Dr. Mabuse, der Spieler (1922)

alt. titel: Dr. Mabuse, Dr. Mabuse, King of Crime, Dr. Mabuse, the Gambler

Psykoanalytikern Dr. Mabuse. Av allt att döma en respektabel förkämpe för en god psykisk hälsa. Med den psykoanalytiska metoden menar han att 80% av samtidens ”nervsjukdomar” kommer att kunna botas. Men för många innebär Mabuses namn något helt annat. Han tornar upp sig över staden, spelar ett spel om människor och deras öden. Han är både förbannelse och salighet. Mästare på förklädnader, falskmyntare, börsmanipulatör. En man som inte tvekar att utnyttja sina kunskaper i hypnos och suggestion för att främja sina egna intressen.

De som fastnar i hans garn har små möjligheter att trassla sig ur det. Dansösen Cara Carozza är beredd att göra allt för honom och hjälper därför till att snärja den unge arvingen Edgar Hull, vilken dessförinnan redan blivit av med en stor del av sin förmögenhet vid spelbordet tack vare Mabuses hypnotiska krafter.

Den uttråkade Gräfin Dusy Told letar efter spänning, sensation och äventyr i sitt annars skyddade och distanserade liv. Hon ser tillvaron passera i fil förbi den gyllene bur som är hennes liv. Därmed blir också allt i detta liv antingen motbjudande, ointressant eller tråkigt. Både hon och den feminiserade maken Graf Told blir därför också lätta byten för den djävulske Mabuse.

Mot denne superskurk står endast en man pall, statsåklagare von Wenk. Han försöker skydda Hull genom att varna honom för såväl den förföriska Carozza (”Inte ens de vackraste kvinnor bör anförtros intressanta hemligheter”), som de olika hemliga spelklubbar hon släpar med sin beundrare på. von Wenk är också den ende som lyckas stå emot Mabuses hypnos och den suggestiva frasen ”Tsi Nan Fu”. Men kommer han att kunna haffa det övermänskligt diaboliska geniet?

Nutidens fascination inför djävulska eller hyperintelligenta brottslingar, må det sedan handla om seriemördare eller andra illgärningsmän (gärna med en förkärlek för akademiska titlar), är knappast ny. Arthur Conan Doyle skrev om sin professor Moriarty (”the Napoleon of Crime”) redan 1893, Guy Boothby följde efter med Dr. Nikola 1895 medan Sax Rohmer lanserade Dr. Fu Manchu 1912. Och så ska vi inte glömma Maurice Leblancs gentlemannatjuv Arsène Lupin som dök upp första gången 1905.

Luxemburgaren Norbert Jacques publicerade romanen Dr. Mabuse, der Spieler 1921, vilken blev så pass populär att den snart förflyttades till vita duken. Ansvarig för detta blev en hyfsat nybakad regissör, Fritz Lang (hans första film hade premiär 1918) och en nästan lika nybakad manusförfattare, Thea von Harbou (hennes första manus filmatiserades 1920).

I nästan alla aspekter som tänkas kan är filmen Dr. Mabuse, der Spieler imponerande, för att uttrycka det milt. Inte minst speltiden som ligger på nästan 270 minuter eller fyra och en halv timme. I och för sig presenterad i två olika delar – Der große Spieler: Ein Bild der Zeit och Inferno: Ein Spiel von Menschen unserer Zeit – men ändå… Det fascinerande är att Langs regihantverk och fingerfärdighet med diverse filmiska grepp är så fenomenalt att jag inte har några större problem med att riva av hela härligheten i en sittning.

Berliner Illustrirte Zeitung ska (profetiskt nog) ha skrivit att filmen var av en art att den skulle kunna ge folk 100 år fram i tiden en bild av en era som inte skulle kunna gå att uppfatta eller uppleva genom något annat medium. Därmed antar jag att 20-tals-stämningen som sätts under dessa dryga fyra timmar är ganska trovärdig och bara det är fascinerande i sig. Atmosfären på de förbjudna spelklubbarna är överdådig och febrig. Ett framviskat lösenord till hovmästaren i den publika delen av Palais Andalusia leder till frågan ”Kokain eller kortspel?” Mottot för dagen är ”Har du lust, har du lov”. Spelklubbsverksamheten likställs med fascinationen för sådant som spiritistiska seanser och ”natürlisches magnetismus”. För att inte tala om Mabuses egna, paranormala krafter.

Den vackra men uttråkade Gräfin Dusy Told är ett barn av sin tid, på samma sätt som hennes greve-make med sin fascination för “expressionismus” (bara hans telefon, och varje scen när någon svarar i den, är ett litet konstverk i sig). När Mabuse blir tillfrågad om vad han tycker om expressionismen säger han lite avfärdande att han ser det blott som en lek. För att följa upp med konstaterandet ”men allt idag är ju en lek, så varför inte?”

En av skurkens underhuggare får beklaga sig över att allt nu för tiden ska gå så förbannat snabbt att man blir utbränd på kuppen. En modernitetens kannibalism. Tidsandan sitter också som en smäck när betjänten Spoerris darrigt bleksvettiga uppenbarelse (i en av filmens allra första scener ) föranleder Mabuse att ifrågasätta sin anställdes kokainvanor.

Eftersom Dr. Mabuse är en stumfilm finns förstås vissa begränsningar när det gäller dess möjligheter att berätta sin historia, men inom ramen för dessa växer min beundran inför Langs påhittighet med varje akt. Den hypnotiska frasen ”Tsi Nan Fu” dyker plötsligt upp på spelkorten som statsåklagaren håller i handen, eller på bordet under dem. Ibland är orden på textskyltarna utsmetade för att antyda ett mentalt sammanbrott eller i olika fonter för att förmedla andra sinnesstämningar.

Scener skärmas av med ljus och skugga, det zoomas in på ögon eller munnar och en lätt handrörelse mot bakhuvudet eller nacken visar med all önskvärd tydlighet att offret står under Mabuses inflytande. Lang korsklipper mellan olika scener och händelseförlopp, antingen för att markera en visuell likhet dem emellan eller bara göra själva berättandet mer dynamiskt. Många scener injiceras med kluriga småroller, som klubbesökare, grälande kvinnor eller von Wenks assistent som är mycket noga med sin pennkniv.

Rent berättelsemässigt är jag inte helt med på skiftet mellan introduktionen av Mabuse (där han som en häxmästare dompterar Berlin-börsen) och resten av handlingen, där denne superskurk främst tycks intresserad av att plocka åt sig vinster vid spelbordet samt kidnappa Dusy Told. Det känns också som om det går väldigt snabbt för honom att förfalla i totalt nervsammanbrott när det blå skåpet börjar fyllas med skit, men det ska kanske vara en kommentar kring den klassiska bilden av hur smal gränsen är mellan genialitet och galenskap?

Filmen i sig är grymt snygg, med både fantastiska interiörer och kostymer. Den bjussar samtidigt på skådisar med minst sagt…naturalistiska utseenden som man verkligen inte stöter på i nutiden, varken på film eller i verkligheten. Vill du få en kanal rakt in i det Berlinska Goldene Zwanziger är Dr. Mabuse ett alldeles utmärkt verktyg för detta.

Annons

2 reaktioner till “Dr. Mabuse, der Spieler (1922)”

  1. Det kan jag absolut tänka mig. Å andra sidan var det ganska skönt att sitta hemma också med tanke på speltiden 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: