängige medpassageraren som prompt vill bjuda Nora på cigg och försöka ragga upp henne. För att strax efter landningen på Roms flygplats bli tagen av polisen för cigarettsmuggling (medpassageraren, alltså, inte Nora).

Andra gången hade uppdateringen mer sannolikt illustrerats av en tårflodsemoji eftersom den snälla gamla Ethel, som Nora skulle bo hos, avlider natten efter ankomsten. Ett dödsfall som ger upphov till minst en ytterligare uppdatering av samma fras, men den här gången kompletterad med ett flertal utropstecken och ”Skriet”-emojin. Nora blir nämligen ganska nervös av Ethels död och trots att det fortfarande är mitt i natten bestämmer hon sig för att söka upp sjukhuset samt den vänlige (för att inte tala om ungdomlige och snygge) läkaren Marcello Bassi.

Men Rom är ingen säker stad och på krönet av Spanska trappan råkar Nora ut för en väskryckare som ger henne en så kraftig knuff att hon slår i huvudet och förlorar medvetandet. När hon vaknar till ser hon vad som tycks vara mordet på en ung kvinna, en så hemsk syn att hon raskt svimmar igen. Till slut hittas hon av en polis som drar slutsatsen att det är en fyllkaja han har att göra med. Vilket inte är så konstigt eftersom en ostadig luffare tidigare försökt få liv i Nora genom att tömma i den livlösa kvinnan lite grappa eller vad han nu har i fickpluntan.

Som tur är får Nora snart kontakt med doktor Marcello igen och han är såklart helt med på att hon inte sett i syne på fyllan. Men frågan är om han också är med på att Nora kanske sett ett redan begånget mord – det sista i raden av de berömda ABC-morden där offret hette Craven i efternamn. Och vad kommer efter C om inte D? D som i Davis. D som i Död!

Halloween-temat år 2018 sökte sig ju till Italien, vilket helt naturligt därmed kom att innehålla en del giallo. Undergenrens mest kända namn torde vara Dario Argento, men även Mario Bavas Blood and Black Lace från 1964 nämns oftast. Till denna historiska linje är det inga större problem att också foga dagens Bava-film. Om man ska kalla Blood… för en proto-giallo, blir kanske The Girl… en proto-proto-giallo?

The Girl… landar nämligen någonstans emellan en klassisk deckare à la Edgar Wallace eller Agatha Christie och en typisk giallo. Bava var som synes väl medveten om deckar-arvet med tanke på titeln (Hitchcocks The Man Who Knew Too Much), ABC-morden (Christies bok publicerades 1936) och det faktum att filmen är utrustad med en egentligen rätt meningslös berättarröst.

Samtidigt är det inte brittiskt myspysigt och puttrigt när kameran med en viss vällust fokuserar på de vassa knivarna (Noras flyglitteratur är lämpligt betitlad The Knife) som sitter instuckna i diverse ryggar. Vi har inga svarta handskbeklädda mördarhänder, men väl en olycksbådande mördar-PoV. Det konstateras dessutom tidigt att ABC-mördaren med största sannolikhet var en ”pervertito”. Och så känner vi förstås igen giallons patentråd till hysteriska kvinnor som upplevt något hemskt: ”Non pensarci!” (Tänk inte på det!).

Visuellt tycker jag inte att The Girl… når upp till Bavas tidigare I Vampiri men här finns bland annat en lek med ljus och skugga där kontrasterna ibland är så skarpa att det påminner om tysk expressionism. I flera scener är det också huvuden som böjs samman på ett ganska intressant sätt. Men det är en visuell flair som tjänar historien, mer än morden i sig. Och det är kanske den skillnaden som Argento bidrar med till giallon i och med sin The Bird with the Crystal Plumage?

Ytterligare en anledning till att ändå sätta sig framför dagens film är att superhygglige Marcello Bassi spelas av ingen mindre än John Saxon. Det blir en rolig detalj att Saxon ska spela italienare medan amerikanska Nora Davis i sin tur spelas av italienska nykomlingen Letícia Román. De är väl kanske inte helt övertygande som kärlekspar, men jag uppfattar inte heller det som huvudpoängen med The Girl… (även om den inledningsvis tydligen ska ha varit tänkt som en rom-com).

The Girl… delar premiärår med Black Sabbath. Den senare filmen är utan tvekan mer extravagant på alla sätt och vis men jag tyckte ändå ganska bra om denna proto-proto-giallo.

Land:
Italien

Kulturprägel:
Turisthöjdpunkter i 60-talets Rom (faktiskt ungefär samma höjdpunkter som i dagens Rom)

3 reaktioner till “La ragazza che sapeva troppo (1963)”

  1. Leticia Román är verkligen en vandrande emoji. Känns som att Mario Bava var en övervintrad stumfilmsexpressionist som främst valde skådisar utifrån hur de passar in visuellt i hans aggressivt ljussatta miljöer.

  2. @Filmitch: Jag har insett att jag är ganska svag för Bava. Det, plus Saxon gjorde väldigt mycket för upplevelsen

    @Carl: Jo, han är väl bättre på det visuella än personregin. Men det visuella ÄR ju så läckert! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: