Belfast (2021)

På den lilla gatstumpen i Belfast lever alla grannar i endräkt och någorlunda förnöjsamhet. Pengar är kanske inte så vanligt förekommande som man skulle önska (ibland gäller det att gömma sig för hyresindrivaren) men barnen har gott om kompisar och kan hitta lekplatser lite varstans. Alla känner alla och alla tar i någon mån hand om varandra. Släktingarna är mångahanda och finns max ett par kvarter bort. Föräldrar kan koppla av, trygga i vetskapen att det alltid finns någon vuxen som håller ett vakande öga på den uppväxande generationen.

Men så bryts trevnaden. Ett gäng förbannade protestanter har bestämt sig för att gatans katoliker ska kastas ut och med ens är vardagen ett kaos av ilskna slagord, förtvivlade rop på hjälp, krossat glas och exploderande bensintankar.

För nioårige Buddy blir attacken ett brutalt uppvaknande till de sekteristiska våldsamheter som börjat hemsöka Belfast. Han, som aldrig tidigare behövt tänka särskilt mycket på detta med protestanter och katoliker, försöker febrilt på rätsida på situationen. Hur kan man veta vem som är vem? I den protestantiska kyrkan domderar den svettige prästen svavelosande om katolicismen som en ”religion of fear” och förmanar sina församlingsmedlemmar att alltid välja rätt vid livets vägskäl. Men hur ska Buddy kunna veta vilken väg som är den goda och vilken som är den dåliga?

Hans egen familj är protestanter, vilket innebär att särskilt hans pappa och storebror Will blir pressade av upprorsmakarna att välja sida. Neutralitet är inte ett alternativ, den som vill inta den hållningen gör säkrast att i avlägsna sig från skådeplatsen.

Innehålls- och stämningsmässigt har filmerna egentligen inte särskilt mycket gemensamt. Men när Belfast började dyka upp på filmhorisonten var det var otroligt svårt att inte snegla på Alfonso Cuaróns barndomsskildring Roma från 2018. Här har vi alltså ytterligare en lätt nostalgisk pojkuppväxt från en välkänd regissör som börjat nå den åldern (mexikanen är född 1961, irländaren 1960) när man gärna börjar titta lite djupare i backspegeln. Bägge alstren filmade i svartvitt, dessutom. Men eftersom jag inte blev så värst förtjust i Roma kan jag till min glädje notera att Kenneth Branaghs Belfast inte bara är närmare en tredjedel så kort (135 vs 97 minutrar), utan också betydligt lättare att ta till sig.

Här finns en tydligare historisk realitet som Branagh velat berätta, en realitet som dessutom är förhållandevis välbekant (konflikten på Nordirland å ena sidan, taskig familjeekonomi å den andra). Men denna realitet filtreras genom Buddys nyktra nioårsögon och det är ofta ett grepp som funkar ganska bra. Alltså att berätta om något hemskt eller smärtsamt via ett barn (Lex The Boy in the Striped Pyamas). Dels öppnas möjligheten att förenkla framställningen och formulera den som ett barn skulle ha formulerat den. Dels kan kan filmen anamma ett barns förmåga att ta dagen som den kommer, vilket därmed ger även publiken en smula andrum i hemskheterna.

Samtidigt som Buddy tvingas se hur militären spärrar av hans egen gata med taggtråd är han nämligen också en helt vanlig nioårig grabb som älskar den äventyrliga berättelserna om Robin Hood och Kung Arthur, är kär i bänkkamraten Catherine med det långa, raka håret och var kväll ber till Gud att han ska vakna upp som världens bästa fotbollsspelare. En nioårig grabb genom vars ögon en spänd konfrontation mellan hans egen pappa och en beväpnad, protestantisk upploppsmakare antar en stämning av scener från exempelvis The Man Who Shot Liberty Valance eller High Noon.

Av Branaghs egen Wikipedia-artikel framgår det inte om hans egen pappa, i likhet med Buddys, var borta från hemmet under långa perioder på jobb. Men filmen lyfter så tydligt mammans ansvar och roll i sönernas uppväxt och uppfostran att jag inte kan låta bli att undra om detta varit regissörens sätt att ge sin mamma den uppskattning hon kanske inte alltid fick när det begav sig.

Caitríona Balfe och Jamie Dornan spelar Buddys ”Ma” och ”Pa” och även här får Buddys filmiska ådra ta över eftersom de lite nu och då får en klart glamorös, närmast filmstjärneartad, framtoning. Jag kände mig kanske lite tveksamt inställd till Jamie Dornans prestation, men de funkar bägge två fint tillsammans. Lite mer stuns får vi dock från Judi Dench och Ciarán Hinds som Buddys farmor och farfar, men så var de två veteranerna också Oscarsnominerade för sina respektive roller. Den rolltolkning som jag tyckte bäst om var dock nykomlingen Jude Hill som Buddy. Hill lyckades ge sitt filmjag rätt mängd lakoniskhet, vilket gav upphov till en hel del humor, samtidigt som Buddy brottades trovärdigt med svåra livsgåtor som Kärleken och Religionen.

Som pojkuppväxtskildring eller Nordirlandsdito skiljer sig kanske inte Belfast så värst mycket från andra föregångare. Men det är samtidigt en synnerligen kompetent gjord produktion med god kvalitet i allt från foto och manus till framställning och skådisprestationer. Jag hade i alla fall betydligt roligare tillsammans med Branaghs barndomsminnen än Cuaróns.

Annons

2 reaktioner till “Belfast (2021)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: