X2: Patricia Highsmith (1960 & 1964)

Dags att pröva ett par Patricia Highsmith som inte resulterat i allmänt kända, påkostade Hollywood-adaptioner. This Sweet Sickness från 1960 (tio år efter debuten Strangers on a Train) och The Glass Cell från 1964 (hennes sjunde och tionde roman).

Till att börja med är det intressant att notera hur pass mycket bättre författare Highsmith blivit jämfört med Strangers on a Train. Debuten är absolut ingen dålig roman, men i mina öron (ljudböcker på YouTube ftw!) är både språket, känslolägen och framställningar väl överarbetade och utstuderade i den första romanen. Dess främsta styrka ligger för min del i själva plotten och det sociala obehaget i att konfronteras med en person som Charles Bruno. En man som tycks oförmögen att uppfatta ett avslag om han så får det i form av en redig lavett.

Den sortens personlighet var ju något som Highsmith återkom till i The Talented Mr. Ripley och uppenbarligen visste hon att utnyttja den vinkeln eftersom den används med än större effekt i This Sweet Sickness. Här får vi träffa den unge och lovande kemisten David Kelsey. Faktiskt riktigt gona in oss tillsammans med hans tankar och känslor som huvudsakligen rör sig kring den sköna Annabelle. Det dröjer emellertid inte särskilt länge innan vi normalt funtade läsare fattar att Annabelle inte har riktigt samma uppfattning om deras relation som David. Faktum är att Annabelle är gift med Gerald, hon väntar till och med barn med honom.

I Davids huvud (som läsaren alltså inte har något annat val än att uppehålla sig i) är både giftermål och presumtivt moderskap temporära tillstånd, knappt ens värdiga att kallas för fartgupp på vägen mot hans och Annabelles kommande tomtebolycka. Han skriver ömsinta kärleksbrev till henne, har till och med skaffat och inrett ett litet hus där de ska bo tillsammans. Hon ska bara få in i sin lilla skalle att det är de två som är menade för varandra.

Detta är en självförnekelse som Philip Carter, huvudpersonen i The Glass Cell, inte har råd med. Läsaren kastas rakt in i hans usla tillvaro som fängelsekund, dömd för ett brott han inte begått. Fängelset han hamnat i är knappast någon avslappnad lågsäkerhetsanstalt och för Philip handlar det inte om att genomleva sin strafftid, utan att överleva den. Mot alla odds gör han dock det och andra halvan av romanen handlar om hur han tillsammans med hustrun Hazel och sonen Timmy försöker bygga upp sitt liv igen. Men är han samme man som innan fängelset?

Åtminstone utifrån de här exemplen, plus Strangers… och The Talented…, är det helt uppenbart att Highsmith är oerhört fascinerad av människor som visar upp en yta, vilken inte alls motsvarar deras inre och vad som händer när dessa två personligheter (eller delar av samma personlighet) krockar. Vi snackar inte riktigt Dr. Jekyll och Mr. Hyde här. Exempelvis är både Tom Ripley och David Kelsey oerhört medvetna om sina två olika sidor, det handlar snarare om att de känner att de inte riktigt passar in eller är accepterade av omgivningen som den de egentligen är. Samtidigt är det blott allt för lätt att föreställa sig stackars Annabelles sits med en otrevligt intensiv beundrare, vilken dessutom uppvisar klara stalkertendenser samtidigt som han vägrar uppfatta att han inte längre har något att hämta som potentiell pojkvän/fästman/make.

I det avseendet känns relationen mellan Philip Carter och Hazel mer vuxen och trovärdig samtidigt som den på intet sätt är enklare. Frågan som bränner på både Philips och läsarnas tunga är exakt hur självständig Hazel egentligen blev under alla de där åren när maken satt fängslad? Philip är på ytan otroligt chill med Hazels nära förhållande till advokaten David Sullivan (fullt rimligt, eftersom Sullivan försökte få Philip friad. Or did he…?!) men kan ändå inte riktigt lita på hennes försäkranden att de bara är vänner.

Det känns som om Highsmith lyckades pricka in en perfekt balans med The Talented… för riktigt så bra är varken This Sweet Sickness eller The Glass Cell. Eller det är kanske bättre att uttrycka det som att varken David Kelsey eller Philip Carter är riktigt lika engagerande huvudpersoner som Tom Ripley. Men Highsmith är utan tvekan en tillräckligt driven författare och plot-makerska för att bägge böckerna ska vara klart läsvärda. I likhet med hennes Carol/The Prize of Salt överraskas jag dessutom av att teman som droger och otrohet diskuteras så pass frankt i en så pass gammal bok som The Glass Cell. Men det var This Sweet Sickness som kröp under huden på mig.

This Sweet Sickness (1960)

The Glass Cell (1964)

Annons