Lena (2021)

Uppvuxen på 70-och 80-talet samt utrustad med en far som gillade Hasse & Tage. Det är kanske inte så konstigt att Lena Nyman i min värld främst varit den korta, roliga i revyer och filmer som Släpp fångarne loss – det är vår!

I det perspektivet blir Isabel Anderssons dokumentär ett alldeles utmärkt tillfälle till uppvaknande för min del. Redan inledningen slår an en avgjort melankolisk ton, där Lena sjunger en tonsatt version av Karin Boyes ”Ja, visst gör det ont”. Lite sådär improv-halvjazzig som inte bara sätter en stämningston, utan också blir en tidsmässig markör.

Det känns i alla fall som om Lena fokuserar mycket på just 60-talet och konstigt vore väl annars. En stor och uppmärksammad roll 1964 i Vilgot Sjömans kontroversiella och ”skadligt upphetsande” 491, antagen till Statens scenskola samma år och sedan Nyfiken-filmerna 1967 och -68. Turbulent, minst sagt. Och inte bara karriärsmässigt, Lena kämpar med vikten vilket leder till en ond cirkel av bantningspiller>sömntabletter>ångestdämpande. Inte blir den soppan bättre av att hennes kropp döms ut som ”lite dum” när Jag är nyfiken – blå har premiär.

För min del saknar jag dock en del sammanhang för Lena. Dokumentären visar ibland en ung kvinna som läser högt ur testamenterade dagböcker och gör något slags försök att reprisera Lenas intervjukorståg från 60-talet. Jag förstår aldrig om detta är Isabel Andersson själv eller någon annan, inte heller vad de tafatta intervjuerna ska tjäna för syfte. Det talas mycket om hur intelligent och påläst Lena var, men filmen ger inte några tydliga exempel på detta vad jag kan märka. Utöver det jag redan bekantat mig med genom titten på Jag är nyfiken – gul, vill säga.

Många nämner också vilket geni hon var på scen. Här hade jag gärna tagit del av en smula inblick i hennes metod, hennes inställning till sitt eget yrke. Inte så att det är ointressant med människan bakom den yrkesmässiga fasaden. Men eftersom det är det yrkesmässiga som jag, och jag tror många med mig, har som ingång till Lena Nyman hade det i mina ögon kunnat vara relevant att lägga lite mer krut på det, jämsides alla problematiska relationer. Kanske också med nutidens blick i högre utsträckning problematisera exempelvis relationen med Vilgot Sjöman, Hasse & Tage eller hur Börje Ahlstedt lite drömmande säger ”Ja, alla blev ju kära i Lena”.

Lena är en ömsint dokumentär, det märks att Isabel Andersson både tycker om och beundrar den eldfängda skådespelaren. Men för oss andra, som inte har samma relation till Lena Nyman, blir den lite svårare att ta till sig.

Annons

2 reaktioner till “Lena (2021)”

  1. Läste att denna fick kritik för det du nämner – lite väl privat och småsvår att sätt sig in i en titt kan det nog iaf bli vid tillfälle

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: