M – Eine Stadt sucht einen Mörder (1931)

alt. titel: M, M – Il mostro di Düsseldorf, M, el vampiro de Düsseldorf, M el maldito, El vampiro negro

Berlin håller på att gå under i paranoid skräck. En rovgirig barnamördare slår till närhelst han vill och polisen står maktlös. Han skriver hånfulla brev till tidningarna, vilka i sin tur spär på masshysterin genom att påpeka att mördaren kan vara ”vem som helst”. Sitter han (det tycks aldrig vara någon större tveksamhet kring dennes könstillhörighet) bredvid dig på bussen? På krogen? Är det din dryckesbroder, kollega eller granne? Blotta åsynen av en man i bojor och ordet ”barnamördare” får folkmassor att gå bananas och lyncha den stackaren på fläcken.

Polisen gör det polisen kan, vilket primärt innebär razzior i tjuvkvarter samt på svartklubbar och härbärgen (gud förbjude att mördaren skulle vara en medlem av de högre klasserna). Faktum är att det faktiskt börjar bli lite svårt att bedriva brottslig verksamhet överhuvudtaget. Så av ren självbevarelsedrift börjar Berlins (synnerligen välorganiserade) undre värld fundera på hur de skulle kunna haffa mördaren helt på egen hand.

Radarparet Fritz Lang och Thea von Harbou fortsatte att imponera efter 1922 års Dr. Mabuse. Femtimmarseposet Die Nibelungen (också det i två delar) kom 1924 och tre år efter det, sci-fi-dramat Metropolis. Tre år efter det, 1931, var det inte bara dags för en thriller, utan också Langs första ljudfilm.

På samma sätt som i Dr. Mabuse kan jag inte låta bli att imponeras över hur Lang berättar sin historia. Trots att det alltså är första gången karln jobbar med ljudfilm har han ett helt fantastiskt grepp om mediet och etablerar exempelvis snabbt den olycksbådande lilla visslingen (Griegs ”I bergakungens sal” från Ibsens Peer Gynt) som signalerar att Mördaren är i faggorna. Han utnyttjar gärna också möjligheten berätta en sak via repliker eller dialog och en annan via bilderna som visas samtidigt.

Å andra sidan har han inte glömt bort hur man arbetar med enbart bilder. Sekvensen som markerar den lilla Elsies grymma öde kan möjligen skyllas för sentimentalitet men är icke desto mindre effektiv: en klocka som markerar att skolan slutat för länge sedan, en tom matplats, en boll utan ägare som rullar iväg och en borttappad ballong som trasslat in sig i några telefontrådar.

Kameraarbetet synes mig en smula annorlunda i M jämfört med den åtta år äldre Dr. Mabuse. Där var det stora ytor, luftiga salar och en kamera som höll sig lite på avstånd, men i ögonhöjd. Här är det betydligt mer småskaligt med arbetarbostäder, små kontor och vindsutrymmen. Samtidigt leker kameran mer med både fågel- och grodperspektiv samt verkliga eller upplevda dutch angles (det verkar inte finns någon svensk motsvarighet till begreppet).

Som en historia om en brottsutredning känns M överraskande modern; det letas ledtrådar, söks efter före detta mentalpatienter och hittas fingeravtryck. Möjligen är det fokuset på handstilsexpertis som blivit en smula daterat. Särskilt detta med att ta fram någon slags gärningsmannaprofil och dessutom söka efter gärningsmannen inom den psykiska vården gör att M nästan lika gärna skulle kunna vara en seriemördarthriller i stil med The Silence of the Lambs (manuset sägs också ha hämtat inspiration från verkliga tyska seriemördare som Friedrich Haarmann, Karl Grossmann, Karl Denke och Peter Kürten).

Men detta gäller alltså polisen, den parallella mördarjakten känns mer…oortodox. Det är dock ingen tvekan om att M gillar tanken på en extremt välorganiserad under värld. Tiggare, kassaskåpssprängare och ficktjuvar framstår på det hela taget som en grupp, vars kompetens och disciplin polisen inte ens kommer i närheten av. Möjligen skulle man kunna läsa detta som en samtidskritik. Det tidiga 30-talets Berlin rymmer inte bara avskyvärda människor som mördaren Hans Beckert utan också en social kollaps så total att skurksamhället nu tvingas fixa det polisen inte längre förmår.

Förutom Lang själv har M inte sällan framhållits som Peter Lorres film, i rollen som M – Mördaren . Eller Hans Beckert som rollfiguren heter. Ganska långt in i filmen ställer jag mig lite fundersam inför detta. Ok, Lorre ser verkligen speciell ut med sitt runda ansikte och lätt utstående ögon (han hade innan M främst verkat som komiker). Hans sätt att närmast omedvetet torka sig om läpparna när han ser spegelbilden av en flicka i en fönsterruta är förvisso djupt obehagligt, men sker bara en gång.

Men när det väl hettar till och Lorre tvingas be för sitt liv, bland annat genom att försöka beskriva sina obetvingliga begär (”Das Feuer…die Stimme…der Schmerz”), är han otroligt bra. Ynklig och patetisk på ett sätt som gör att man både tycker synd om och vämjs inför honom. Han är verkligen inget Mabuse-liknande diaboliskt geni, bara en man som inte kan stå emot sina rovgiriga lustar. Jag upplever dessutom att Lang och von Harbous manus faktiskt inte sätter ned foten vad gäller konsekvenserna av sådana handlingar från en sådan som Beckert, vilket blir ganska intressant. Är han sjuk och därmed i behov av vård, eller är han en kallblodig mördare som enbart förtjänar döden eller något ännu gruvligare än så?

M anses vara en klassiker och rätteligen så. Det är en hantverksmässigt skicklig film, engagerande i både sin historia och berättande samt med en fantastisk rollprestation från Lorre.

3 reaktioner till “M – Eine Stadt sucht einen Mörder (1931)”

  1. Ha ha! 😀 Tror det var typ 100 år sedan jag såg Sofia ge en film en femma. Men visst är det en klockren sådan. Dessutom förbluffande långt före sin tid, känns mer aktuell än någonsin.

  2. @Jojjenito: Lorre kommer starkt i slutet

    @David: Ibland händer det 🙂 Japp, väldigt modern, i många olika avseenden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: