Rollerball (1975)

alt. titel: Rollerball: los gladiadores del futuro, Rollerball, ¿un futuro próximo?

Det var väl bara att vänta sig… Istället för krig mellan nationer fick vi krig mellan företag som i sin tur resulterade i ett globalt företagssamhälle. Allt som kvarstår på jorden är ett fåtal stora städer samt ett ännu mindre fåtal chefer och direktörer som fattar beslut för mänsklighetens bästa. Bröd och skådespel åt folket översätts i denna nutid till frånvaro av fattigdom och svält samt den dödliga sporten Rollerball.

Ett av världens främsta lag är Huston och deras främste spelare är den enormt populäre Jonathan E som inte har några större problem att njuta av allt det som hans framgång kan ge honom. Eller ja, nästan allt – Jonathan suktar fortfarande efter den fantastiska Ella som snappades upp av en direktör med högre status än han själv. Inga av alla de tillfälliga ”flickvänner” som företaget tillhandahåller har kunnat mäta sig med henne. Vi vet att Ella är ”the one that got away” eftersom Albinonis sorgesamma adagio spelas varje gång Jonathan tänker på henne.

Men samtidigt som Huston är på god väg att vinna ännu ett mästerskap får Jonathan annat att bekymra sig över. Han får allt fler och allt mindre subtila vinkar om att han kanske borde fundera på att pensionera sig från spelet. Typ igår. Ägarna av Huston-laget har till och med spelat in ett hyllningsprogram där Jonathan ska meddela att han drar sig tillbaka från sporten. Men i likhet med många andra dystopi-regelbrytare är Jonathan en envis jävel som vägrar göra som ”the Man” säger åt honom. Istället söker han efter anledningen till att man vill få honom att lägga av.

Efter titten på In the Heat of the Night kom jag på att jag ju hade en annan, nästan lika klassisk, Norman Jewison-film stående i hyllan – Rollerball. Jag hade fått intrycket av att den skulle vara en riktigt bra sci-fi eller åtminstone en underhållande pajjig sådan. Tyvärr fick jag ingetdera.

Där In the Heat… var hyfsat tajt och målinriktad men samtidigt mångfacetterad är Rollerball i mitt tycke ganska luddig med vad den egentligen vill ha sagt. Eller också hänger det på att antingen manuset eller Jewison själv inte tillräckligt väl lyckats fläta ihop alla sina dystopi-trådar. Själva upplägget är dock välbekant, kanske allt för mycket så? Detta med moderna gladiatorspel där en hysterisk publik vrålar efter spelarnas blod och möter varje skallfraktur med jubelrop känns inte särskilt upprörande med filmer som The Running Man eller Battle Royale i bakhuvudet.

Det är mycket snack om Laget och Spelet, vilka anges som en anledning till att James Caans Jonathan inte bara lägger av. Men för att de delarna, och själva spel-sekvenserna (som är många och långa), ska bli intressanta eller spännande hade de behövt renodlas mer. Jag hade behövt fler scener med Caan och hans lagkamrater, fått dem utmålade som ännu tydligare underdogs gentemot de höga herrarna för att jag skulle hejja på dem.

Jewison borde också ha lagt större vikt vid spänningen i själva spelet istället för att verka mer intresserad av att visa brutaliteten i det. Själv blir jag inte särskilt fångad när spelare av allt att döma skiter i allt vad taktik och spelupplägg heter och helt enkelt bara står och pucklar på varandra. Stuntarbetet är säkert högkvalitativt men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det känns som om många av spelarnas död kommer väldigt snabbt och abrupt. De faller och rullar runt ett par gånger på ett sätt som inte ser särskilt dödligt ut eftersom de ändå är ganska väl utrustade med diverse skydd men så helt plötsligt signalerar poängtavlan att de är ute ur spelet och avlidna.

Det som tar fokus från spelvinkeln är Jonathans sökande efter Sanningen. Ska jag vara helt ärlig blev jag nog aldrig riktigt klar över om vår hjälte själv till slut klurar ut den eller om det bara var vi i publiken som får en exponerande monolog från skurken Mr. Bartholomew (spelad av veteranen John Houseman)?

Det hängde i alla fall på något sätt ihop med att Jonathan är en hyllad invid medan poängen med hela fenomenet Rollerball är att visa hur individuella prestationer är meningslösa. Jamen, då borde man kanske ha designat ett annat spel eller ändrat på reglerna lite mer (särskilt med tanke på att en grundbult i det dystopiska samhället är att Rollerball-reglerna ändras hela tiden) när det började stå klart hur poppis Jonathan var på väg att bli? Alternativt gjort mer för att stoppa honom, för i nuläget tycks han ganska fri att knalla omkring och leta efter svar.

I det perspektivet blir slutet i och för sig följdriktigt: individen ser till att bli uppmärksammad istället för att böja sig. Men i alla andra avseenden blir det för mig ganska meningslöst. Vad har Jonathan egentligen vunnit när eftertexterna rullar? Vad i det genomkorrupta och individfientliga samhället har egentligen förändrats?

Rollerball är alltså rörig och luddig på ett sätt som gör att filmens Budskap i princip måste sägas rakt ut för att tittaren inte ska missa det. Världsbygget och beskrivningen av dystopin blev därmed för segdragen och fragmentarisk eftersom den inte fick rama in en mer engagerande handling. Varför fick vi exempelvis så enormt långa scener från den extremt märkliga festen när syftet enbart verkade vara att visa upp ännu mer dekadens? Det framgick efter max en minut men hela sekvensen höll på i minst 15 till. Lite från vänster väljer manuset också att slänga in ett slags 1984-grepp då alla böcker transkriberats till en enda superdator som inte har mer koll än att den kan tappa bort hela 1200-talet (”Not much in the century, just Dante and a few corrupt Popes, but it’s so distracting and annoying!”).

Nej, i slutänden undrar jag om en del av Rollerballs rykte främst handlar om att filmen spelar på den mest amerikanska av rädslor: att individen och hens ansträngningar inte ska ha någon betydelse eller leda någonvart.

Annons

4 reaktioner till “Rollerball (1975)”

  1. Mjae håller inte riktigt med ok lite seg och kunde i sedvanlig ordning ha varit lite kortare men annars gillar jag nog storyn och skådisarna förvånad över att du inte tog dig an remaken för kompletteringens skull – inget jag rekommenderar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: